Som en zombie
Jag går runt i någon form av dvala för tillfället. Likt en zombie drar jag mig ur sängen på morgonen och resten av dagen flyter jag med så gott jag kan. Låter timmarna gå och önskar att dem kunde snabba på litegrann, i alla fall till torsdag nästa vecka. Förhoppningsvis är jag mig själv snart därefter.
Illamåendet går mig på nerverna och tabletterna jag skaffat gör mig i och för sig inte mer illamående men så dåsig att jag kan somna stående. Hade det bara varit en önskad graviditet hade man kanske sett alla tecken på liv i magen som positiva men i mitt fall blir jag hela tiden påmind om det jag helst av allt bara vill glömma.
I'm a weirdo
Ibland hade det varit lite, lite bättre att vara man. Då hade jag sluppit gå igenom detta. Då hade jag bara kunnat ringa flickvännen och höra om allt gick bra hos gynekologen, som Adam kan göra.
I stället tvingas jag gå bakom ett draperi och dra av strumpbyxorna för att sedan lägga mig i en obekväm stol i en ställning jag typ aldrig testat förut. Jag tvingas få en kall alldeles för lång stav uppstoppad och bli uttittad av två totala främlingar jag inte ens minns namnen på.
Jag är gravid i sjätte veckan. Det känns ofattbart. Jag har ett hjärta som slår i min egen mage som jag och Adam skapat. Vi två tillsammans har skapat en liten remix som hade kunnat bli någonting. Hade kunnat bli en riktig människa.
Jag ångrar ingenting men jag kan inte hjälpa att leka med tanken. Jag kan bara inte hjälpa att jag sena nätter vänder ut och in på tanken att jag skulle kunna bli mamma Charlotte. Här och nu.
På torsdag nästa vecka ska jag dit igen. Det är då det sker. Det är då jag ska vara redo för att släppa alla tankar på vad som kunde ha blivit och kliva några steg tillbaka till gamla vanliga Charlotte.
Hur ska jag kunna vänta en hel vecka till??
Borde jag skratta eller gråta?
Efter nästan ett halvårs förhållande hoppas jag att de flesta är medvetna om att jag har sex. Det här är min blogg och på gott och ont väljer jag att skriva om det. Till vissas besvikelse och andras lättnad menar jag inte att jag tänker skriva om sexet, min mamma läser det här och några mostrar och andra släktingar då och då. För deras skull utelämnar jag allt det där snuskiga.
Jag har mått kasst på sistone, som trogna läsare kanske märkt. Jag har mått psykiskt dåligt, gråtit för ingenting alls och känt att allt suger trots att jag borde vara lyckligare än någonsin. Jag har mått fysiskt dåligt och när jag skriver att jag mått illa på morgnar börjar nog några snillen ana vad jag försöker komma fram till.
Jag vill inte göra det till någon stor grej, jag vill se det som ren otur och lyckligtvis bor jag i ett land som accepterar att man inte är redo. Lyckligtvis har jag en familj som accepterar läget och som inte gör det till någon större grej dem heller.
Illamåendet är fruktansvärt. Kallsvettningarna och yrseln kommer som en bonus. Hungern gör sig påmind hela tiden och hela min kropp känns annorlunda. Hela jag är annorlunda.
Jag visste att det kunde hända men man förstår inte det riktigt förrän det verkligen händer. Om jag hade velat, om jag hade varit mindre smart så hade jag kunnat bli mamma om ungefär nio månader. Hela mitt liv och många andras hade förändrats på grund av mig. Det är läskigt.
Nu är jag inte mindre smart. Jag har en pojkvän på 18 år, jag är ganska ung jag med. Jag har ingen fast ekonomi och herrejisses, han har inte ens gått ut skolan. För allas bästa väljer jag att ta bort den.. det.. henne.. honom.. eller nåt.
Jag vill bara må bra igen..
I'm a creep
Jag har haft en helt underbar helg i solen som jag tyvärr inte kunnat uppskatta som jag borde med tanke på hur jag mår. Jag har trots det hållit mig utomhus så mycket som möjligt, i och för sig i skuggan men frisk luft har jag i alla fall fått och tack vare honom har jag för några längre stunder kunnat glömma allt. Han är min hjälte.
