Charlotte

Ibland hade det varit lite, lite bättre att vara man. Då hade jag sluppit gå igenom detta. Då hade jag bara kunnat ringa flickvännen och höra om allt gick bra hos gynekologen, som Adam kan göra.
I stället tvingas jag gå bakom ett draperi och dra av strumpbyxorna för att sedan lägga mig i en obekväm stol i en ställning jag typ aldrig testat förut. Jag tvingas få en kall alldeles för lång stav uppstoppad och bli uttittad av två totala främlingar jag inte ens minns namnen på.
Jag är gravid i sjätte veckan. Det känns ofattbart. Jag har ett hjärta som slår i min egen mage som jag och Adam skapat. Vi två tillsammans har skapat en liten remix som hade kunnat bli någonting. Hade kunnat bli en riktig människa.
Jag ångrar ingenting men jag kan inte hjälpa att leka med tanken. Jag kan bara inte hjälpa att jag sena nätter vänder ut och in på tanken att jag skulle kunna bli mamma Charlotte. Här och nu.
På torsdag nästa vecka ska jag dit igen. Det är då det sker. Det är då jag ska vara redo för att släppa alla tankar på vad som kunde ha blivit och kliva några steg tillbaka till gamla vanliga Charlotte.
Hur ska jag kunna vänta en hel vecka till??