Charlotte

Vi vistas inte så mycket ute i solen, Adam och jag. Jag saknar pigmentet som hela min familj tycks ha och jag har dessutom inte intresset av att pressa som dem har. Adam föddes brun..
Idag drog vi en snabbis till Helsingborg och där har jag knappt varit sen jag lämnade 118118. Jag är glad och lycklig när jag vandrar omkring där nu, det var jag inte då. Jag är fortfarande säker på att det som skedde var det bästa som kunde hända.
Vi har nått stadiet i vårt förhållande då det är okej att vara hur som helst, i princip. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara mig själv med någon och att han sen skulle palla med det men än så länge verkar han inte vilja dra.
Jag trodde dessutom aldrig att jag skulle palla med att någon var sig själv med mig. Att någon skulle kunna strunta i att göra sig till, att jag inte skulle dra så fort han låg och snarkade brevid mig.. men än så länge vill jag inte gå ett steg. Jag kan snarare ligga vaken i timmar och lyssna på hans snarkande med ett leende på läpparna.
Jag står ut med så mycket mer än jag någonsin trodde. Jag trodde att jag var omöjlig att tillfredsställa, att jag skulle följa mina "krav" stenhårt men allt det där har raserat nu. Mina murar är rivna och kraven och önskemålen är för längesedan uppfyllda. Nu kan han vara hur som helst, nu kan han hämta hit sitt Xbox och inte ens märka när jag går in eller ut från rummet, utan att jag drar, utan att jag ens tröttnar litegrann.
Det är ju mig han snarkar brevid, det är ju mig han spelar Xbox hos, det är ju mig han är med och hur lyckligast i hela världen blir inte jag då?