Charlotte

Så bara stod han där och fjärilarna i magen vaknade till liv och började flyga runt,runt,runt och så tog han mig sådär på näsan så att jag inte kunde göra annat än le.
Inom mig skrek jag att jag måste gå därifån, säga ifrån, visa att det får vara nog nu men jag stod kvar. Jag stod bara kvar och lät honom prata med mig, lät mig själv prata med honom, skratta med honom, känna allt det där som jag försöker låsa in, fösa bort och jag brydde mig inte om någonting annat.
Jag brydde mig inte om folk runt omkring och jag ville bara skrika vad håller du på med? Varför måste du vara så trevlig? Kan du inte bara vara spänd och otrevlig och ocharmig och ha vita strumpor så att jag kan hata dig?

Och jag kände mig som värsta bruden men insåg att det är såhär det är. Man blir så. Knäpp i huvudet. Men jag spelade bra! Han anar ingenting..
Och sen gick han därifrån. Jag skulle ju gått först..

Hetingen från jobbet var också där och sådär i dimman blir det kramar och "hur äääär det?". Så nu har jag kramat honom också, synd bara att jag inte minns hur det kändes (Jodå mamma, jag minns!)

Idag är det mammas dag! Inte bara för att det är Mors Dag, även för att hon föddes denna dag för några tiotal år sedan. Grattis!