Charlotte

Det finns många saker som får mig att tappa all respekt för killar/män. Som den gången den där mannen raggade på mig på utestället. Jag vet att han är gift och har tre barn och ses som "den underbara familjefadern" och så ger han sitt nummer till mig och ber mig ringa?!
Eller den där gången jag såg den där andra mannen hångla med en tjej mitt på dansgolvet. Jag vet att hans fru satt hemma med ungarna.
Jag nämner inga namn men båda två var sådana jag aldrig skulle misstänka.

Såna saker får mig att förlora hoppet. Det är inte packat och klart när ringen sitter på fingret, långt ifrån då man tydligen aldrig kan lita på någon.
Man vill så gärna tro att man kan lita på någon till hundra procent så man blundar, kniper ihop ögonen hårt och intalar sig själv att han är annorlunda. Han är inte som alla andra och han vill absolut inte, aldrig någonsin bedra en med någon annan.

Jag kommer också blunda. Jag kommer knipa ihop ögonen lika hårt som alla andra för att jag också vill tro, jag vill också bli lurad.

Jag vill inte vara medveten varje minut på dygnet om att allting kanske inte blir bra. Jag vill vara lika naiv som alla andra brudar och tro att jag kommer träffa någon som tycker att jag är det bästa som hänt dem.
Jag vill inte vara tillräckligt klok för att förstå att man kan hitta bättre än mig och så snart man gjort det står jag ensam kvar, igen, och väntar på att få knipa ihop ögonen snarast.

Jag skulle bara vilja vara som alla andra..

Det finns underbara människor! Jag jobbar med dem. Man behöver inte göra så mycket för att vara underbar egentligen, inte i mina ögon. Om man är sig själv och står för det, då är man underbar.
Vi har folk av alla typer på jobbet. Alla former, hudfärger, åldrar, religioner, stilar och jag uppskattar dem alla. Varje människa bär på en historia värd att berätta.
Det gäller inte bara på mitt jobb, det gäller egentligen hela världen.
För en enda gångs skull känner jag mig inte sådär löjligt off som jag alltid gjort. Jag har aldrig någonsin känt mig riktigt hemma någonstans. Aldrig i grundskolan då jag fick kämpa för att skaffa kompisar, aldrig på gymnasiet då jag redan innan jag klev in genom dörrarna fått tönt-stämpeln i pannan (så kändes det i alla fall).

På bara några år förändrades allt. Jag började om, tog tag i mig själv och bestämde mig för att man skapar sitt eget öde.
Jag trodde aldrig att jag skulle få det såhär bra och jag har nog inte riktigt kommit in i det ännu. Jag är inte van vid att må bra på en plats med så mycket människor. Jag är inte van vid att snacka, skämta och skratta med folk jag egentligen inte känner särskilt väl.
Men egentligen har jag haft det bra länge nu. Jag var väl bara så nedtryckt från början att det är svårt att vänja sig och tillåta sig själv att vara någon värd att prata med, värd att känna.
Det känns fint.

Det finns underbara människor även då man börjar undra.
En av dem kommer hem nästa vecka och jag kan knappt somna om nätterna när jag tänker på vår heldag. Frukost på favoritfiket, shopping på favoritköpcentrat och kvällsmat på favoritpizzerian. Emilie... kom hem nuuuu.

Världen är liten. Faktum är att världen bara består av en enda stad. Stockholm! Det är i alla fall världens viktigaste och bästa stad. Den har allt och människorna som bor där är bättre än alla andra och viktigast av alla.
Det verkar i alla fall stockholmarna själv tycka. Som bruden som skällde ut mig i över tre minuter igår kväll. Hur dålig min service var, hur lite jag erbjöd, hur dålig jag var på att hitta den information hon sökte, hur mycket vi lovar i våra reklamer och hur lite vi håller.
Det var skönt att det bara rann av mig som vatten på en gås, att jag bara såg minuterna ticka på, minuterna då hon skrek och vi tjänade pengar på det.
Dumma människa!

Idag, just nu, sitter man lite halvt klibbig av värmen, lite röd om näsan efter några timmar i solen med doften av grillat i näsborrarna. Då är det sommar!

