Charlotte

Hetingen sa "läget?" idag. Jag sa "fint" och glömde bort att kanske föra konversationen vidare genom att fråga hur det var med honom. Jag var för koncentrerad på att se kylig ut..

Hämtade ut min plånbok också på hittegodsavdelningen som låg nere i källaren på tågstationen. Hur deprimerande är inte det? Jag tillät henne att vara precis hur otrevlig som helst för kan man bli annat av att sitta därnere dagarna i ända och dessutom bara ha en liten, liten lucka att titta ut genom. Stackare!

Sen har vi stockholmarna som alltid tycks ha jättebråttom. Allting ska gå snabbt och skulle man ställa en fråga för mycket är man totalt värdelös. Dessutom fattar dem inte skånska. Men visst, stressa på ni, stressa er rakt in i döden så får vi väl se hur bråttom ni har efter det..

Jag arbetar hårt för att kunna shoppa. Har alltid gjort. För att kunna fylla på redan överfulla garderober. Det är min största last som jag tyvärr dessutom trivs riktigt bra med att bära. Shoppa kan man alltid göra. Man har alltid lust, oavsett humör.
Alla andra problem stannar utanför varuhusets dörrar, som jag skrivit så många gånger förr.

Det bästa är när man shoppar och glömmer bort vad som finns i påsarna tills man kommit hem. Det blir liksom dubbel effekt då.

Jag skulle inte göra av med en krona idag med tanke på att lönen ändå ska räcka ett tag till. Jag tänkte att det kan vara lite kul att bara gå runt och titta på folk.
Okej, tydligen känner jag inte mig själv särskilt bra för jag minns inte en enda människa på stället och jag kom ut därifrån med ett par nya skor, en megaball kofta, en sjal till samlingen och en annan tröja.

Skorna kommer jag bära tills det går hål i sulorna.
Varför ska man ha pojkvän när skor ger en samma pirr i magen och aldrig sviker?

Jag lägger det där på hyllan ett tag, allt med dejting, sms och jakt. Jag gör upp en budget och satsar på det istället. Shopping är bästa terapin och precis vad jag behöver.

My shoes, my money and I..
Från och med.. NU!

Man får liksom skapa sin egen berättelse och inte bara flyta med. Man har bara ett liv, varför inte göra det till den bästa berättelsen man någonsin hört talas om. Inte ens den bästa sagan eller ens absoluta favoritfilm ska kunna mäta sig med ens egen historia.
Man är regissör åt sitt eget liv, sin egen film, låt den bli en storsäljare!

Men visst hade det varit enklare om man hade vetat en del i förväg. Som att den snyggaste killen av alla är intresserad, eller att han kommer kyssa en tillbaka om man tar första steget, eller att allting kommer sluta lyckligt i slutändan, som på film.

Det är enklare att flyta med eftersom man slipper chansa då, slipper ta risker. Dessutom är ingenting som på film. Folk börjar inte sjunga bara för att jag gör det i bussen, man får inte alltid vad man vill ha och livet är inte alltid rättvist.

Visst kan man försöka. Göra saker som gör det hela lite mer spännande. Leva som att man bara har ungefär 2½h på sig att skapa en början, ett ledsamt mitt och ett lyckligt slut men faktum är att livet är så himla mycket tråkigare än en riktigt bra film.

Folk lever sina liv med sina egna åsikter, sina egna vänner, sina egna rutiner. Folk lever i sina egna små bubblor och ingenting, absolut ingenting är lika bra som på film. Tyvärr..

Dessutom slutar det inte alltid lyckligt..

Jag tänker börja spara pengar. Jag har min röda telefonkiosk som jag sparar enkronor i (tyvärr går den att öppna undertill) och nu investerade jag precis i ett kassaskåp med digitalkod som jag helst ska lägga lite pengar i då och då.
Jag la precis in en tjuga, för att få in känslan men jag tog ut den därifrån igen (har väl snart tagit slut på batterierna) för att jag vill kunna handla imorgon utan att få dåligt samvete för att jag tagit ur kassaskåpet. Då är det ju bättre att låta bli att lägga in pengarna där till att börja med..

Fick mejl från Swebus idag. "Hejsan, vi har hittat din plånbok på en av våra regionbussar". Ojdå, var jag av med den? Hur hård blev egentligen lördagen? (skämt åsido så var det grymt skönt att få tillbaka mitt nyinskaffade busskort igen)
Undrar bara hur dem fick tag i min hotmailadress i en tom plånbok?

