Ett inlägg utan bild
Nu har väl alla som ska tagit studenten för i år. Jag minns knappt min. Inte för att jag var totalt borta av all champagne utan helt enkelt för att det var ett bra tag sedan det var mitt år.
Jag har inte uträttat några mirakel sedan dess. På den tiden trodde jag nog att det mesta skulle vara så gott som klart nu. Att jag skulle bo i en egen lya med hund och vandra till mitt drömjobb varje dag i solskenet. Så ung och dum jag var. I stället bor jag fortfarande hemma och cyklar till ett jobb jag genomlider för pengarnas skull, i motvind.
Man får trots det leva på hoppet. Leva på att det kommer bli jättesuperduperbra, någon gång. Så länge man är frisk kan man egentligen aldrig ge upp, aldrig någonsin.
En lördagsmorgon som denna ser jag livet från den ljusa sidan (på måndag morgon ser jag livet från ett helt annat håll) och nu ska jag vandra upp i min säng och äta frukost framför tv.n innan det blir shopping för hela slanten. Yeah!
Jag har inte uträttat några mirakel sedan dess. På den tiden trodde jag nog att det mesta skulle vara så gott som klart nu. Att jag skulle bo i en egen lya med hund och vandra till mitt drömjobb varje dag i solskenet. Så ung och dum jag var. I stället bor jag fortfarande hemma och cyklar till ett jobb jag genomlider för pengarnas skull, i motvind.
Man får trots det leva på hoppet. Leva på att det kommer bli jättesuperduperbra, någon gång. Så länge man är frisk kan man egentligen aldrig ge upp, aldrig någonsin.
En lördagsmorgon som denna ser jag livet från den ljusa sidan (på måndag morgon ser jag livet från ett helt annat håll) och nu ska jag vandra upp i min säng och äta frukost framför tv.n innan det blir shopping för hela slanten. Yeah!
Let's kill the world above
Jag dagdrömmer som tusan för tillfället. Jag måste det för att stå ut med arbetsdagarna. Står vid mina sysslor och drömmer mig bort till nästa lön, till min egen lägenhet, till mina balla tröjor som jag själv tänker måla men framför allt till Roskildefestivalen. I mina tankar är jag redan där, i mina tankar vandrar jag runt i leran bland alla tält och alla skrikande berusade människor. Innan jag återvänder till verkligheten njuter jag av fjärilarna i magen som känslan av festival ger mig.
Jag vill dit nu, nu, nu!
Annars Dör Alla Män
Min första tanke på morgonen har åter igen blivit "Jag vill inte!!". Har jag redan tröttnat på mitt nya jobb? Väl på plats räknar jag minuterna tills jag får cykla hem, trots att jag har det ganska bra där.
Jag tror inte att jag tröttnat, jag tror bara att det som väntar här hemma är så himla mycket bättre. Det som finns här hemma vill jag inte lämna.
Han lagar mat och jag softar, jag drömmer i hemlighet om ett liv tillsammans, på riktigt liksom.. i en lägenhet som är vår. Det är så oerhört främmande för mig att tänka i dem banorna och ännu mer skrämmande är väl att jag trivs som fisken i vattnet. Jag trivs med att vara oseriöst seriös.
I veckan skulle jag vilja boka tid hos frisören. Vet inte riktigt hur jag vill ha det men jag vill ha förändring. Just nu är det bara alldeles för kort och megatrist.
Vi får väl se hur det blir med det.
Du underbara man
Vi vistas inte så mycket ute i solen, Adam och jag. Jag saknar pigmentet som hela min familj tycks ha och jag har dessutom inte intresset av att pressa som dem har. Adam föddes brun..
Idag drog vi en snabbis till Helsingborg och där har jag knappt varit sen jag lämnade 118118. Jag är glad och lycklig när jag vandrar omkring där nu, det var jag inte då. Jag är fortfarande säker på att det som skedde var det bästa som kunde hända.
Vi har nått stadiet i vårt förhållande då det är okej att vara hur som helst, i princip. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara mig själv med någon och att han sen skulle palla med det men än så länge verkar han inte vilja dra.
