Charlotte

Han var där idag. På perrongen. Han hade samma skjorta som den gången han tog tag i mig, tog min hand och sa att han älskar mig. Det kan låta romantiskt för er som aldrig läst min blogg förut. Det var det inte. Det var äckligt! Han vet inte vem jag är och jag vet inte vem han är. Han bara följde efter mig från tåget och sa sådär, precis som att det betydde någonting annat. Precis som det var det samma som "hur är det?".
Jag vill bara att han ska låta mig vara, sluta stirra ögonen ur sig på perrongen, sluta stirra ögonen ur sig i rulltrappan och få mig att kunna sluta kliva av sist på tåget endast för att undvika honom.

Jag har liksom slutat hoppas på att min drömkille kommer fram till mig på tåget och bjuder ut mig på dejt. Min drömkille sitter inte på det där tåget. Han sitter inte någon annanstans heller. Han verkar inte andas och finnas överhuvudtaget.
Så alla som sitter på tåget med mig ska bara sitta kvar på sina platser och låta mig sitta kvar på min.

Jag vet att jag måste sänka mina krav. Jag har för höga krav för mitt eget bästa. Jag har för bra smak för mitt eget bästa.
Men skulle jag behöva sänka mig till någon som springer efter mig, ber om mitt nummer på taskig svenska för att sedan slänga ur sig att han älskar mig, då lever jag hellre ensam.

Fick en tjuvringning som löd "Kan jag få numret till en arab?". Jag svarade "dem har vi ganska gott om i Sverige, vilken ska vi välja?". Då flippade ungen ut och sa att jag var rasist. Skulle jag vara rasist för att jag slänger ur mig ett faktum?
Vi är alla människor och vi var dumma nog att dela upp oss som vi gjort. Jag ser det mer som att det är vi mot universum och det är bara vi som inte insett att vi ligger i rejält underläge.