Så bara stod han där och fjärilarna i magen vaknade till liv och började flyga runt,runt,runt och så tog han mig sådär på näsan så att jag inte kunde göra annat än le.
Inom mig skrek jag att jag måste gå därifån, säga ifrån, visa att det får vara nog nu men jag stod kvar. Jag stod bara kvar och lät honom prata med mig, lät mig själv prata med honom, skratta med honom, känna allt det där som jag försöker låsa in, fösa bort och jag brydde mig inte om någonting annat.
Jag brydde mig inte om folk runt omkring och jag ville bara skrika vad håller du på med? Varför måste du vara så trevlig? Kan du inte bara vara spänd och otrevlig och ocharmig och ha vita strumpor så att jag kan hata dig?

Och jag kände mig som värsta bruden men insåg att det är såhär det är. Man blir så. Knäpp i huvudet. Men jag spelade bra! Han anar ingenting..
Och sen gick han därifrån. Jag skulle ju gått först..

Hetingen från jobbet var också där och sådär i dimman blir det kramar och "hur äääär det?". Så nu har jag kramat honom också, synd bara att jag inte minns hur det kändes (Jodå mamma, jag minns!)

Idag är det mammas dag! Inte bara för att det är Mors Dag, även för att hon föddes denna dag för några tiotal år sedan. Grattis!

Gick till bankomaten för att hämta ut pengar i morse. På väg dit såg jag inte många människor. Jag tänkte att de som inte jobbar säkert sover vid den tiden och de som jobbar håller väl frukost.
När jag kom fram till bankomaten förstod jag vart hela stan tagit vägen, de stod i kö för att ta ut pengar.
När jag stod där i kön (som alltid tycks bildas åt höger??) blev jag nojjig och började fundera över hur många som sett mig i tidningen idag.
Förstår verkligen vad dem menar med att man inte ska tro på allt som står svart på vitt.
Jag sa till exempel ingenting om att Maddes är det bästa som hänt Landskronas uteliv på länge. Vad har ett café med utelivet att göra?
Jag sa inte heller att jag drog till Cardinal förra helgen som det stod att jag gjort. Jag har aldrig ens varit där men sa däremot att jag hört att stället ska vara bra.
Dessutom bad jag honom att inte nämna någonting om antalet skor. Han fick gärna skriva att jag äger många, om det nu skulle vara intressant men siffran stod där lika självklart som mitt namn.

På väg hem var jag mer nojjig över att bli rånad. För nu är denna tjejen rik!

Tanterna som sitter på Posten tycks ha suttit där de senaste 50 åren. All glädje verkar vara utsugen ur dem och oavsett hur man försöker locka fram ett litet leende eller ett trevligt hej då så misslyckas man. Dem är förlorade!

Jag halvskuttade in och hade gett mig fan på att göra hennes dag lite, lite bättre men jag gick därifrån med ett misslyckat uppdrag i protokollet.
Det gjorde inte det så himla mycket bättre att mitt pass inte är giltigt längre (min legitimation försvann i dimman för många helger sedan)

Så har man sålt kläder genom second hand och tjänat ihop 190 kronor. Men då ska man betala 40 kronor för att få ut sina egna pengar???? Varför?!

Det går utför..

Men efter en grymt lyckad liten shoppingtur kan jag redan se mig själv på dansgolvet på lördag natt. Oh la la.
Vilka skor ska få glöda?

Han var där idag. På perrongen. Han hade samma skjorta som den gången han tog tag i mig, tog min hand och sa att han älskar mig. Det kan låta romantiskt för er som aldrig läst min blogg förut. Det var det inte. Det var äckligt! Han vet inte vem jag är och jag vet inte vem han är. Han bara följde efter mig från tåget och sa sådär, precis som att det betydde någonting annat. Precis som det var det samma som "hur är det?".
Jag vill bara att han ska låta mig vara, sluta stirra ögonen ur sig på perrongen, sluta stirra ögonen ur sig i rulltrappan och få mig att kunna sluta kliva av sist på tåget endast för att undvika honom.

Jag har liksom slutat hoppas på att min drömkille kommer fram till mig på tåget och bjuder ut mig på dejt. Min drömkille sitter inte på det där tåget. Han sitter inte någon annanstans heller. Han verkar inte andas och finnas överhuvudtaget.
Så alla som sitter på tåget med mig ska bara sitta kvar på sina platser och låta mig sitta kvar på min.

Jag vet att jag måste sänka mina krav. Jag har för höga krav för mitt eget bästa. Jag har för bra smak för mitt eget bästa.
Men skulle jag behöva sänka mig till någon som springer efter mig, ber om mitt nummer på taskig svenska för att sedan slänga ur sig att han älskar mig, då lever jag hellre ensam.

Fick en tjuvringning som löd "Kan jag få numret till en arab?". Jag svarade "dem har vi ganska gott om i Sverige, vilken ska vi välja?". Då flippade ungen ut och sa att jag var rasist. Skulle jag vara rasist för att jag slänger ur mig ett faktum?
Vi är alla människor och vi var dumma nog att dela upp oss som vi gjort. Jag ser det mer som att det är vi mot universum och det är bara vi som inte insett att vi ligger i rejält underläge.

