Charlotte

Jag kom på en sak, bara sådär nu när idioten började snacka med mig på msn. Så länge jag kan minnas har killar alltid sagt att dem får sån lust att slå på mig. Vissa av dem gjorde det, andra stod emot.
Alltså, inte sådär illa så att jag fick blåmärken och inte heller för att vara dumma, tror jag men ändå. Varför får man lust att slå på mig?
Jag hade kunnat tycka att det är snubben det är fel på om det inte var så att jag hört det vid ett flertal tillfällen. Det måste vara någonting med mig som gör att killar vill slå på mig samtidigt som dem vill va polare liksom. Helskumt, jag fattar absolut ingenting alls men så är det.

Fick reda på att jag är fortsatt timanställd till hösten. Kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på men jag är i alla fall nöjd med att ha ett jobb överhuvudtaget. Det där med lägenhet får väl vänta då..
Gjorde yrkestest idag och blev riktigt imponerad av mig själv. När hade jag 96% rätt på ett prov senast? (Och då måste jag ju bara förklara att de två fel jag hade var slarvfel..)

Annars har det varit drygt på jobbet idag, precis som folk är extra kinkiga på onsdagar. Kan bero på att det är för långt tills det blir fredag. Det kan jag hålla med med tanke på att saldot står på 75kr. Det gör det däremot inte på fredag! Fick grymt bra lön även denna månaden. Yeah!

Efter att ha tagit en promenad nere vid havet ingick jag ett kontrakt med mig själv. Så långt har jag aldrig vågat gå förut. Kontrakt bryter man liksom inte mot, aldrig någonsin.
Då måste det vara allvar, jag klottrade ner det svart på vitt och avslutade med min namnteckning. Jag har inte bara lovat mig själv, jag har skrivit under ett kontrakt.

Fortsättning följer..

Jag får fortfarande brev från Friskis och Svettis trots att det var flera år sedan jag var medlem där. Sitter och kollar på schemat för hösten och inser att där är pass jag hade kunnat gå på men vet att det aldrig kommer hända. Det är för långt dit! Tar flera minuter att cykla och tänk er då i motvind..

Vaknade som vanligt alldeles för tidigt i morse och tvingade mig själv att somna om. Vaknade sen alldeles för sent och dessutom tröttare än när jag vaknade första gången. Varför lär man sig aldrig att bara gå upp direkt i stället. Men det gör ju faktiskt ingenting eftersom jag är ledig idag och den första maskinen tvätt är redan i torktumlaren.
Dessutom kom jag ut på en ofrivillig motionsrunda när Simen slet sig från kopplet och kutade iväg. Eftersom jag inte hade den mest smickrande outfiten på mig funkade det liksom inte direkt att springa efter honom men de få steg jag sprang i trädgården flåsade jag av. Man kanske borde fundera på det där med Friskis och Svettis ändå..

Äsch, lika bra att det blir höst så man kan ha massa kläder på sig. Bara till att hoppas att modet med stora tröjor hänger kvar så det inte syns hur mycket man lagt på sig. Har ändå ingen som klämmer och känner på en så vad spelar det för roll, chipsen väntar.

Varje kväll vid denna tiden kommer jag på mina allra bästa idéer. Dem kommer fortsätta flöda hela natten och jag kommer brinna för varenda en.
Jag vet vad jag vill och jag är villig att kämpa för att nå dit.
Imorgon när jag vaknar är allt som bortblåst. Jag tar varken någon morgonpromenad eller äter en ordentlig frukost. Jag gör ingenting av det jag borde och går liksom som i dvala under hela dagen tills idéerna återkommer på kvällskvisten, när det är försent att ta tag i saker och ting.
Jag vet inte hur jag ska komma ur cirkeln jag fastnat i. Jag har ingen aning..