Till och med jag som bara är 20 år utan en tanke på att skaffa barn förstår att man inte låter sin unge leka på lekplatsen ensam med en plastpåse och en klubba i munnen.
Där är många fel i att göra så.
1. Obevakad blond liten tjej i Landskrona ?
2. Klubba i munnen. Vad händer om hon faller och klubban trycks ner i halsen då hon är alldeles ensam ?
3. Klockan var strax efter nio på morgonen. Vem äter klubba strax efter nio på morgonen?
Jag förstår mig inte på folk.

Jag fick lust att sätta mig vid henne och se till att hon går levande därifrån. Men det vore konstigt och dessutom skulle jag trippa vidare för att köpa bullar som Emma och jag ska mumsa på när hon kommer.

Jag trivs inte alls med 7-16-jobb. Därför mår jag riktigt bra en dag som denna då jag inte börjar förrän 13.30. Det gör liksom ingenting att jag kommer direkt hem till sängen 23 ikväll. Det passar mig utmärkt!

Om bara hjärnan vore tvättbar. Jag vill ta av locket på huvudet, ungefär som toppen på ett kokt ägg, och lyfta ut hjärnan och skölja den under kranen som en smutsig tvättsvamp, krama ur den om och om igen tills vattnet rinner klart.
Sedan vill jag ta en trädgårdsslang och spola runt i det tomma huvudet, få bort alla avlagringar, stoppa tillbaka den rena fina hjärnan, diska av hjässan och sätta tillbaka den också.
Och sedan skulle jag inte vara ledsen längre, inte sårad, inte besviken utan ren, naiv och glad igen.

Jag äger 52st tröjor/linnen varav 37st jag aldrig använder. Jag rensar ut garderoben då och då men det finns liksom vissa grejer som alltid får ligga kvar trots att det är oanvänt.
"Man kanske kan använda det någon gång.."
"Går jag ner X antal kilon sitter den tröjan jättefint.."
"Det kanske blir modernt igen.."
eller den bästa
"Jag kanske blir bjuden på maskerad.."

Jag vet väl innerst inne att jag aldrig kommer använda det men det känns ändå bra att få trycka in det nyinköpta i en fullproppad garderob full med skit.
Dessutom kommer jag alltid klaga på att jag inte har något kul att ha på mig. Man är inte mer än brud..

Just nu ser det ut som att min garderob mått illa och spytt ut alla mina kläder på golvet men eftermiddagen och kvällen ska ägnas åt lite brudiga sysslor. Röra runt bland tröjor, skor och väskor för att än en gång försöka få någon ordning på eländet.

(Nej nej, detta ska INTE bli ännu en kläd/mode-blogg, jag lovar)

Jag lider mer med planetens djur än svältande människor. Har så länge jag kan minnas brytt mig mycket mer om djuren än någonting annat.
Människor anses vara det smartaste "djuret" men jag tycker snarare tvärtom.
Var det så himla smart att bygga upp en värld med svält, krig, miljöförstöring och hat?
Jag ser inte det smarta någonstans. Det kommer inte hända någonting och vilka är de första att utrotas? De stackars djuren som inte bidragit med någonting som förstört.
Det är vårt fel att det blivit såhär men det finns inte tillräckligt många som bryr sig och är villiga att göra någonting. Frågan är om det finns något hopp överhuvudtaget för denna planeten. Eller ska vi bara luta oss tillbaka och se oss utrotas, sakta men säkert.

Visst, varje människa kan bidra men hur mycket nytta gör det att vi sorterar våra sopor när det sker så otroligt mycket allvarligare miljöförstöring varje dag runt om i världen.

Vissa dagar känner man bara för att lämna allt det gamla bakom sig och börja om på nytt. Såna dagar har jag minst en gång i veckan och vissa gånger är jag mer motiverad än andra.
Ibland gäller det hälsan. Att börja äta rätt och röra på mig och det brukar fungera i några timmar tills jag blir tillräckligt trött för att strunta i promenaden eller tillräckligt sugen på någonting för att bryta mot nyttigheten.
Ibland gäller det andra saker som att glömma människor som gjort mig illa eller satsa på att träffa nya vänner och bekanta.
Oftast handlar det om att jag ska fokusera på mig själv. På att må bra med mig själv och allt jag gör. Frågan är om det någonsin kommer hända.
Om jag någonsin kommer kunna känna att det är precis såhär jag vill vara. För nu är jag så långt ifrån målet som jag kan komma..

Gång på gång börjar jag om på nytt och hoppas på att någon gång i framtiden känna att jag äntligen fått vad jag förtjänar.