Jag har gått in i en sån period då jag bara inte bryr mig. Jag vet inte om jag går igenom en fas eller om det är såhär det ska vara nu. Jag kanske blivit den jag var menad att bli.
Jag menar inte att jag slutat bry mig om allt men jag har slutat bry mig om alla andra. Då menar jag inte heller att jag inte längre bryr mig om andra.. mer att jag slutat bry mig om hur folk lever sina liv. Jag låter folk vara, kollar inte snett, tänker ingenting, tycker ingenting, jag bara är och låter dem vara.
Det är kanske därför jag reagerar så negativt när folk stirrar. Jag låter ju dem vara, kan dem inte göra detsamma?

Jag hör folk snacka skit om varandra på jobbet och jag orkar bara inte. Jag tänker inte lägga energi på att fundera över vad personen med den fula tröjan tänkte på morgonen eller hur man kan gå ut med sån morgonfrisyr. Jag låter det vara, sköter mig själv och uppskattar dem som låter mig vara som jag är, sen kunde jag inte bry mig mindre om hur personen ifråga ser ut eller lever sitt liv.

Idag nöjde jag mig med att titta. Han pratade med mig och jag kunde prata utan att tänka på det. Precis som att jag slutat drömma om insett att jag är polaren Charlotte. Hellre det än ingenting, hellre det än skumma Charlotte som tittar ner i golvet och aldrig säger någonting. Mycket hellre bara polaren Charlotte, som alltid.
Han är trevlig också, det borde ju vara förbjudet. Man får inte både vara otroligt het OCH trevlig. Det är farligt, orättvist och knäckande.
Ögongodis är nog det godaste godiset.

När jag lär känna nytt folk eller träffar folk jag inte sett på länge ställs det alltid frågor som jag inte vill svara på.
Jag vill gärna veta och jag ställer de frågor jag inte vill svara på själv eftersom det inte är några svåra, oförskämda frågor egentligen.
Jag tycker bara inte att jag är intressant nog. Tjejer berättar ofta gärna om gamla ex och om hur bra deras pojkvänner är. De berättar om otrohet, underbara söndagar, hur de träffades, hur det tog slut, när de första gången sa "jag älskar dig", varför han är så mycket bättre än alla andra.
Sen kommer det. "Har du någon?".
"Nej!" (fråga inte varför, fråga inte varför)
"Varför inte?"
"Äsch, det ställer bara till problem!" (för att ingen vill ha mig??)
"Jaså, har du varit singel länge?"
"Ja, det är ju ett tag nu.." (räknas 20 år som länge?)
"Aah, hur länge varade ditt förra förhållande då?"
"Jag har inte haft så långa förhållanden faktiskt.. det är inget för mig" (Jag lyckas helt enkelt inte få någon på kroken mer än för natten.)

Oavsett hur man ser ut finns det alltid någon som är berusad nog för att nappa på utestället. Därför blir jag så lycklig när dem säger att dem knappt druckit någonting alls. Det är skönt att höra, även om det är en lögn.

Sanningen är helt enkelt att jag hört dem säga "jag tycker om dig" men aldrig trott på det. Jag har förutsett att de snart kommer försvinna igen och jag har haft rätt varenda gång. Jag är så långt ifrån ett förhållande som man kan komma och skulle jag sitta och berätta om det det första jag gör skulle det kännas som att få en stor MISSLYCKAD-stämpel intatuerad i pannan.

Det känns som att jag bara blir mer och mer arg på världen hela tiden. Det där leendet jag vandrade runt med har tynat bort och jag undrar inte längre varför alla ser så olyckliga ut.
Det är inte det att jag är olycklig men jag har liksom slutat tro på att man vinner någonting på att vara trevlig. Varför anstränga sig när man inte får någonting tillbaka?

Jag blir förbannad när männen på tåget stirrar. Stirrar på ens ben när man har kjol, ler så fort man ger dem en blick. Inget snällt leende, snarare ett trånande och desperat leende.
Jag tänker bara "låt mig vara och sluta titta". Det kan liksom inte tas som en komplimang. Det är inte för att man ser bra ut. Det är bara för att man är tjej, det räcker till de flesta svin.

Jag sätter mig hellre i en kupé med massa kvinnor. Jag är inte intresserad av dem och dem är förhoppningsvis inte intresserade av mig, på det sättet. Kvinnor råraggar inte sådär, på vem som helst.

Jag skulle såklart inte klagat om det var någon heting som gett mig ett trånande leende. Men det behöver dem inte, dem har sitt på det torra ändå. Det är bara svinen som gör allt för att få till det, med vem som helst.

Som killen som kom med en liten blomma och frågade mig och Almedina "Vill någon av er gå på dejt med mig?". Oooh ja, vad speciell man känner sig.