Jag trodde dessutom aldrig att jag skulle palla med att någon var sig själv med mig. Att någon skulle kunna strunta i att göra sig till, att jag inte skulle dra så fort han låg och snarkade brevid mig.. men än så länge vill jag inte gå ett steg. Jag kan snarare ligga vaken i timmar och lyssna på hans snarkande med ett leende på läpparna.
Jag står ut med så mycket mer än jag någonsin trodde. Jag trodde att jag var omöjlig att tillfredsställa, att jag skulle följa mina "krav" stenhårt men allt det där har raserat nu. Mina murar är rivna och kraven och önskemålen är för längesedan uppfyllda. Nu kan han vara hur som helst, nu kan han hämta hit sitt Xbox och inte ens märka när jag går in eller ut från rummet, utan att jag drar, utan att jag ens tröttnar litegrann.
Det är ju mig han snarkar brevid, det är ju mig han spelar Xbox hos, det är ju mig han är med och hur lyckligast i hela världen blir inte jag då?
Läs mig som en öppen bok
När jag beklagade mig över att jag missade Adams student på jobbet idag sa en av mina arbetskamrater till mig: "Han går estetisk linje eller? Jag har fått en känsla av att det är såna du gillar."
Det kanske inte var alldeles rätt men att hon genom att endast ha sett mig i arbetskläder fattat att jag har en pojkvän som inte är som alla andra gör mig riktigt imponerad. Att hon sen dessutom sa att hon inte alls blivit förvånad då jag berättat att jag gärna skulle vilja gå en skrivarlinje gör mig nästan mållös. Visst, det är en sak om man träffar en person dag ut och dag in i sina vanliga kläder, kläderna kan berätta en massa om en människa, men på vårt jobb ser vi ju alla likadana ut.
Hur lätt är jag att läsa egentligen? Eller är hon bara en ovanligt duktig människokännare?
Jag överlevde dagen med nöd och näppe. Har spanat på klockan alldeles för ofta och räknat ner sedan 8½ timme tillbaka. Nu är det bannemej helg och jag ska vara en sån livsnjutare att jag nästan blir avundsjuk på mig själv.. eller nåt.
Charlotte behöver helg!
Min kropp gör ont. Så ont!
Fötterna skriker av smärta och mina fingrar är förstörda. Dem behöver vila nu.
Jag avskyr att vara ny och idag var jag ny igen, precis då jag börjat vänja mig vid min vanliga plats på jobbet fick jag testa en annan plats idag. Visst, visst.. jag gjorde inte hälften så mycket som jag brukar men det var ändå kämpigt. Det slukade alla mina krafter.
I morgon tar Adam studenten och jag missar det. Jag vill vara där då han slängs ut i det verkliga livet och jag visste precis vad jag skulle ha på mig och allt. Jag hade till och med förberett mig mentalt inför att träffa stora tjocka släkten men när han har som roligast imorgon står jag och monterar bromshävararmar.
Tror att jag ska försöka nå honom en liten gång till innan jag gör min säng sällskap för natten.
I stundens hetta
Då var det bestämt, jag och Emilie drar till Roskildefestivalen i år. Jag hoppas på mulet väder utan regn. Strålande solsken pallar jag inte!
Jag jobbar i bastu för tillfället och värre lär det bli har dem sagt. Igår svettades vi som djur och jag var helt slut redan vid 20tiden men höll trots det ut hela vägen. Jag hade världens skönaste cykeltur framför mig med Adam i örat, jag hade kunnat cykla hur långt som helst men har bara ungefär sex minuter hem.
Brudar alltså, kunde vi inte varit utan såna? Jag menar dem där typiska brudarna som skiner upp och skrattar och gör sig till så fort män är i närheten men som aldrig skulle anstränga sig ens hälften så mycket för att vara trevlig mot en annan av samma kön. Jag förstår inte kvinnors fientlighet mot varandra.
Vi går omkring som rivaler och aktar våra ryggar, säkra på att en annan kvinna snart försöker sticka en kniv så långt in som det bara går.