Hetingen sa "läget?" idag. Jag sa "fint" och glömde bort att kanske föra konversationen vidare genom att fråga hur det var med honom. Jag var för koncentrerad på att se kylig ut..

Hämtade ut min plånbok också på hittegodsavdelningen som låg nere i källaren på tågstationen. Hur deprimerande är inte det? Jag tillät henne att vara precis hur otrevlig som helst för kan man bli annat av att sitta därnere dagarna i ända och dessutom bara ha en liten, liten lucka att titta ut genom. Stackare!

Sen har vi stockholmarna som alltid tycks ha jättebråttom. Allting ska gå snabbt och skulle man ställa en fråga för mycket är man totalt värdelös. Dessutom fattar dem inte skånska. Men visst, stressa på ni, stressa er rakt in i döden så får vi väl se hur bråttom ni har efter det..

Jag arbetar hårt för att kunna shoppa. Har alltid gjort. För att kunna fylla på redan överfulla garderober. Det är min största last som jag tyvärr dessutom trivs riktigt bra med att bära. Shoppa kan man alltid göra. Man har alltid lust, oavsett humör.
Alla andra problem stannar utanför varuhusets dörrar, som jag skrivit så många gånger förr.

Det bästa är när man shoppar och glömmer bort vad som finns i påsarna tills man kommit hem. Det blir liksom dubbel effekt då.

Jag skulle inte göra av med en krona idag med tanke på att lönen ändå ska räcka ett tag till. Jag tänkte att det kan vara lite kul att bara gå runt och titta på folk.
Okej, tydligen känner jag inte mig själv särskilt bra för jag minns inte en enda människa på stället och jag kom ut därifrån med ett par nya skor, en megaball kofta, en sjal till samlingen och en annan tröja.

Skorna kommer jag bära tills det går hål i sulorna.
Varför ska man ha pojkvän när skor ger en samma pirr i magen och aldrig sviker?

Jag lägger det där på hyllan ett tag, allt med dejting, sms och jakt. Jag gör upp en budget och satsar på det istället. Shopping är bästa terapin och precis vad jag behöver.

My shoes, my money and I..
Från och med.. NU!

Man får liksom skapa sin egen berättelse och inte bara flyta med. Man har bara ett liv, varför inte göra det till den bästa berättelsen man någonsin hört talas om. Inte ens den bästa sagan eller ens absoluta favoritfilm ska kunna mäta sig med ens egen historia.
Man är regissör åt sitt eget liv, sin egen film, låt den bli en storsäljare!

Men visst hade det varit enklare om man hade vetat en del i förväg. Som att den snyggaste killen av alla är intresserad, eller att han kommer kyssa en tillbaka om man tar första steget, eller att allting kommer sluta lyckligt i slutändan, som på film.

Det är enklare att flyta med eftersom man slipper chansa då, slipper ta risker. Dessutom är ingenting som på film. Folk börjar inte sjunga bara för att jag gör det i bussen, man får inte alltid vad man vill ha och livet är inte alltid rättvist.

Visst kan man försöka. Göra saker som gör det hela lite mer spännande. Leva som att man bara har ungefär 2½h på sig att skapa en början, ett ledsamt mitt och ett lyckligt slut men faktum är att livet är så himla mycket tråkigare än en riktigt bra film.

Folk lever sina liv med sina egna åsikter, sina egna vänner, sina egna rutiner. Folk lever i sina egna små bubblor och ingenting, absolut ingenting är lika bra som på film. Tyvärr..

Dessutom slutar det inte alltid lyckligt..

Jag tänker börja spara pengar. Jag har min röda telefonkiosk som jag sparar enkronor i (tyvärr går den att öppna undertill) och nu investerade jag precis i ett kassaskåp med digitalkod som jag helst ska lägga lite pengar i då och då.
Jag la precis in en tjuga, för att få in känslan men jag tog ut den därifrån igen (har väl snart tagit slut på batterierna) för att jag vill kunna handla imorgon utan att få dåligt samvete för att jag tagit ur kassaskåpet. Då är det ju bättre att låta bli att lägga in pengarna där till att börja med..

Fick mejl från Swebus idag. "Hejsan, vi har hittat din plånbok på en av våra regionbussar". Ojdå, var jag av med den? Hur hård blev egentligen lördagen? (skämt åsido så var det grymt skönt att få tillbaka mitt nyinskaffade busskort igen)
Undrar bara hur dem fick tag i min hotmailadress i en tom plånbok?