Missförstå mig inte, jag är inte så ytlig som jag låter men jag tvivlar starkt på att en av de snälla skulle stirra på en sådär topp till tå och småvissla när man går förbi. De snälla sitter istället med en bra bok och flyttar väskan så att man kan sitta brevid. Det räcker långt.

Jag tror att varenda människa har bra självförtroende någonstans. Om det så är en sångare i musikstudion, en komiker på scen eller en tjej i sin ensamhet så tror jag att det finns någon plats för alla där man mår riktigt bra med sig själv.
Jag märker riktigt stor skillnad på mig själv. På eniro kan jag vara pratglad och störd tills han, han eller han (inga namn nämnda) kommer in. Då tystnar jag och drar mig därifrån så fort som möjligt. Jag känner bara att allt jag möjligtvis skulle kunna säga ändå skulle låta så himla töntigt att jag hellre håller käften.

Därför drabbades jag av lite panik när den hetaste av alla satte sig vid datorn brevid mig (i brist på andra platser, tro inget annat) idag för att arbeta. Jag fick dra mig själv i örat, ge mig en och annan örfil och inse att jag är löjlig så efter ett tag gick det helt okej. Jag märkte knappt att han satt där och såg förbjudet perfekt ut.
Om han någon gång skulle råka komma in på den här bloggen hoppas jag att han tar det som en fet komplimang och inte som att jag är en störd förföljare, det lär inte hända.

På teatern däremot är jag någon helt annan. Där snackar jag med alla, skrattar och ler och bryr mig inte om i fall någon skulle titta snett.
Halvstressade ner dit idag och handskades med spända småpluttar (16-17 år kanske) som bara inte kan förstå varför det hänger rep i trappan som betyder att man inte får gå upp. Är det svårt?

Dagens roligaste var när jag blev intervjuad av en tidning nu ikväll. Jag fick svara på frågor som vem jag skickade mitt senaste sms till (mamma), vart jag åt ute senast (maddes) och vem jag helst skulle vilja festa en hel natt tillsammans med.
Jag kunde ha svarat Brad Pitt, Orlando Bloom eller David Beckham som varenda brud skulle gjort men inga av de namnen dök upp i mitt huvud.
Av alla människor hör jag mig själv säga Pete Doherty.
Här sitter tjejen som inte ens skulle kunna röka på och jag väljer knarkarkungen nummer ett. Han frågade varför och jag säger "får man välja att festa med vem som helst så kan man ju lika bra satsa på att festa ordentligt".

Jag hamnade på tåget i samma vagn som ungefär åtta barnvagnar med tillhörande ungar på väg till jobbet idag. 
Himla tur att det inte var måndag morron vid sjutiden för då hade ungen som pillade på min väska pillat för sista gången och mamman som läste högt ur en barnbok hade haft boken nertryckt i halsen.
Men jag var på bra humör, jag log till och med litegrann när ungen brevid mig nästan kletade ballerinakex på mina strumpbyxor.

Jag har varit mer emot barn än jag är nu.
När jag var liten kunde jag inte sitta brevid ungar i min egen ålder som kladdade med maten för då höll jag på att kräka rakt ut.
När jag praktiserade på dagis (hur hamnade jag där??) fick jag byta blöja på en snorig unge (som dessutom var megatung) och efter det lovade jag mig själv att aldrig skaffa egna.

Nuförtiden är jag inte riktigt lika anti. De där miniskorna i Adidas och Nike gör att jag kan se mig själv bli mamma långt, långt fram i tiden och det är ett steg i rätt riktning.
Tur att man kan skaffa barn helt på egen hand nuförtiden för kan man inte ens lyckas få till en lyckad dejt så ska man nog inte satsa på något längre förhållande..

I Lars Winnerbäcks låt "Stackars" sjunger han om hur synd det är om människor som aldrig tyr sig till någon annan än sig själv och som aldrig låter någon annan lyssna på ens problem.
Jag har två sätt att få ur mig känslor jag inte vill bära på.

När jag känner mig nervös inför någonting väntar jag tills jag är ensam hemma sen sätter jag på musik okristligt högt och sjunger ur mig all nervositet. Det är inte många som har hört mig sjunga (förutom den gången vi var tvingade att sjunga inför en aula full med folk för att få bättre betyg i musik, jag sjöng "Kung i Baren") men jag gillar det. Det behöver liksom inte låta bra, det ska bara låta.

Det andra sättet är att jag skriver. När jag är irriterad, ledsen, lycklig, förbannad.. alltid. Andra kanske pratar om det, ringer en vän och ältar i någon halvtimme men inte jag.
Alla har vi våra egna sätt att hantera känslor, det viktigaste är nog att man hittar något sätt som passar en så att man inte håller allting inom sig tills man brister. Brister man så är det kört.