Det finns kvinnor av alla sorter men alldeles för ofta på sistone träffar jag dem som synar en uppifrån och ner för att sedan nästan rynka lite på näsan och gå vidare. Dem som är villiga att hjälpa till och ta hjälp av många, så länge dem är män. Dem som nästan vägrar se när jag behöver hjälp, dem som vägrar ta hjälp av mig.
Dem brudarna kunde vi väl varit utan?
Inga klagomål hittills
Efter en lång arbetsdag sitter jag här och har överlevt måndagen. Jag känner mig som mig själv igen, fullständigt efter helgens händelser.
I lördags fick vi till en riktigt bra utgång, Emilie och jag. Tack vare hennes kusin, hans polare och deras lägenhet startade kvällen på bästa sätt och den fortsatte i samma anda. Min kväll avslutades bättre än förväntat då Adam helt plötsligt ringde och bad om att få komma och någonting sånt bangar jag aldrig.
Ett halvår har gått nu sedan jag och han på något konstigt vis blev tillsammans. Jag var så stensäker på att jag inte var menad för förhållande och när jag väl gav mig in i ett var jag lika säker på att det inte skulle hålla särskilt länge. Ett halvår senare kan jag fortfarande inte förstå att jag har pojkvän och jag har svårt att uttala orden "min pojkvän och jag". Det är Adam och jag liksom.
Vi släpper kärlekstemat för en liten stund och avslutar med att jag blev ännu mer macho idag. Jag fixade truckuppkörningen utan problem. Med det säger jag godnatt.
PartyChulls is back
Jag måste medge att det tar emot. Att jag nästan är nervös inför utgången ikväll. Jag hade hellre satt på mina mjukisbyxor och tittat på massa film, för att det är enklast. Jag vet att en sån kväll aldrig blir misslyckad.
Förr i tiden, då när jag festade varje lördag spelade det liksom ingen roll om det blev lyckat eller ej och just den inställningen gjorde att det blev väldigt lyckat så gott som varje gång.
Nuförtiden, jag minns knappt sist jag festade, så tar det emot att göra sig redo för en kväll som man så innerligt vill ska bli så lyckad som möjligt men jag vet att jag måste. Det funkar inte att gräva ner sig här hemma och se låren växa av chipsen. Innerst inne vill jag ut, innerst inne vill jag träffa en himla massa folk, skratta och dansa och ha riktigt, riktigt roligt. Det tänker jag ha just idag.
Det får gärna bli vilt och galet och det får gärna bli så att natten avslutas någonstans i Helsingborg. Som på den gamla goda tiden..
Jag har humöret, jag har hälsan, jag har dansbootsen, jag har Emilie.. och dessutom så har jag mitt på det torra och kan dansa så galet jag bara vill och låta folk titta snett om dem inte har bättre för sig.
Yeah!
Med nerverna utanpå
Det är helt otroligt vad mitt humör förändras när jag är hungrig. Jag blir otroligt lättirriterad och grinig och kan inte tänka på annat än mat. Jag vänjer mig aldrig, jag måste äta vid mina regelbundna tider och får jag inte det går jag omkring med nerverna utanpå. Jag förstår liksom inte ens hur jag ska överleva kanske fyrtio minuter till, eller ännu mer än så. Vem äter halv nio på kvällen? Vid fem ska det ju vara mat, speciellt om man sparade sig på lunchen med att bara äta en sketen macka och en ris-i-frutti.
Jag avskyr känslan av hunger! Hatar den! Jag är så hungrig att jag liksom mår illa på samma gång och känner att huvudvärken är på väg.
Ge mig mat!
Idag åkte löshåret av efter många om och men. Nu är jag relativt korthårig med världens utväxt och slitna toppar. Megahet med andra ord!
Redan i morgon får jag börja ringa runt och försöka få en tid så snart som möjligt. Tills dess blir det uppsatt!
Inte mer än människa
Har suttit rakt upp och ner på en stol i åtta timmar idag. Introduktionskurs som det så fint kallas. Det var intressant, man fick en liten inblick i vilket otroligt stort företag jag hamnat på, hur liten jag är i allt det där.