Det var knappt jobbigt att dra sig ur sängen vid halv sex i morse. Cykelturen dit var lugn och skön och sen försvann dagen blixtsnabbt på något konstigt vis. Jag hann inte reagera eller ens kolla på klockan förrän det slog middag och sen var det nästan dags att dra sig hemåt igen, det är väl precis så en måndag ska vara!
Efter några timmars eftermiddagssömn och hemmagjord pizza ska arbetskläderna tvättas och resten av kvällen kommer spenderas i sängen med ramlösa, samarin och värktabletter.
Även änglar faller..
Någonting hände som sänkte mig till botten och jag avskyr att erkänna att jag mår kasst. Det låter så ömkligt, som att man inte tåler någonting. Vissa tycker att det är helt underbart att släppa ut allting genom att gråta tills ögonen nästan faller ur, jag känner mig bara svag. Svag och löjlig.
Jag försöker in i det sista låtsas som att allt är toppen, för det borde det vara. Jag borde inte beklaga mig när jag har jobb som ger bra pengar, vänner som bryr sig och en pojkvän som förtjänar medalj (att jag har pojkvän kan jag fortfarande inte förstå!) men här sitter jag ändå och känner att allt inte är som det ska.
Jag avskyr att känna mig tråkig och ledsen. Jag brukar se ner på såna människor. Brukar titta snett och tänka för mig själv "ryck upp dig din tönt, du har väl ingenting att må dåligt över, skärp dig!" och det är precis den blicken jag ger mig själv i spegeln. Ryck upp dig Charlotte! Annars tröttnar människor och vänder ryggen till. Det hade jag gjort, jag hade inte pallat med mig själv. Inte just nu.
Det är väl det jag är mest rädd för. Visst kan jag låta mig själv må dåligt för det går ju över, så småningom. Alla går vi igenom olika saker i livet och allt kan inte vara roligt. Jag är bara rädd för att folk ska tröttna, för att folk inte ska acceptera att jag inte alltid kan vara den där glada Charlotte dem är vana vid att se.
Låt mig vara patetisk en liten stund.. Jag reser mig upp snart. Här kan man ju inte ligga..
Jobba för att leva!
Njuter av rabarberpaj med vaniljsås såhär mitt i natten. Cykelturen hem från jobbet är alltid fridfull, inte en människa i närheten och jag cyklar mitt i gatan bara för att jag kan.
Mina fötter värker som bara den, efter att ha jobbat på 118118 i ett år vilket innebar att man satt ner så gott som dag ut och dag in är jag inte alls van vid att stå upp 8 timmar i streck.
Matilda tog sitt pick och pack och drog till Tyskland idag. Himla tråkigt att slippa henne nu två veckor men denna gången tröstar jag mig med att det faktiskt bara är två veckor.
Dääär var pajen uppäten så nu väntar sängen och massa tv tills jag somnar av ren utmattning.
Godnatt på er!
Give me my smile back
Just idag vill jag gömma mig under täcket och stanna kvar där.. länge. Det har ingenting med jobbet att göra, jag trivs hur bra som helst och väl på plats glömmer jag allt annat. Det är säkert bara bra att jag ska dit idag så jag glömmer bort hur kasst jag mår egentligen.
Jag vill må sådär bra som man kan göra ibland. Då man vet vad man vill och ser fram emot saker. Då man har drömmar och mål och är övertygad om att allt kommer ordna sig till det bästa, så småningom.
Just nu är jag väldigt osäker..
Let's get a life
Trots illamåendet som min dag började med igår gick resten kanon. Jag gör tabbar då och då men jag lär mig av mina misstag.. hoppas jag. Dessutom får jag det mer och mer bekräftat att jag jobbar med rätt sköna människor och att jobba kväll är min grej.
Det negativa är att jag inte hinner göra så mycket innan jobbet och absolut ingenting efter så det är nog bra att jag jobbar normala tider varannan vecka.
Livet rullar på ganska bra just nu men min oroliga sömn kommer jag inte ifrån. Inatt drömde jag en väldigt detaljerad och realistisk dröm om Adam som varit otrogen under hela vårt förhållande och vaknade därefter med kinder alldeles våta av tårar.
Vad ska jag göra för att kunna sova ordentligt utan alla himla mardrömmar?
Skit också!
