Charlotte

Jag uppskattar kvällar då jag är alldeles ensam, just denna kvällen med mina gamla dagböcker i sängen efter en lååång shoppingdag. Jag läser saker jag skrev för flera år sedan, både härliga och hemska minnen. För exakt ett år sedan skrev jag om att jag aldrig skulle kunna få för mig att någon skulle kunna tycka om mig, att jag är och förblir kompisen Charlotte, forever and ever. Att jag antagligen är dömd till ett ensamt liv med tjugo katter i en illaluktande lägenhet.
Jag var trots detta inte alldeles för bitter, jag hann nästan vänja mig vid tanken och hade döpt i alla fall nio av katterna till coola namn.
Jag tror det finns dem som känner eller har känt som jag. Att det absolut inte skulle kunna finnas någon som står ut med alla små egenheter som egentligen alla har. Om jag avskyr någonting hos mig själv, hur skulle någon annan kunna tycka annorlunda?
Men så helt plötsligt kommer det någon som tycks se förbi allt det där, som hittar saker i en som man aldrig ens tänkt på och som verkar finna tillräckligt för att stanna kvar. Jag var inget hopplöst fall, jag var inte dömd till ett liv jag inte ville ha. Var inte jag det, så är verkligen ingen det.
Man kan bara tacka och ta emot för att det finns människor med så dålig smak att dem väljer just dig eller mig. Dålig smak har jag att tacka för mycket.