Charlotte

Ungefär i samma veva som jag skaffade pojkvän började folk behandla mig annorlunda. Precis som att dem föredrog den bittra och kyliga Charlotte framför den lyckliga. Folk slutade höra av sig och festerna jag tidigare var given på var jag inte alls bjuden till längre.
Jag var redo för party varje helg förut och jag älskade det livet. Nu orkar jag liksom inte anstränga mig längre för att hitta tillbaka dit.
Jag vill inte behöva prata ut med vännerna jag en gång hade och fråga varför det blivit som det är. Det ska man väl inte behöva? Om inte vänskapen flyter på som den ska är det väl inte längre äkta vänskap?
Det verkar som att folk tar för givet att jag bara är med honom nu. Att jag inte vill vara med längre men faktum är att jag snarare sitter ensam hemma på lördagarna för att folk fortfarande hör av sig till honom. Hans liv fortlöper som vanligt och jag är glad för hans skull. Jag är glad för att hans vänner inte låter mig komma i vägen.
Om jag ska skylla allt på mig själv är jag kanske inte världsbäst på att höra av mig men det har jag i såna fall aldrig varit. Det har ingenting med honom att göra!
Den dagen han dumpar mig kommer jag inte börja ringa runt till dem som inte hört av sig på evigheter. Jag är för stolt för det. Jag kommer behålla de få riktiga vänner jag har och strunta i resten. Sen kan dem väl få tro att jag ägnade all min tid åt honom.. Dem borde veta bättre än så!