Förkylningen var jag beredd att vakna med men var kom illamåendet ifrån? Jag har haft hela helgen på mig att må illa och så kommer det på måndagen då man ska jobba. Oavsett vad som händer ska jag dit idag, jag har inget annat val och jag vill dessutom lära mig allt så fort som möjligt så att man inte känner sig som världens nybörjare länge till.
Jag har druckit Samarin och jag borde äta någonting men bara jag tänker på mat vänder det sig i magen och när jag inte kan äta är det verkligen någonting som inte står rätt till.
Denna veckan jobbar jag bara måndag-torsdag och det känns som rena lyxen. Jag hoppas så innerligt att jag om ett halvår fortfarande trivs utmärkt så att jag kan börja leta efter egen lya. Det hade varit fint.
Ensam bland vänner
Ungefär i samma veva som jag skaffade pojkvän började folk behandla mig annorlunda. Precis som att dem föredrog den bittra och kyliga Charlotte framför den lyckliga. Folk slutade höra av sig och festerna jag tidigare var given på var jag inte alls bjuden till längre.
Jag var redo för party varje helg förut och jag älskade det livet. Nu orkar jag liksom inte anstränga mig längre för att hitta tillbaka dit.
Jag vill inte behöva prata ut med vännerna jag en gång hade och fråga varför det blivit som det är. Det ska man väl inte behöva? Om inte vänskapen flyter på som den ska är det väl inte längre äkta vänskap?
Det verkar som att folk tar för givet att jag bara är med honom nu. Att jag inte vill vara med längre men faktum är att jag snarare sitter ensam hemma på lördagarna för att folk fortfarande hör av sig till honom. Hans liv fortlöper som vanligt och jag är glad för hans skull. Jag är glad för att hans vänner inte låter mig komma i vägen.
Om jag ska skylla allt på mig själv är jag kanske inte världsbäst på att höra av mig men det har jag i såna fall aldrig varit. Det har ingenting med honom att göra!
Den dagen han dumpar mig kommer jag inte börja ringa runt till dem som inte hört av sig på evigheter. Jag är för stolt för det. Jag kommer behålla de få riktiga vänner jag har och strunta i resten. Sen kan dem väl få tro att jag ägnade all min tid åt honom.. Dem borde veta bättre än så!
I'm yours
Jag kan nästan bli lite arg på mig själv för att jag tillåter mig själv att bli beroende. Jag skulle aldrig bli det, jag skulle aldrig bli så fast att en vecka utan honom vid min sida är ett rent helvete. Jag blir ännu mer arg på mig själv för att jag skriver om det i en blogg jag lovade mig själv aldrig skulle infekteras av.. kärlek.
Samtidigt kan jag tycka att det är på tiden att jag bara släpper taget om allt jag trott på och slänger mig utför stupet. Att jag låter mig själv vara blind och naiv och löjlig, att jag låter mig själv vara lycklig.
Jag slängde mig utför stupet för fem månader sedan och jag faller fortfarande. Speciellt när han skrattar sådär som bara han gör och berättar saker på det sättet som han kan och när han ramlar i trappan inför hela min familj. Då vet jag att han är en snubbe i min smak.
Jag har blivit en sån där som jag spottade på förut. En sån där som tror att hon är så mycket lyckligare än alla andra. En sån där löjligt förälskad tönt som har slutat bry sig om omvärlden. Livsfarligt, dumt och så himla löjligt men oj vad mycket lyckligare jag är nu än när jag gick runt och hatade alla som gick hand i hand och alla som hånglade på tågperrongen.
Jag kommer bli knäckt, förr eller senare. Men inte nu, och det är nuet jag lever i. Smällen jag får ta när jag störtar mot marken får jag ta då, det kanske till och med kan vara värt det..
Med snor i hjärnan
Jag blir alltid förkyld när jag börjar på ett nytt jobb. Precis som att min kropp inte är van vid miljön och bakterierna där. Till skillnad från mitt jobb på 118118 kan jag jobba trots snuva (snuva har jag aldrig haft, jag drabbas alltid av typ stopp i hela huvudet) och trötthet så jag drog mig ur sängen som vanligt i morse.
Man behöver varken vara trevlig eller social på mitt nya jobb och just nu känns det himla skönt. Sen betyder det inte att jag gått från livsglada Enirotrollet till en bitter industribrud men om jag skulle vilja någon dag så spelar det inte så stor roll och jag surar litegrann.
