Charlotte

Efter nästan ett halvårs förhållande hoppas jag att de flesta är medvetna om att jag har sex. Det här är min blogg och på gott och ont väljer jag att skriva om det. Till vissas besvikelse och andras lättnad menar jag inte att jag tänker skriva om sexet, min mamma läser det här och några mostrar och andra släktingar då och då. För deras skull utelämnar jag allt det där snuskiga.
Jag har mått kasst på sistone, som trogna läsare kanske märkt. Jag har mått psykiskt dåligt, gråtit för ingenting alls och känt att allt suger trots att jag borde vara lyckligare än någonsin. Jag har mått fysiskt dåligt och när jag skriver att jag mått illa på morgnar börjar nog några snillen ana vad jag försöker komma fram till.
Jag vill inte göra det till någon stor grej, jag vill se det som ren otur och lyckligtvis bor jag i ett land som accepterar att man inte är redo. Lyckligtvis har jag en familj som accepterar läget och som inte gör det till någon större grej dem heller.
Illamåendet är fruktansvärt. Kallsvettningarna och yrseln kommer som en bonus. Hungern gör sig påmind hela tiden och hela min kropp känns annorlunda. Hela jag är annorlunda.
Jag visste att det kunde hända men man förstår inte det riktigt förrän det verkligen händer. Om jag hade velat, om jag hade varit mindre smart så hade jag kunnat bli mamma om ungefär nio månader. Hela mitt liv och många andras hade förändrats på grund av mig. Det är läskigt.
Nu är jag inte mindre smart. Jag har en pojkvän på 18 år, jag är ganska ung jag med. Jag har ingen fast ekonomi och herrejisses, han har inte ens gått ut skolan. För allas bästa väljer jag att ta bort den.. det.. henne.. honom.. eller nåt.
Jag vill bara må bra igen..