Snodde åt mig laptopen för att få krypa upp i soffan och känna mig som Carrie för en stund. Det funkar ganska bra om vi bortser från att jag inte sitter särskilt skönt och inte är i närheten lika söt som hon är när hon sitter och "mysskriver" på kvällen.
Hon sitter i en svindyr märkesklänning och söta skor och skriver och kärlek, män och annat livsviktigt.
Jag sitter i en gratiströja från mitt förra sommarjobb (storlek XL) och ett par mjukisbyxor med hål i röven och skriver om ingenting alls. Men känslan finns i alla fall där..

Jag letade fram ett par fungerande hörlurar till iPoden idag innan jobbet. Varför görs såna så himla stora alltid? Får någon in dem i öronen liksom?
Så tänkte jag investera i ett par såna i gummi (one size typ) men 500 spänn?? No thanks.
Istället fick jag liksom hänga dessa XXL hörlurarna över öronen och peta in dem så långt det gick.

Där satt jag med Queens of the stone age- No one knows i öronen på tåget och småflörtade med en söt kille lite längre bort. Ni vet, titta på, titta bort, titta på, le lite smått, titta bort, spela kylig, titta på, titta bort osv men då han började pilla sig i näsan var det uppenbart att han inte var intresserad.
Det var inte jag heller längre för den delen..

Jag slapp inte undan trots att jag låtsades prata i telefon på väg hem från tåget idag. Jag anade att han skulle hänga efter men att han skulle springa efter mig trodde jag ändå inte. Den där "du jag kompis? ja ja,"-killen som började snacka med mig för någon vecka sen.
Då var jag schysst, svenska är inget lätt språk att lära sig och jag kan till och med förstå att det måste vara ännu svårare då man inte har några svenskar att umgås med men att försöka ragga upp polare på väg från tåget är nog ingen superbra idé.
Om man nu ska försöka så är det definitivt ingen bra idé att börja tafsa.
Det finns bara en väg att gå hem, jag slapp inte undan och han skulle tvunget hålla om mig och hålla min hand. Hur kan man tro att jag skulle vilja det? Skulle jag gå hand i hand med en vilt främmande människa? Sorry, men så lättflörtad och desperat är jag inte.. än..
 "Nej" har han nog missuppfattat eftersom han verkligen inte gav sig och det fanns inget annat alternativ än att bli otrevlig.

Men jag får leva på att jag fick ett "ha det bra du" av Mr Hot Guy idag. Jag svarade lite kyligt "detsamma du" och vände på klacken och sprudlade av glädje inombords. Han vill ju att jag ska ha det bra, vääärldens komplimang.. eller??

De senaste veckorna har jag koncentrerat mig på jobbet, på att göra så bra ifrån mig där som möjligt så att jag inte blir arbetslös hux flux igen. Det är min mardröm, att inte ha någonting att gå upp för på morgonen.
Det har resulterat i ett allmänt ohälsosamt liv. Glassar, godis, chips, pizza med mera liksom som belöning för att jag klarar av veckorna och för att jag trivs så bra.
Jag läste någonstans att man aldrig ska belöna sig själv med att äta. Man ska snarare unna sig en promenad eller ta sig ett bad med ljus och lavendelolja, men hur mycket lockar sånt?!
Dessutom har jag inte sett golven på mina rum (pga alla kläder) på ungefär lika många veckor och jag har bara precis tvättat det jag använder. Tvättkorgen har varit överfull men jag har bara sneglat åt det hållet för att sedan gå förbi utan att ägna det en tanke.
Samtidigt har jag undrat varför jag mår så dåligt, varför jag känner mig stressad och orolig hela tiden. Nu hoppas jag att jag har funnit lösningen!

Därför har jag nu i två timmar ägnat all min energi åt städning (en riktig sådan, jag har dammsugit, dammat och torkat) och nu satte jag precis igång min första maskin tvätt (av många).

I morgon ska jag ställa klockan och försöka ta en morgonpromenad liksom för att fira början på mitt nya liv (vilken gång i ordningen är vi uppe i nu? Cirka 3. 500 678 235 skulle jag tippa)

---

Det kommer såklart sluta med att jag både struntar i promenad och den planerade havregrynsfrukosten, allt för att få sova några extra minuter.

Nu ska jag belöna mig själv med en pizza, liksom för att fira städningen samt avsluta mitt osunda liv.
Ja, det blir bra!

En kväll som denna finns det knappt något annat val än att titta på Eurovision. Vissa är för coola för det, gillar inte musiken och avskyr hela grejen med att man tävlar i musik.
Jag är inte en av de coola, jag gillar Eurovision. Jag gillar att vi till musik kan vara sams i en publik trots att vi står och viftar med olika flaggor och jag gillar scenkläderna, ljusen och effekterna och att se vilken skit andra länder har att komma med.
Efter att inte ha hört bidragen mer än en gång kan jag kanske inte bidra med så mycket åsikter men Ukrainas låt kommer jag förfesta till inom snar framtid (på gott och ont) Dessutom hatälskar jag Frankrikes utflippade stil med katter på axlar, skum dans och rosa, rosa, rosa.
Men det är bara jag..
Jag tror och hoppas i alla fall att The Ark blir farliga. Niiiiice.

