Charlotte

Hösten kommer bli helt underbar, om jag får stanna på Eniro. Får jag inte det så är det kommande halvåret totalt förstört och bara tanken på det får ångesten att smyga sig på.
Om man bortser från att jag för tillfället vandrar runt i nervositet varje dag inför beskedet drömmer jag mig gärna bort till en höst som skulle kunna bli den bästa någonsin.
Då har jag pengar att göra vad jag vill och Emilie kommer hem. Jag har redan planerat massor vi bara måste göra. Smågrejer, såklart, som att festa när vi vill, fika när vi vill och shoppa galet mycket.
Jag kom dessutom på häromdagen att jag vill åka i luftballong och jag vill åka till Liseberg och jag vill nästan till och med hoppa fallskärm.. men bara nästan.

Jag drömmer mig framåt hela tiden.. antagligen alldeles för mycket men det känns härligt. Det känns som allra härligast dagar då öronen svider av alla olika dialekter, alla olika ljud, alla mobiler med dålig täckning och alla skrikande ungar i bakgrunden.