Såhär långt trivs jag utmärkt. Det känns riktigt macho och bra att stå där med sina snäckhjul och sina lagernålar och sina ja, resten har jag knappt lärt mig namnen på men i alla fall, det känns bra! Tiden går megasnabbt och arbetskamraterna är toppen. Inte lika bra som på Eniro men så bra arbetskamrater får jag aldrig igen.
Nu var det långhelg och jag vet precis vad jag ska göra. Jag ska kurera så att jag är fit for fight igen på måndag. Här ska det tjänas pengar minsann!
Trubbel
Sov riktigt kasst inatt.. igen. Dagen gick trots det riktigt bra och nu känns det som man har lite mer kött på benen. Står där i min egen lilla värld om dagarna och drömmer mig bort. Kom hem på strålande humör och inte alls så trött som igår men det tog inte mer än en halvtimme så var jag både less och trött.
Vad händer i morgon? Festprinsessan i mig ligger i koma för tillfället och jag vill inget hellre än att vara med honom med megastort H men det ser inte ut att bli någonting med det. Jag som hade kunnat offra min högra arm.. Valborg.. kvällen jag egentligen inte kunde bry mig mindre om. Det känns ganska påtvingat att försöka hitta den där klockrena festen som bara måste bli mer än bra. Samtidigt så kommer jag leta efter den för man vill ju inte vara den som missar något. Det kan ju bli kul.. eller nåt.
Nu har jag ungefär 2½ h på mig att fixa allt jag vill ha fixat idag. Löser det inte sig innan kvällen är slut har jag ännu en sömnlös natt att se fram emot.
Nu andas jag ut och tar mig en huvudvärkstablett
Första dagen på nya jobbet är över och det känns riktigt skönt. Kan inte säga så mycket om vad jag tycker hittills eftersom vi bara gick en truckutbildning hela dagen.
Jag kom i alla fall hem med världens huvudvärk och hungrigare än någonsin men det är väl sånt man vänjer sig vid.
Mycket information skulle matas in, jag minns knappt hälften men det känns i alla fall som att jag kommer fixa detta. Det enda jag behöver oroa mig för i morgon är hur jag ska komma ur sängen så att jag är på jobbet lagom till 06.30. Uj uj uj.
Jag är trött, knoppen på mig är utmattad så nu blir det en väldigt lugn kväll alldeles för mig själv i min sköna säng.
Gaaaah!.. är typ vad jag kan säga
Usch. Blä. Pii.. suck och stön.
Det var inte särskilt svårt att komma ur sängen i morse, jag har knappt sovit alls i natt. Har bara legat klarvaken och längtat tills denna förbaskade måndagen är över.
Ska snart cykla iväg och det är inte det att jag inte vill. Jag vill ju inget hellre än att jobba och jag vill dessutom jobba just där men jag vill inte vara ny. Jag avskyr att vara ny och okunnig.
Så jag drar igång lite musik som förhoppningsvis gör mig på bättre humör. Som förhoppningsvis gör mig lite, lite lugnare.
Gaaaaaaaah!
Sämsta sidan hos mig
Idag mår jag inte prima. Tror minsann att jag är nervös inför min första dag på jobbet i morgon. Jag känner mig hängig och inte på humör för någonting och det är inte likt mig.
Jag tog en promenad precis och jag drog nästan fötterna efter mig, det hade jag ingen lust med alls. Jag skulle behöva tvätta och min matta skulle behöva dammsugas men Blä på sånt! Jag vill inte!
Det blir nog bäst om jag håller mig ifrån mänskligheten idag. Om jag låser in mig på rummet och sätter mobilen på ljudlös. Om jag kanske lite senare tar mig ett bad med öronen under ytan. Om jag letar fram mitt klagoblock och skriver av mig allt.
Om bara tiden kunde gå lite fortare, om bara måndagen vore över, om jag bara kunde sluta vara så förbaskat nervös.
Suck på mig!
Sista dagen som samhällets bottenskrap
Kunde inte somna i natt av många anledningar. Låg och drömde mig iväg till min egen lägenhet och min hund och hur jag ska ha håret härnäst och om jag ska pierca mig eller inte (var förblir en hemlighet tills vidare)
Funderade dessutom på hur min nästa tatuering ska se ut och var jag ska ha den och jag har nog tänkt klart nu. Ska skissa mer på det i eftermiddag..