Så bara stod han där och fjärilarna i magen vaknade till liv och började flyga runt,runt,runt och så tog han mig sådär på näsan så att jag inte kunde göra annat än le.
Inom mig skrek jag att jag måste gå därifån, säga ifrån, visa att det får vara nog nu men jag stod kvar. Jag stod bara kvar och lät honom prata med mig, lät mig själv prata med honom, skratta med honom, känna allt det där som jag försöker låsa in, fösa bort och jag brydde mig inte om någonting annat.
Jag brydde mig inte om folk runt omkring och jag ville bara skrika vad håller du på med? Varför måste du vara så trevlig? Kan du inte bara vara spänd och otrevlig och ocharmig och ha vita strumpor så att jag kan hata dig?

Och jag kände mig som värsta bruden men insåg att det är såhär det är. Man blir så. Knäpp i huvudet. Men jag spelade bra! Han anar ingenting..
Och sen gick han därifrån. Jag skulle ju gått först..

Hetingen från jobbet var också där och sådär i dimman blir det kramar och "hur äääär det?". Så nu har jag kramat honom också, synd bara att jag inte minns hur det kändes (Jodå mamma, jag minns!)

Idag är det mammas dag! Inte bara för att det är Mors Dag, även för att hon föddes denna dag för några tiotal år sedan. Grattis!

Gick till bankomaten för att hämta ut pengar i morse. På väg dit såg jag inte många människor. Jag tänkte att de som inte jobbar säkert sover vid den tiden och de som jobbar håller väl frukost.
När jag kom fram till bankomaten förstod jag vart hela stan tagit vägen, de stod i kö för att ta ut pengar.
När jag stod där i kön (som alltid tycks bildas åt höger??) blev jag nojjig och började fundera över hur många som sett mig i tidningen idag.
Förstår verkligen vad dem menar med att man inte ska tro på allt som står svart på vitt.
Jag sa till exempel ingenting om att Maddes är det bästa som hänt Landskronas uteliv på länge. Vad har ett café med utelivet att göra?
Jag sa inte heller att jag drog till Cardinal förra helgen som det stod att jag gjort. Jag har aldrig ens varit där men sa däremot att jag hört att stället ska vara bra.
Dessutom bad jag honom att inte nämna någonting om antalet skor. Han fick gärna skriva att jag äger många, om det nu skulle vara intressant men siffran stod där lika självklart som mitt namn.

På väg hem var jag mer nojjig över att bli rånad. För nu är denna tjejen rik!

Tanterna som sitter på Posten tycks ha suttit där de senaste 50 åren. All glädje verkar vara utsugen ur dem och oavsett hur man försöker locka fram ett litet leende eller ett trevligt hej då så misslyckas man. Dem är förlorade!

Jag halvskuttade in och hade gett mig fan på att göra hennes dag lite, lite bättre men jag gick därifrån med ett misslyckat uppdrag i protokollet.
Det gjorde inte det så himla mycket bättre att mitt pass inte är giltigt längre (min legitimation försvann i dimman för många helger sedan)

Så har man sålt kläder genom second hand och tjänat ihop 190 kronor. Men då ska man betala 40 kronor för att få ut sina egna pengar???? Varför?!

Det går utför..

Men efter en grymt lyckad liten shoppingtur kan jag redan se mig själv på dansgolvet på lördag natt. Oh la la.
Vilka skor ska få glöda?

Han var där idag. På perrongen. Han hade samma skjorta som den gången han tog tag i mig, tog min hand och sa att han älskar mig. Det kan låta romantiskt för er som aldrig läst min blogg förut. Det var det inte. Det var äckligt! Han vet inte vem jag är och jag vet inte vem han är. Han bara följde efter mig från tåget och sa sådär, precis som att det betydde någonting annat. Precis som det var det samma som "hur är det?".
Jag vill bara att han ska låta mig vara, sluta stirra ögonen ur sig på perrongen, sluta stirra ögonen ur sig i rulltrappan och få mig att kunna sluta kliva av sist på tåget endast för att undvika honom.

Jag har liksom slutat hoppas på att min drömkille kommer fram till mig på tåget och bjuder ut mig på dejt. Min drömkille sitter inte på det där tåget. Han sitter inte någon annanstans heller. Han verkar inte andas och finnas överhuvudtaget.
Så alla som sitter på tåget med mig ska bara sitta kvar på sina platser och låta mig sitta kvar på min.

