Charlotte

Det känns som att jag bara blir mer och mer arg på världen hela tiden. Det där leendet jag vandrade runt med har tynat bort och jag undrar inte längre varför alla ser så olyckliga ut.
Det är inte det att jag är olycklig men jag har liksom slutat tro på att man vinner någonting på att vara trevlig. Varför anstränga sig när man inte får någonting tillbaka?

Jag blir förbannad när männen på tåget stirrar. Stirrar på ens ben när man har kjol, ler så fort man ger dem en blick. Inget snällt leende, snarare ett trånande och desperat leende.
Jag tänker bara "låt mig vara och sluta titta". Det kan liksom inte tas som en komplimang. Det är inte för att man ser bra ut. Det är bara för att man är tjej, det räcker till de flesta svin.

Jag sätter mig hellre i en kupé med massa kvinnor. Jag är inte intresserad av dem och dem är förhoppningsvis inte intresserade av mig, på det sättet. Kvinnor råraggar inte sådär, på vem som helst.

Jag skulle såklart inte klagat om det var någon heting som gett mig ett trånande leende. Men det behöver dem inte, dem har sitt på det torra ändå. Det är bara svinen som gör allt för att få till det, med vem som helst.

Som killen som kom med en liten blomma och frågade mig och Almedina "Vill någon av er gå på dejt med mig?". Oooh ja, vad speciell man känner sig.

Missförstå mig inte, jag är inte så ytlig som jag låter men jag tvivlar starkt på att en av de snälla skulle stirra på en sådär topp till tå och småvissla när man går förbi. De snälla sitter istället med en bra bok och flyttar väskan så att man kan sitta brevid. Det räcker långt.