Däremot är det ganska kämpigt att spänna öronen och försöka ta åt sig så mycket information som möjligt, kakorna och kaffet räddade dagen. Inte konstigt att de flesta kontorsnissar som tillbringar sina dagar på alla möjliga olika möten hit och dit har gott om hull.
Lite då och då gled jag bort på annat håll, till hur sugen jag är på fest i helgen och hur och när jag ska göra vid håret. Det känns helt underbart att äntligen kunna tänka på sånt igen, de saker som för bara några dagar sen bortprioriterades på grund av illamående och värk. Äntligen är jag samma gamla Charlotte som vill färga och klippa håret och köpa nya kläder och gå ut och röja lite på dansgolvet. Jag har saknat henne!
Adam är på festival och bruden i mig kan inte hjälpa att tänka på hur killar brukar bete sig på festivaler. Visst kanske jag vet och vill tro att han aldrig skulle göra någonting jag skulle bli sårad av men jag har samtidigt sett så många exempel där det gått rent åt helvete.
Som sagt, det är bara bruden i mig som tänker sådär, Charlotte föll för festivalsnubben och jag vill att han förblir som han är, jag skulle aldrig vilja hindra honom från att göra det han älskar. Jag får ge bruden i mig en riktig örfil och återgå till kyliga Charlotte som är världens ballaste flickvän som bara vinkar hejdå, vi ses på söndag!
Dagens favoritperson, Emilie!
När jag var ungefär tre år gammal skaffade jag mig en bästis. Jag var en liten prinsessa som helst av allt lekte med Barbie i mina finaste klänningar och mitt blonda våfflade hår och hon var... Emilie. Nuförtiden är hon brudigare än vad jag är!
Vår vänskap har legat på is under några perioder under livets gång men aldrig glömts bort fullständigt och idag är den starkare än någonsin förut.
Jag är helt övertygad om att vi kommer shoppa mammakläder tillsammans, vandra omkring med barnvagnarna ihop och så småningom gå brevid varandra med vars en rullator. Jag vill ha dödskallar på min!!
Idag fann jag ett paket i brevlådan med ett par klockrena örhängen och lappen "En liten gåva för att du är där för mig så som jag är där för dig" och Emilie var den första jag ringde för att höra om hon var den skyldiga. Helt plötsligt blev denna dagen väldigt mycket trevligare och nu ska jag gå och vila en stund nöjd och belåten.
Tack Millie!
Bäst och sämst
Min kropp har inte riktigt återhämtat sig, till min besvikelse. Jag är trött på att vara trött, trött på att vara blek och matt och tråkig. Jag vill bara må bra, nu!
Trots det drar jag mig ur sängen okristligt tidigt på morgonen för att cykla, i motvind, till jobbet som jag förvisso trivs väldigt bra på men just då, just där på morgonen trivs jag inte med någonting. Sängen möjligtvis.
Efter några timmar brukar det bli okej, när man är frisk. Just nu genomlider jag dagarna både på jobbet och här hemma, i hopp om att bli pigg och glad snart. En dag i taget!
Igår var det mammas dag så 05.20 drog jag mig själv och Adam ur sängen för att sjunga. Jag hittar fler och fler saker hos honom varje dag som förvånar, imponerar och får mig att falla mer än jag trodde var möjligt. Det är helt underbart och det läskigaste jag vet på samma gång. Jag har blivit beroende av en annan människa, jag lovade mig själv att aldrig bli det men nu har jag blivit det och jag vet att jag kommer ångra det en dag. Jag hoppas att den dagen väntas om en evighet.
På kvällen var det kalas på altanen med mostrar som alltid roar och kusiner som växer upp för snabbt.
Välkomna, det är jag som är Charlotte
Vaknade med ett leende på läpparna i morse brevid den jag tycker om allra mest. Jag vaknade som mig själv, som den där Charlotte jag trivs ganska bra med. Jag har uppskattat idag, att kunna tralla runt utan illamående och yrsel.
Igår var ett rent helvete! Känsliga tittare bör titta bort. Dumma fjortisar som inte skyddar sig bör läsa vidare.