Tillåt mig att bli liiite nervös inför röstningen. Bara lite..

Vissa dagar blir helt enkelt lite bättre än andra. Låg och stirrade upp i taket i kanske två timmar i morse, ni vet sådär som man alltid önskar att man skulle kunna göra de dagar man måste iväg till jobbet.
Mina rum ser hemska ut och sängmadrassen låg bara över halva sängen men det gjorde liksom ingenting, allting kändes bara så skönt.

Kvällen blev den bästa fredagskvällen på länge och det tackar jag Johan Glans för. Och Peter såklart som trots utsålt lyckades ordna en fribiljett till mig.
Johan Glans är helt klart Sveriges roligaste man just nu och jag skrattade tills jag inte fick luft tillsammans med en fullsatt teatersalong.
Jag hade velat komma ihåg vartenda skämt för att kunna återberätta för alla jag möter men även om jag hade kommit ihåg så hade det inte blivit lika kul. Man måste va där!

Efteråt sprang jag och Almedina in i köket för att sno åt oss lite kakor (lite förmåner får man väl ha när man jobbar där då och då) och då blev vi dessutom bjudna på lite plock (brie-ost, ölkorv, oliver)
Så sitter vi där och snackar lite skit och då alla gäster försvunnit traskar Johan Glans i egen hög person in och sätter sig vid oss för att käka lite och snacka skit. Brevid mig, brevid mig.

Så löjligt att man liksom blir lite halvt stel i kroppen och inte äter mer för att han sitter där (en kändis som egentligen inte är något annat än en helt vanlig människa, bara lite roligare) men efter att ha läst av honom och insett att han även privat är en skön, avslappnad, jordnära och rolig snubbe kunde man så småningom sträcka sig efter den där oliven man suttit och sneglat på så länge, utan att skämmas det minsta.

När jag hör pappa komma hem från en heldag någonstans med jobbet och börjar med meningen "Det började med att vi fick kaffe" för att sedan berätta om hela dagen in i minsta detalj, förstår jag vart jag får mitt snackiga jag ifrån.
Vem jag är lik när jag babblar sönder mamma om detaljer från mina heta nätter.

Det är trist att titta ut genom fönstret en dag som denna då regnet aldrig tycks sluta falla. Trots det tog jag mig iväg på cykeln och köpte hem thaimat tills mamma kom hem från jobbet. Vad gör man inte för lite mat? Det var lätt värt det, mums.

---

Nu har Emilie också börjat tjata, precis som mamma. Till och med min bok tjatar. Om att man ska ta första steget, visa framfötterna, våga ta risken. Vad är väl ett sms?
Ett sms är grymt mycket, det är bara killar som inte tycks ha fattat det. Ett "Tja, allt bra eller?" är inte alls för lite men ändå för mycket begärt, tydligen..
Det är för mycket begärt av mig också att jag skulle slänga iväg ett sånt. Som sagt, det är för mycket och då går allt för snabbt och så flyr man. Alltid!
Jag har ingen anledning som jag kommer undan med om jag messar, jag glömde inte kvar någonting, jag såg inte hans mamma på stan, jag har inte köpt en megacool bil och jag tänker inte bjuda till fest på lördag.
Den enda anledning jag har är för att jag vill höra av mig, vill få svar, vill ha lite action. Men usch nej, det vore ju alldeles för desperat och pinsamt att erkänna det.

Bättre att man håller sig kylig och håller fast vid att det är han som ska höra av sig, hålla fast vid att min favoritbok "Dumpa honom! Han vill faktiskt inte ha dig!" har alldeles rätt när den säger att en kille alltid hör av sig om han är intresserad, oavsett vad, så hör han av sig..
Det där med att han kan vara blyg eller vill ta det lugnt är bara dumma ursäkter tjejer hittat på för att inte bli riktigt lika sårade av faktumet att han faktiskt inte är intresserad.

Har kommit in i en drömperiod igen. Då alla drömmar känns så otroligt verkliga att man knappt vet vad som är på riktigt när man vaknar.
De senaste nätterna har jag drömt om sådant jag så otroligt gärna vill ska hända. Då är det hårt att vakna upp och inse att allt är precis som vanligt (nästan lite värre). Förutom jobbet (det räddar min vardag) finns där inte så mycket mer och det känns inte så himla bra att skriva. Det skrämmer mig.
När jag är hemma kryper sig känslan på mig och benet börjar hoppa. Jag blir rastlös och känner mig otroligt stressad även om jag vet att jag kan ta det lugnt, att jag inte har några tider alls att passa.
Det brukar sluta med att jag går och lägger mig alldeles för tidigt och sjunker in i de där drömmarna jag inte vill drömma.