I drömmarna kan man gå hur långt man vill så därför skaffade jag mig ett nytt leende också. Är trött på mina kanintänder så jag hade inte haft något emot att byta ut dem mot lite porslin.
Även om det aldrig kommer hända så lugnar det mig att ligga och tänka på sånt trams. Då släpper jag tankarna om hur det ska gå på det nya jobbet i morgon eller oron över nattliga samtal jag inte vill lyssna på.
Somnade till sist och efter orolig sömn hela natten känner jag mig lite halvt off fortfarande. Nu ska jag försöka njuta av att jag är ensam hemma och äta ugnsbakade bullar till frukost.
Lukta på våren
En solig dag lever även en stad som Landskrona. Idag verkade alla ha tagit sig ner till stan för att fylla uteserveringarna och då känner man våren på riktigt. Jag hade kunnat sitta där i timmar och bara titta på folk och ja, det gjorde vi också, Emilie och jag.
På vägen hem luktade det grillat överallt och alla höll på flitigt i sina kolonier. Jag höll tummarna för att mina föräldrar skulle vara i full fart med det grillade lagom till jag kom hem men båda två låg och vilade och det luktar ingen mat alls. Tråkigt!
I denna familjen är det "vi har ätit en middag idag och då blir det bara något lätt till kvällsmat" som gäller men tjock som jag är vill jag gärna ha mat när jag blir hungrig. Dessutom blir jag så otroligt lättirriterad och grinig när magen börjar kurra och då är det inte direkt fil jag vill mätta den med.
Grillad grishals med pommes och någon kall sås hade suttit grymt fint nu...
Man ska inte ropa hej
Jag trivs redan utmärkt på mitt nya jobb och jag börjar jobba på måndag. Det är lätt för andra att säga Usch till fabriksarbete men just nu känns det som ett drömyrke för min del.
Det tar sex minuter att cykla dit och hur skönt är inte det? Plus, minus några minuter beroende på väder, vind och luft i däcken men det är ingen cykeltur jag tänker beklaga mig över. Jag tänker le åt människorna som står på tågperrongen och väntar på ett redan folkpackat tåg och njuta av att jag slipper pendla. Njuta av att jag slipper allt folk som jag inte står ut med tidiga morgnar.
Jag tänker njuta av veckorna jag börjar 06.30 för att jag kommer hem redan vid 15, nu till sommaren hinner även jag sola och ha det skönt.
Jag tänker njuta av dagarna jag börjar 15 för då hinner jag göra hur mycket som helst innan och jobbar dessutom inte alls på fredagarna.
Visst är jag medveten om att jobbet kanske egentligen inte passar mig alls och att det vissa dagar kommer vara megasvårt att ta sig ur sängen för att cykla dit men då lönen kommer är det värt mödan.
Jag är alldeles för beroende av pengar för att beklaga mig över jobbet som skaffar dem till mig.
Don't change a thing!
Jag uppskattar kvällar då jag är alldeles ensam, just denna kvällen med mina gamla dagböcker i sängen efter en lååång shoppingdag. Jag läser saker jag skrev för flera år sedan, både härliga och hemska minnen. För exakt ett år sedan skrev jag om att jag aldrig skulle kunna få för mig att någon skulle kunna tycka om mig, att jag är och förblir kompisen Charlotte, forever and ever. Att jag antagligen är dömd till ett ensamt liv med tjugo katter i en illaluktande lägenhet.
Jag var trots detta inte alldeles för bitter, jag hann nästan vänja mig vid tanken och hade döpt i alla fall nio av katterna till coola namn.
Jag tror det finns dem som känner eller har känt som jag. Att det absolut inte skulle kunna finnas någon som står ut med alla små egenheter som egentligen alla har. Om jag avskyr någonting hos mig själv, hur skulle någon annan kunna tycka annorlunda?
Men så helt plötsligt kommer det någon som tycks se förbi allt det där, som hittar saker i en som man aldrig ens tänkt på och som verkar finna tillräckligt för att stanna kvar. Jag var inget hopplöst fall, jag var inte dömd till ett liv jag inte ville ha. Var inte jag det, så är verkligen ingen det.
Man kan bara tacka och ta emot för att det finns människor med så dålig smak att dem väljer just dig eller mig. Dålig smak har jag att tacka för mycket.