Charlotte

Jag tänker bli världens bästa flickvän sen när allt detta är över. Han har fått stå ut med en hel del denna tiden och han förtjänar bättre än så. Jag har trots det inte kunnat hjälpa att jag dragit mig undan när han kommit för nära eller lackat på honom när han inte gjort några fel alls. Jag är inte sån egentligen men detta eviga illamående och värken i magen bryter ner mig, gör mig trött och lättirriterad. Jag förstår inte hur kvinnor står ut. Jag har inte ens varit gravid i två månader men känner just nu att det får bli adoption eller ingenting alls. Jag ska fanimej bara ha hund!
Jag ska bli en bättre vän också, under denna tiden har jag varit sämst på att höra av mig och jag klagar ju på såna människor själv. Nu har jag blivit en av dem. Jag har underbara vänner som sms.ar eller hör av sig på andra sätt nästan dagligen och det gör allt lite, lite lättare att genomlida.

Det kändes riktigt bra på gynmottagningen idag. Min barnmorska är helt underbar och när jag pratar med henne är jag stensäker på att jag gör rätt och att det snart är över. Snart slutar jag älta min skit och kan återgå till att blogga om hur irriterande medmänniskor kan vara eller om vad jag hörde på bussen idag.

På torsdag sker det och därefter ser jag ljuset, tills dess sover jag så mycket jag bara kan och missbrukar Samarin som ändå inte hjälper. Tills dess ser det ganska mörkt ut.