Jag tror och hoppas att det bara är något tillfälligt, att en del saker behöver falla på plats men faktum är att jag vet precis vad som skulle rädda allt, vad som skulle få mig att sväva på såna där moln som alla andra snackar om. Då är det svårt att öppna ögonen, le mot dagen och se fram emot en dag som blir precis som alla andra.

---

Vissa dagar händer det dock saker som inte händer annars. Därför skrattade jag mig iväg till stationen igår då det både åskade, regnade och haglade. Jag erbjöd att dela paraply med en tjej som sökte skydd under ett träd men ja, jag fick ett svar som lät "iiingään sväänskää" så där var man schysst helt i onödan.

Dessutom kom en annan snubbe och sa "Hej, alla svenska bråå, du jag kompis? ja ja, hur gammal? du gift? varfåååår? du jag kompis? ja ja, jag ditt nummer ja? jag kan ringa, vi kompisar".
Nej, desperat är jag kanske men mitt nummer strör jag inte runt mig hur som helst, det kan jag lova.

På tåget har jag 17 minuter på mig att sysselsätta mig med någonting. Jag är inte den som kan sitta och kolla ut genom fönstret utan att tänka på någonting. Därför betraktar jag ofta människor och inte bara vad de bär för kläder och hur dem sminkar sig, jag tänker längre än så.

*Som tjejen med blonderat hår, jag tänkte på varför hon solat hela vintern och varför hon klätt sig i partykläderna en måndag. Funderade på vad det kan bero på, varför hon vill se ut precis som alla andra blonderade brudar och kom fram till att det antingen har med ren osäkerhet att göra eller helt enkelt att hon gillar det. Jag bryr mig inte om vilket men det är kul att spekulera.

*Eller mannen som kom ombord med cykel och var så fruktansvärt snuvig. Jag höll mig undan (vill ju inte bli smittad) men insåg att bacillerna spred sig ganska kraftigt när han nös rakt ut i vagnen. Tackaar. Mitt intryck var inte bra då konduktören klev in och mannen säger "å han där som sitter i mitten utan att säga någonting, jag har hans biljett här också". Han pratade om sin cykel och helt plötsligt, på ungefär sju sekunder hade han gått från den snuviga mannen till den roliga snubben.

*Slutligen, tjejen som kom in tillsammans med sin kompis. Jättesöt tjej, en sån där som bara kan slänga upp håret i en knut och dra på sig mjukisbyxor och ändå se bra ut. Jag hade ingenting emot henne, jag kan till och med unna henne att hon föddes naturligt söt men mitt intryck av henne försämrades kraftigt då hon började snacka som Victoria Silvstedt. Jag menar:
"Oh my God L, let's sit dooown, jag pallar inte stå, you know I've been standin' up hela daaan. Shiiit is that snoow? Hahaha, ingen hörde mig, vadå snö liksom?! But you know, we've got matteläxa, God låt mig slippa skolan" osv, osv.

Jag undrar om folk gör samma som jag, funderar över varför jag sitter som jag gör, vad jag har för musik i öronen eller varför jag sitter och tittar så konstigt på alla andra.

Hade jag varit sån som kunnat öppna mig totalt i min blogg så hade jag gjort det nu. Precis här och nu hade jag skrivit ner alla sjuka detaljer från gårdagens utgång som faktiskt blev den bästa på länge.
Jag kan inte, jag kan bara inte skriva ner allt smaskigt eftersom man aldrig vet vilka som ramlar in och läser. Ställets bäste dansare som snackade allvar med mig kanske snubblar in, eller någon från "efterfesten" som jag hamnade på. Det vore bara inte värt det..

Jag har satt mig själv i lite klister nu men hade jag fått skruva tillbaka tiden hade jag gjort precis som jag gjorde, kanske lite till ;)

Drömde om jobbet hela natten, som vanligt. När jag vaknade gjorde det ingenting alls eftersom jag efter att under ungefär två sekunder hunnit fundera på vem jag är, vart jag är, vad det är för dag och vad klockan kan vara insåg att jag är ledig idag.
Jag har inte känt av den där krypande stressen i hela kroppen utan det har bara känts som att jag faktiskt behöver två dagars ledighet.

Jag tog mig en promenad i morse men den blev inte särskilt lång eftersom jag störde mig på allting jag inte fick njuta av.
Skorna var sköna men byxorna satt konstigt och solen värmde på ryggen alldeles för mycket.
Dessutom irriterade jag mig på alla bilar som susade förbi när jag inte ville lyssna på något annat än naturen.

