Charlotte

Det finns underbara människor! Jag jobbar med dem. Man behöver inte göra så mycket för att vara underbar egentligen, inte i mina ögon. Om man är sig själv och står för det, då är man underbar.
Vi har folk av alla typer på jobbet. Alla former, hudfärger, åldrar, religioner, stilar och jag uppskattar dem alla. Varje människa bär på en historia värd att berätta.
Det gäller inte bara på mitt jobb, det gäller egentligen hela världen.
För en enda gångs skull känner jag mig inte sådär löjligt off som jag alltid gjort. Jag har aldrig någonsin känt mig riktigt hemma någonstans. Aldrig i grundskolan då jag fick kämpa för att skaffa kompisar, aldrig på gymnasiet då jag redan innan jag klev in genom dörrarna fått tönt-stämpeln i pannan (så kändes det i alla fall).

På bara några år förändrades allt. Jag började om, tog tag i mig själv och bestämde mig för att man skapar sitt eget öde.
Jag trodde aldrig att jag skulle få det såhär bra och jag har nog inte riktigt kommit in i det ännu. Jag är inte van vid att må bra på en plats med så mycket människor. Jag är inte van vid att snacka, skämta och skratta med folk jag egentligen inte känner särskilt väl.
Men egentligen har jag haft det bra länge nu. Jag var väl bara så nedtryckt från början att det är svårt att vänja sig och tillåta sig själv att vara någon värd att prata med, värd att känna.
Det känns fint.

Det finns underbara människor även då man börjar undra.
En av dem kommer hem nästa vecka och jag kan knappt somna om nätterna när jag tänker på vår heldag. Frukost på favoritfiket, shopping på favoritköpcentrat och kvällsmat på favoritpizzerian. Emilie... kom hem nuuuu.