Jag är grymt trött i huvudet när jag vandrar ner till tågstationen efter jobbet, letar efter plats i den tysta avdelningen på tåget men lyckas sällan, får som vanligt stå upp.
Öronen värker och jag orkar varken prata eller lyssna på någon. Folk fattar inte att jag pratar med 400 olika människor varje dag. Med olika behov, olika önskemål, olika dialekter, olika stressade, olika täckning på telefonerna. Det blir mycket, det är tröttsamt som tusan. Så säger folk att jag har ett soft jobb, för hur svårt kan det vara att syssla med nummerupplysning?

Jag beklagar mig inte som jag skulle vilja för någonstans är jag vettigare än så. Jag var arbetslös tillräckligt länge för att inse hur lycklig jag ska vara nu. Jag måste vara lycklig nu.

Jag är lycklig den 25.e varje månad i alla fall och det räcker ju långt..

Enligt Cosmopolitan ska man göra en lista på vad man söker hos en partner och aldrig nöja sig med någonting mindre än det man egentligen vill ha.

Här är min lista:

Det ska vara en kille
Han ska vara mörkhårig
och lång
och typ varken för smal eller för tjock
Han ska alltid bry sig om hur han ser ut
och aldrig vakna med morgonfrisyr
Han ska vara rockaren jag alltid drömt om
fast med skateboard och gitarr på samma gång
Han ska vara omtyckt av många och hatad av få
och rolig, han måste vara rolig
Han ska inte vara för romantisk men ändå lite ibland
men aldrig kalla mig älskling offentligt
Han får aldrig sms.a mig direkt efter vi sagt hej då för att skriva att han saknar mig
Han får dessutom aldrig dissa sina polare för att vara med mig, men jag ska ändå veta att han skulle vilja
Han ska vilja hålla min hand men acceptera att jag inte vill
och säga "denna låten är till Charlotte" när han står på scen inför tusentals människor
Han ska vara min allra bästa vän som berättar allting för mig och som mer än gärna lyssnar på mitt skitsnack i all evighet
Han ska dessutom digga min brorsa lika mycket som jag gör och komma lika bra överens med mina föräldrar som jag. Dem ska dessutom avguda honom också..
Han måste älska djur, annars funkar det aldrig.
Mina kompisar måste gilla honom och han måste gilla dem
Han ska ha ett leende som höjer temperaturen med tio grader, minst
och han får inte gå inåt med fötterna
Han måste ha lätt för att skratta och får aldrig bli sur
Dessutom måste han vända på klacken och gå om någon vill slåss med honom (det finns ju inget hetare)
Han ska dra till Roskilde varje år med femton andra killar (inga tjejer) och rocka loss totalt
men inte redlöst full
och han ska låta mig rocka loss på dansgolvet som jag gör utan att höja på ögonbrynen

Ehhm.. för er som verkligen tog er genom den där texten kan jag ju meddela att jag inte hade slutat skriva där om det inte var för att pizzan väntar nere på bordet. Den sista pizzan nu innan jag tar tag i mitt liv (igen..)

Tror ni fortfarande på att jag kommer hitta någon innan helvetet frusit till is och politiker slutat snacka skit?

Jag gillar marknader. Inte bara för allt möjligt skit som säljs utan också för alla människor. Alla annorlunda människor. Tar man sig då till Ljungbyheds marknad blir det överdos av både skit och annorlunda människor.
Jag undrar verkligen hur dem kan tycka att det är okej att gå ut i joggingbyxor och trätofflor bland annat folk. Eller de sminkade blonda fjortonåringarna som inte ens försökte dölja vodkaflaskorna. Som att det är dags att supa skallen i bitar för att det är marknad. Det största som händer Ljungbyhed under året antar jag..

Man känner sig ganska missplacerad och jag tyckte till och med att bruden med sum41 t-shirt kollade snett på mig. Jag var liksom miffot med mina silvriga månboots. Dem är normala i sin lilla värld.. det är ju sorgligt.. men dem vet ju inte bättre.

Efter den färden känns Svalöv riktigt långt kommen i moderniseringen. Min mosters man har till och med lyssnat till mitt budskap om svarta strumpor. Dock blir det inte en enda gång utan att jag lär mig något nytt. Som att Svalöv har sin egen närradio som jag nog ska försöka få in på någon förfest någon gång. Eller som att ett roligare ord för munkar är "fettaringar", eller som att spettkaka (spiddekaga) är helt okej.. men det gäller väl att inte va grätten (jo men visst, det betyder kräsen otroligt nog) för att uppskatta sånt...