Jag fick eget rum med egen toalett, det var sånt jag tyckte var lite halvmysigt på morgonen när jag gjorde i ordning med böcker, tidningar, läsk och mackor på bordet brevid sängen. Ingenting av det jag tog med mig kom till användning..
Jag fick fyra tabletter att stoppa upp i det ena hålet och en stor tablett att stoppa upp i det andra. Inom bara någon timme började jag blöda och sen var det rena rama Röda Havet i flera timmar. Jag är så glad att jag var ensam, att ingen såg mig i det skick jag var i, det önskar jag ingen.
Jag är inte ens känslig för blod men när skiten forsar ur ens kropp och vägrar sluta tills man ser stjärnor, tills radion i bakgrunden försvinner och det enda som hörs är världens hemskaste tjut i öronen, då blir till och med jag lite orolig för att någonting inte står rätt till.
Visst skulle jag blöda men vem kunde ana att jag skulle blöda som om jag kissade på mig, det kunde nog inte ens barnmorskan göra.
Efter sex timmar lurade jag hem mig. Jag sa att det kändes bättre, att jag inte hade blött på någon timme. Jag ville bara hem, jag ville bara sova i min egen säng och slippa en obekväm sjukhussäng.
Hemma väntade Adam som fick stå ut med en Charlotte jag inte hade velat se. En Charlotte som knappt kunde stå på sina egna ben, en Charlotte i blöja och äckliga sjukhustrosor.
Det är helt otroligt att han var kvar när jag vaknade i morse.
Det blir allt vanligare med abort i Sverige. Tjejer borde få veta hur ont det gör, hur mycket det blöder och hur fruktansvärt dåligt man mår. Då skulle dem använda skydd, då skulle dem knappt våga ha sex.. Jag är i alla fall väldigt avtänd!
Farligt men härligt
Just här och nu då jag slipper undan illamåendet och värken en stund kan jag blicka framåt litegrann. Inte särskilt långt men i alla fall till fredag då jag får min första lön. Jag har redan bestämt mig för att shoppa loss ordentligt och när jag inte orkar ta mig ut till butikerna finns det alltid internet. Jag kommer surfa värre än någonsin på fredag och klicka grej efter grej till varukorgen. Helst ska det vara billigt så man får mer för pengarna.
Favoritsidan är zoovillage.se men vill man shoppa lite billigare duger ellos.se eller halens.se alldeles utmärkt. Har ni några tips uppskattar jag dem annars tror jag att jag hittar ställen att spendera pengarna på ändå.
I want my smile back
Jag tänker bli världens bästa flickvän sen när allt detta är över. Han har fått stå ut med en hel del denna tiden och han förtjänar bättre än så. Jag har trots det inte kunnat hjälpa att jag dragit mig undan när han kommit för nära eller lackat på honom när han inte gjort några fel alls. Jag är inte sån egentligen men detta eviga illamående och värken i magen bryter ner mig, gör mig trött och lättirriterad. Jag förstår inte hur kvinnor står ut. Jag har inte ens varit gravid i två månader men känner just nu att det får bli adoption eller ingenting alls. Jag ska fanimej bara ha hund!
Jag ska bli en bättre vän också, under denna tiden har jag varit sämst på att höra av mig och jag klagar ju på såna människor själv. Nu har jag blivit en av dem. Jag har underbara vänner som sms.ar eller hör av sig på andra sätt nästan dagligen och det gör allt lite, lite lättare att genomlida.
Det kändes riktigt bra på gynmottagningen idag. Min barnmorska är helt underbar och när jag pratar med henne är jag stensäker på att jag gör rätt och att det snart är över. Snart slutar jag älta min skit och kan återgå till att blogga om hur irriterande medmänniskor kan vara eller om vad jag hörde på bussen idag.
På torsdag sker det och därefter ser jag ljuset, tills dess sover jag så mycket jag bara kan och missbrukar Samarin som ändå inte hjälper. Tills dess ser det ganska mörkt ut.
Dag ett, början på slutet
Om 15 minuter ska jag vara på gynmottagningen och ta tablett nummer ett. Tabletten som stoppar graviditeten. När den är svald är det kört.