Jag vet att jag måste sänka mina krav. Jag har för höga krav för mitt eget bästa. Jag har för bra smak för mitt eget bästa.
Men skulle jag behöva sänka mig till någon som springer efter mig, ber om mitt nummer på taskig svenska för att sedan slänga ur sig att han älskar mig, då lever jag hellre ensam.

Fick en tjuvringning som löd "Kan jag få numret till en arab?". Jag svarade "dem har vi ganska gott om i Sverige, vilken ska vi välja?". Då flippade ungen ut och sa att jag var rasist. Skulle jag vara rasist för att jag slänger ur mig ett faktum?
Vi är alla människor och vi var dumma nog att dela upp oss som vi gjort. Jag ser det mer som att det är vi mot universum och det är bara vi som inte insett att vi ligger i rejält underläge.

Jag har gått in i en sån period då jag bara inte bryr mig. Jag vet inte om jag går igenom en fas eller om det är såhär det ska vara nu. Jag kanske blivit den jag var menad att bli.
Jag menar inte att jag slutat bry mig om allt men jag har slutat bry mig om alla andra. Då menar jag inte heller att jag inte längre bryr mig om andra.. mer att jag slutat bry mig om hur folk lever sina liv. Jag låter folk vara, kollar inte snett, tänker ingenting, tycker ingenting, jag bara är och låter dem vara.
Det är kanske därför jag reagerar så negativt när folk stirrar. Jag låter ju dem vara, kan dem inte göra detsamma?

Jag hör folk snacka skit om varandra på jobbet och jag orkar bara inte. Jag tänker inte lägga energi på att fundera över vad personen med den fula tröjan tänkte på morgonen eller hur man kan gå ut med sån morgonfrisyr. Jag låter det vara, sköter mig själv och uppskattar dem som låter mig vara som jag är, sen kunde jag inte bry mig mindre om hur personen ifråga ser ut eller lever sitt liv.

Idag nöjde jag mig med att titta. Han pratade med mig och jag kunde prata utan att tänka på det. Precis som att jag slutat drömma om insett att jag är polaren Charlotte. Hellre det än ingenting, hellre det än skumma Charlotte som tittar ner i golvet och aldrig säger någonting. Mycket hellre bara polaren Charlotte, som alltid.
Han är trevlig också, det borde ju vara förbjudet. Man får inte både vara otroligt het OCH trevlig. Det är farligt, orättvist och knäckande.
Ögongodis är nog det godaste godiset.

När jag lär känna nytt folk eller träffar folk jag inte sett på länge ställs det alltid frågor som jag inte vill svara på.
Jag vill gärna veta och jag ställer de frågor jag inte vill svara på själv eftersom det inte är några svåra, oförskämda frågor egentligen.
Jag tycker bara inte att jag är intressant nog. Tjejer berättar ofta gärna om gamla ex och om hur bra deras pojkvänner är. De berättar om otrohet, underbara söndagar, hur de träffades, hur det tog slut, när de första gången sa "jag älskar dig", varför han är så mycket bättre än alla andra.
Sen kommer det. "Har du någon?".
"Nej!" (fråga inte varför, fråga inte varför)
"Varför inte?"
"Äsch, det ställer bara till problem!" (för att ingen vill ha mig??)
"Jaså, har du varit singel länge?"
"Ja, det är ju ett tag nu.." (räknas 20 år som länge?)
"Aah, hur länge varade ditt förra förhållande då?"
"Jag har inte haft så långa förhållanden faktiskt.. det är inget för mig" (Jag lyckas helt enkelt inte få någon på kroken mer än för natten.)

Oavsett hur man ser ut finns det alltid någon som är berusad nog för att nappa på utestället. Därför blir jag så lycklig när dem säger att dem knappt druckit någonting alls. Det är skönt att höra, även om det är en lögn.

Sanningen är helt enkelt att jag hört dem säga "jag tycker om dig" men aldrig trott på det. Jag har förutsett att de snart kommer försvinna igen och jag har haft rätt varenda gång. Jag är så långt ifrån ett förhållande som man kan komma och skulle jag sitta och berätta om det det första jag gör skulle det kännas som att få en stor MISSLYCKAD-stämpel intatuerad i pannan.