Missuppfatta mig rätt! Jag ser inte ner på någon, jag tror inte att jag är bättre än någon annan. Det är bara så otroligt kul att det finns folk som roar en. Precis som kanske jag roar någon annan..

Jag fastnade totalt i en artikel i Cosmopolitan hos frisören idag. Så tillåt mig att vara extra brudig en dag som denna och dela med mig av faktum som alla tjejer borde ta lärdom av. (Jag plockar ut mina favoriter, köp tidningen om ni vill läsa mer)

- Du har just träffat en superhunk. Du ringer och skickar söta sms och visar tydligt att du är intresserad. Hans känslor blir du dock inte riktigt klok på. Ibland är du det bästa sedan skivat bröd, ibland är det så långt mellan samtalen så att du ringer din egen mobil för att kolla om den verkligen fungerar. Du tänker att han kanske bara behöver lite tid och att han snart kommer att fatta vilken pingla du är. Kanske har du inte gjort klart vad du är ute efter. Bäst att göra ett tydligt move så att han verkligen förstår.
Appapp! Varför ska du göra allt jobb?
Varför ska du öppna dig och ge av dig själv?
Män som inte antränger sig för din skull har inte i ditt liv att göra. Män som inte ringer är helt enkelt inte intressanta. Du behöver inte stå ut med veckor av telefontystnad, för att sedan bli väckt klockan halv fyra en lördagsnatt av en brölig karl som råkar ha fått en lucka i schemat.

Fler favoriter kommer dyka upp under följande dagar..

Det tar ungefär en centimeters utväxt innan jag är totalt missnöjd med mitt hår. Jag föddes blond, jag var blond fram till sjunde klass ungefär innan jag fick nog. Det var aldrig min grej, jag är inte den där typiska blonda bruden. Jag ville inte ha rosa hår heller, som jag testade där ett tag, inte heller ljusbrunt eller blåttsvart.
Jag vill vara mörk mörk mörk brun.
Därför är det dags idag, klockan 13 att gå över till den mörka sidan än en gång.

Jag fick en minisemester! En välbehövlig sådan. Är ledig idag och imorgon men ikväll ska vi ut med jobbet och "ta en öl". Undrar verkligen hur många som tänker hänga med. Av cirka 50-70 stycken, hur många kommer stå där redo och klara klockan 20 ikväll? Hmm..

Det är otroligt skönt att snacka med Emma. Då vet jag att jag inte är den enda som tänker på saker som ingen annan verkar tänka på. Då vet jag att det finns fler människor som är trött på människor. Det är inte bara jag som suckar åt hur allting är.
Jag har lovat mig själv att aldrig bli bitter och fastän det kan låta som att jag är mest bitter av alla så är det inte så. Faktum är att jag skrattar åt hur dumt allting är och lovar mig själv att aldrig bli sådär själv.

Visst, ingen är perfekt och alla har sina brister, det har jag med, men jag tänker i alla fall aldrig tränga mig i bilköer så att andra tvingas tvärnita, jag tänker aldrig låta bli att hålla upp dörren för personen bakom, jag tänker aldrig dryga mig över ett övergångsställe, jag tänker aldrig ta ut pengar ur automaten två gånger i rad när där står folk bakom mig, jag tänker aldrig lägga tågbiljetten längst ner i väskan så det tar tio minuter att hitta den när tågvärden kommer och jag tänker aldrig spela upp ringsignaler för mina kompisar på öppen plats.

Om folk bara kunde göra såna småsaker rätt skulle allting blivit så himla mycket bättre. Men jag snackar bara för mig själv..

Det känns skönt att ha blivit mig själv igen. Att slippa den ständiga oron i magen och stressen i hela kroppen. Att kunna skratta och känna att jag verkligen menar det.
Förut var allting bara tomt, ingenting speciellt, likgiltigt. Nu är allt som det ska!