Och alla dessa människor i vinterjackor som inte vill tro att våren (nästan sommaren) är här.
Och folk som inte har tålamod att vara ute med sina hundar utan drar i kopplet, suckar och säger "kom nu med dig".
Jag har god lust att slita åt mig kopplet, ge personen en rejäl utskällning och ifrågasätta vad hon/han skaffade hund för och sedan ta en promenad utan dess like med den stackars hunden. Men så får man inte göra, sånt blir man anmäld för.
Anmäl hundägarna istället. Som suckar och drar och inte låter hundarna kissa och skita och lukta på andras avföring i fred.

Han är precis min stil. Sådär allmänt soft, halvt rockig, avslappnad och megatrevlig. Han vinkar sådär coolt på morgonen (inte till mig såklart men jag vinkar tillbaka i smyg under bordet och låtsas)
Jag hade suttit och längtat efter lunch sedan morgonen och när det äntligen blev dags halvsprang jag in i köket och drog fram min matlåda, redo att kränga. Just då, precis när jag satt mig och tagit första tuggan kommer han in och sätter sig för att äta.
Jag la ner gaffeln igen, ingen idé att fortsätta, satt och petade i maten ett tag och funderade över om jag hade matrester någonstans i ansiktet för att efter några minuter pusta ut som om jag vore proppmätt och gå därifrån. Satte in maten i kylen igen och trippade så smidigt som möjligt ut därifrån.
Löjligt, så löjligt, så tjejigt, men ja.. så sant..

Idag fick jag höra av en otrevlig stockholmare att det faktiskt låter som att jag inte är skåning men försöker låta skånsk. Varför skulle man VILJA låta skånsk?? Det är väl inte direkt något att skryta med?
Vissa har för lite att klaga över..

Jag förstår inte när folk fick för sig att det är just dem som är viktigast i hela världen?
Det är så otroligt viktigt att man får sittplats på tåget så att man mer än gärna armbågar sig fram för att få tag i en.
Det är så otroligt viktigt att alla köer går så fort som möjligt så att man till och med står kusligt nära personen framför (som att kön går snabbare då..)
Folk snor parkeringsplatser från varandra, ställer sig på familje- och handikapp-parkeringar endast för att det är närmre entrén.
Alla ska kliva på bussen först (vilket aldrig, aldrig fungerar!!!) och använder gärna sätet brevid sig till väskor eller någonting annat, för USCH om någon skulle sätta sig brevid en.

Jag vet inte om det är jag som är totalt störd och sjuk i huvudet, men jag tycker inte att människors dagliga problem är så jäkla märkvärdiga.

Varför stressar folk sådär?
Det enda ni stressar mot är döden och då är det ju slut. Vill ni se slutet redan?

Hon var där idag igen. Med en tidning på tåget. Jag hörde henne. Hon satt och skrattade högt åt serierna och allt annat som verkar så himla kul i en Metro-tidning.
Efter att ha gjort det en gång bevisade hon vilken tönt hon är. Efter att ha gjort det två gånger bevisar att hon är störd. Hon gör antagligen det alltid och jag tänker aldrig, aldrig mer sätta mig i samma vagn.
Innan klockan 9.00 är jag inte människa så våga inte göra någonting som irriterar mig innan dess.

Igår räknade jag ut vad jag kan spendera i veckan så att tillgångarna räcker månaden ut. Jag har redat spenderat över dubbelt så mycket som maxgränsen var för denna veckan.
Behöver jag säga att jag känner igen mig i en massa saker i "En shopaholics bekännelser"?
Som känslan av att få en påse med sig från affären. Det är som att äta efter att ha varit hungrig i dagar, eller som att vakna en lördagsmorgon och inse att man är ledig.

Är det inte lön snart?

Igår eftermiddags såg det inte ut att bli en fantastisk kväll. Jag hade inte ens tvättat partykläderna när Therese hörde av sig och frågade om jag hade lust att dra till Malmö och kolla på Svenska Akademien.
Visst, varför inte, tänkte jag och gjorde mig i ordning. (Okej, jag jublade och tänkte "jaaaaa, fy va kul)

Det blev en riktigt, riktigt lyckad Valborg. Pildammsparken var störtskön och alla lampor som lyste upp skogen, musiken som spelades innan bålet tändes, alla människor som grillade, stämningen var på topp.
Konserten var riktigt bra och gick så himla fort så helt plötsligt var man på väg hem igen.

Då hamnade jag på efterfest där jag insåg hur pass mycket man har mognat sedan man var 16-17 år. Tur är väl det..

Jag tänkte bli lite mer ekonomisk också (???) så jag samlade ihop mina tillgångar och räknade ut hur mycket jag kan spendera i veckan tills nästa lön.
Det var inte tillräckligt kan jag ju nämna men kanske, kanske blir där till väskan jag drömmer om.

Senaste köp : Boken "En shopaholics bekännelser"