Jag är mest orolig att jag ska bli illamående av den som det stod att man kan i papperna. Jag har fått nog av illamående och igår mådde jag sämre än någonsin. Ingenting hjälper! Avslagen coca cola, nej. Samarin, nej. Postafen, absolut inte.
Inte ens att spy hjälper, annars brukar man må lite, lite bättre efteråt men icke.
Förhoppningsvis är det snart över, jag orkar inte mer nu!
No need to go outside
Jag måste vara världens tråkigaste Charlotte just nu. Förstår inte hur folk vill umgås med mig, jag vill inte ens veta av mig själv. Jag mår bara illa hela tiden och när man mår illa kan man inte skratta som man brukar eller skoja som man gör annars. Jag är hungrig men jag kan absolut inte äta och när jag är hungrig blir jag grinig. Illamåendet och hungern på samma gång knäcker mig. Just nu orkar jag inte mer! Jag vill inte! Det räcker!
Men jag har inget val, oavsett hur mycket jag beklagar mig så mår jag inte bättre och jag måste stå ut fyra olidliga dagar till. Det som väntar efter ser jag inte heller fram emot.
Jag och Halle Berry
Jag passar in i Hollywood. Borde faktiskt vara en av dem som vandrar omkring på röda mattor i sjukligt dyra kläder och smycken.
Jag är precis som Demi Moore, Halle Berry, Kim Cattrall, Eva Longoria, Jennifer Aniston, Madonna och Mariah Carey. Vi är precis likadana, hela tjejgänget. Vi är bundisar!
Tyvärr snackar jag inte om att vi är lika snygga, jag är mer än medveten om hur dem ser ut och hur jag hade sett ut brevid. Jag snackar inte heller om hur rika vi är för visst tjänar jag bra, jag tjänar väl ungefär på en månad vad dem tjänar i minuten så inte heller där kan jag mäta mig med brudarna.
Vi har dock en sak gemensamt, alla vi. Vi faller för yngre män. Jag ligger dessutom i lä med tre års skillnad mot deras tolv, nio och tjugotre.
Så visst borde jag satsa på Hollywood nästa. Ge tidningarna nånting att skriva om. Tänk vilken nyhet det vore och vilken skräll om multimiljonären och legendariska Charlotte Andersson var gravid och inte tänkte behålla det. Tänk vilka rubriker. "Charlotte blir mördare, på riktigt", "Charlotte inte redo för barnet hon bär på!", "Charlotte slaktar sitt barn", "Charlotte otrogen, gör abort i hemlighet!" och så vidare.
Herrejisses, tur man inte är så mycket som lite piss i Mississippi.
Det bultar och det bankar
Det är ganska självklart vad mitt liv kretsar runt just nu och jag är trött på det. Jag är trött på att skriva om det, trött på att tänka på det, trött på att prata om det men kommer samtidigt inte på någonting annat att skriva om, tänka på eller prata om.
Jag kan inte annat än låta timmarna gå och längta till torsdag. Jag kan inte annat än se fram emot tiden som kommer efteråt, när allt är över och det inte finns någon återvändo. När det inte längre är lönt att älta.
Jag har haft otur varenda gång jag börjat på en ny arbetsplats.
Första helgen på caféet var jag hes för första gången i mitt liv, så hes att jag knappt fick fram ljud vilket är ganska viktigt som servitris. Andra helgen fick jag lock för örat för första gången i mitt liv, sånt lock att jag var totalt döv på ena örat och det är rätt viktigt att kunna höra som servitris.
Första veckan på 118118 skar jag mig för första gången i mitt liv precis mellan tummen och pekfingret, så djupt att jag inte kunde röra fingrarna på tre dagar, fingrar använder man sig ganska mycket av när man jobbar som telefonist framför en dator.
Första månaden på mitt senaste jobb blir jag gravid för första gången i mitt liv och mår så illa dag ut och dag in att jag inte kan vara den där glada och pigga Charlotte som jag vet att jag kan vara. Jag håller mig totalt anonym och jag avskyr det. Avskyr att känna mig som den tråkiga tjockisen som mest är i vägen.