Jag älskar sovmorgnar! Idag börjar jag inte jobba förrän 14.45 och då trivs jag. Jag gör som bäst ifrån mig på kvällar och nätter så morgnar är rena plågan. Idag låg jag vaken från 08.30 till 10 i sängen, bara för att jag kunde göra det. Sen tvingade jag mig själv ut på en promenad som jag inte njöt alls av.

Jag måste ta tag i mitt liv!

Ibland får jag för mig att starta om på nytt. Mitt i natten kommer jag på att det får vara nog. Jag kan inte fortsätta vara den schyssta som alltid finns till hands när man inte har något bättre för sig.
Jag vet inte hur många jag har på listan som kommer så fort det är problem med flickvännen. Helt plötsligt är jag den som betyder mest, den som alltid funnits där ungefär tills allt löst sig med flickvännen igen. Det är jag grymt trött på och det får vara slut på det här och nu.

Jag är dessutom trött på tjejer som ringer och ältar så fort något är fel men som aldrig hör av sig annars och som aldrig skulle ringa för att höra hur jag mår. Ringer dem så frågar dem såklart "hur är det?" men det är inte anledningen till att dem ringde, det var det fyrtio minuter långa tjatandet efteråt som var anledningen. Det får vara slut på det här och nu.

Slutligen är jag trött på att alltid lyckas tro att folk är goda innerst inne. Att folk kommer ställa upp för mig om jag ställer upp för dem. Så är det inte! Folk ställer inte upp om de inte får den största kakbiten själv. Finns det ingenting att vinna drar sig folk undan. Jag måste sluta ställa upp, måste sluta tro att jag får någonting tillbaka.
Det har inte hänt hittills.

Nu startar jag om, som jag alltid gör, bryter kontakten med folk som knäcker mig, fokuserar på dem som finns där på riktigt.
Än en gång gör jag ett försök.

Förra året drömde jag varje helg om att vara en av gästerna som klev in på Flinckmans café istället för en av servitriserna bakom disken. Om att vara en av dem som beställde en rågbulle med ost och skinka och gick ut och njöt av utsikten i väntan på jumbomackan.
När jag satt där som gäst idag kunde jag inte låta bli att sakna serverandet litegrann. I alla fall allt runt omkring, folket, atmosfären och framförallt, arbetskamraterna.
Lasse Flinckman är helt klart den bästa människa man kan träffa på alla sätt. Så otroligt rar och vänlig så att man faktiskt börjar tro på att världen är god trots allt. Henrik kommer inte långt därefter med sin klockrena humor och sina iskalla blickar.
Det var otroligt roligt att få träffa dem igen och det kändes inte som att jag tackade nog för armbandet jag fick (som sitter klockrent som fotlänk på mig)
Det är nästan så att man hoppas på att vara arbetslös nästa år så man hade kunnat återvända dit, men bara nästan.

Hur många tågvärdar finns det egentligen? Jag åker tåg minst två gånger varje dag och det är nästan aldrig samma person som kollar tågkortet. Är dem extrainsatta nu över sommaren eller för så många har det minsann aldrig funnits förut. Vilka puddingar där är dessutom. Inte trodde jag att man kunde passa i små vinröda västar och fula byxor men det funkade visst.

Det blir lite tjatigt de dagar man har delade skift och en lördag som denna hade jag väl kunnat önska att få vara ledig istället för att jobba 10-13, rast fram till 18 och sen jobba till 21 men jag klagar ändå inte alldeles för mycket eftersom det inte hade hänt så mycket om jag vore ledig.

Det lär det däremot göra till hösten när Emilie kommer hem. Då hoppas jag på att vi gör stan osäker så gott som varje helg. Vi är unga och det känns som jag går miste om så himla mycket när jag inte varit ute på hur länge som helst.
Som den där som dansar så himla bra till exempel, har inte riktigt släppt honom än. Och där tillkommer väl en del på listan om jag börjar tänka efter...

Jag får som bäst idéer på nätterna, tydligen. Jag vaknade i morse och visste vart jag ska tatuera mig och vad. Det är ingenting jag tänkt på förut men när jag vaknade så bara visste jag. Så ska det bli!
Jag trodde nog att jag skulle vara nöjd med en men nu säger jag precis som alla andra, har man väl börjat så vill man bara ha fler och nu har jag i alla fall två till planerade.
Däremot rekommenderar jag inte studion här i stan. Han skulle höra av sig om en till två veckor och det var över sju veckor sen. KASST!

Jag har drabbats av virus som skickas ut till mina msn-kontakter hela tiden. SUCK på den!

Idag är det jobb som gäller, som vanligt. Har en riktigt lång dag framför mig men det känns inte jobbigt, inte ens lite. Nuförtiden rinner det liksom av en när folk tycker att man är värdelös och de trevliga kunderna är många fler än de otrevliga.

Friday I'm in love

Idag drabbades två personer av min absolut kyligaste blick. Den som visar hur lite jag bryr mig, den som visar hur lite de betyder för mig.
Jag såg honom långt innan han såg mig och önskade att jag kunde göra mig osynlig i några sekunder men han tittar sig omkring när han kliver av bussen och väntar in mig. "Hej!" säger han och jag svarar inte, jag ser igenom honom som luft och går förbi.
Snubben som hängt efter mig nu i flera månader, som säger att han älskar mig trots att han bara sett mig på perrongen, snubben som tror att det är okej att bara ta min hand, ta mig om axlarna. Man rör inte mig! Man får inte för sig att man älskar mig, bara sådär. Det är sjukt, och därför förtjänade han den kyligaste blicken.

Det andra svinet cyklade brevid mig och fick för sig att det var okej att iaktta mig som en inspärrad apa på zoo, uppifrån och ner, om och om igen. För att sedan säga någon sliskigt och tro att jag ska le? Tro att jag ska gilla det?

Låt mig vara istället..

Sen beror det såklart på vem det är som stirrar. Där är ju i alla fall en eller två snubbar på jobbet som får stirra hur mycket dem vill.. men det gör dem inte..

När han tittar på mig som om jag vore den mest intressanta människan i världen smälter jag. Och snart är sommaren slut..

Hösten kommer bli helt underbar, om jag får stanna på Eniro. Får jag inte det så är det kommande halvåret totalt förstört och bara tanken på det får ångesten att smyga sig på.
Om man bortser från att jag för tillfället vandrar runt i nervositet varje dag inför beskedet drömmer jag mig gärna bort till en höst som skulle kunna bli den bästa någonsin.
Då har jag pengar att göra vad jag vill och Emilie kommer hem. Jag har redan planerat massor vi bara måste göra. Smågrejer, såklart, som att festa när vi vill, fika när vi vill och shoppa galet mycket.
Jag kom dessutom på häromdagen att jag vill åka i luftballong och jag vill åka till Liseberg och jag vill nästan till och med hoppa fallskärm.. men bara nästan.

Jag drömmer mig framåt hela tiden.. antagligen alldeles för mycket men det känns härligt. Det känns som allra härligast dagar då öronen svider av alla olika dialekter, alla olika ljud, alla mobiler med dålig täckning och alla skrikande ungar i bakgrunden.

Detta är bara en påminnelse till mig själv om att aldrig låta mig själv bli så fjantig som alla andra lyckas bli så fort de blir förälskade.
En påminnelse om att jag aldrig vill döpa om mig till något fjantigt på msn (ex, "du är mitt allt", "älskar dig", "vi för alltid")
En påminnelse om att aldrig fylla min blogg med någon annan. Att aldrig klottra ner alldeles för många rader om hur mycket jag älskar någon och att aldrig ens lägga in bilder någonstans där han och jag kysser varandra.
En påminnelse om att aldrig få för mig att ingen känt som jag förut, att alla andra har fel när dem säger att det inte kommer hålla.
En påminnelse om att aldrig bli så äckligt förälskad så att jag får för mig att jag ser världens ände om/när det tar slut.
Jag tänker inte bli som den jag vill kräka på!