Charlotte

När man ligger i en solstol så gott som näck, för att det är så himla stekande varmt och svetten glittrar över hela kroppen (kan låta porrigt, men inte i detta fallet.. jag liknar mer han på bilden..) har man inte mycket att beklaga sig över. Jag gör inte det en dag som denna då jag är ledig i alla fall.
Har dock lovat mig själv att inte kallas kräftan i år igen så en timme på varje sida av steken sen får det vara nog.

Har dessutom bakat paj idag! Björnbärspaj av bär mamma och pappa plockade i trädgården. Ska bli riktigt mumsigt att unna sig i kväll.

Och tro det eller ej men jag vaknade pigg och utvilad redan nio i morse och tack vare privatchaufför (mamma..) fick jag gjort allt jag skulle redan i förmiddags.
Lämnade böcker på biblioteket, fixade id-kort, köpte whiteboardpennor och nya leggins, hämtade halsbandet jag beställt (och jag älskar det), hälsade på Michaela på drygaste sommarjobbet och tvättade.
Phew, sa hon efter att mamma och pappa lämnat huset för att åka och spela på hästar, sen la hon sig i trädgården och njöt av värmen, njöt av fåglarna och vindens brus i träden.
Ibland är livet underbart!

Jag tänker på det ofta. I alla fall oftare än jag pratar om det. Vad finns det att säga? Jag har ingen rätt att klaga eftersom det slutade så pass bra som det gjorde. Ändå kan jag inte låta bli att tänka hur det kunde bli som det blev, hur jag tog mig därifrån och vilka de var. Träffar jag dem ofta?

För jag minns ingenting. Det sista jag minns är den där drinken jag tog emot. Jag tittade på den när den lämnade bartendern och följde den med blicken för att försäkra mig om att den inte innehöll något annat än alkohol. På något sätt lyckades han ändå lägga i någonting, det blir jag mer och mer säker på eftersom hans sista ord var "du kommer bli helt väck ikväll" innan han gick därifrån.
Efter det är allt svart, i två timmar framåt. Vad gjorde jag? Vilka var jag med och vart var jag? Dem timmarna får jag antaligen aldrig tillbaka.

Medvetandet återkom blixtsnabbt då armarna hölls bakom min rygg av en och den andra höll mig om halsen samtidigt som han kysste mig. Båda två skrattade bara när jag sa att de skulle släppa mig och ingen reagerade när jag skrek. Inte en enda trots att vakterna befann sig fem meter från mig.
Jag är lycklig för att jag lyckades slita mig, lycklig för att jag lyckades klösa honom i ansiktet och slå mig därifrån. Lycklig för att jag har vänner som sprang till mig och följde mig hela vägen hem.
Olycklig för att jag inte minns deras ansikten, olycklig för att det var alldeles för nära att det gick riktigt illa, olycklig för att jag redan innan hade svårt att lita på människor, vad har jag då nu?

Det är verkligen så att man inte tror att det ska hända. Att man är säker, att sånt inte händer där man befinner sig. Mitt råd är att vara grymt uppmärksamma på vad ni dricker och vart det kommer ifrån. Man kan inte lita på någon!
Gör aldrig samma misstag som jag och så många andra har gjort.

Jag är livrädd för att bli som dem. Dem som sitter och muttrar så fort någon skrattar för högt eller fnyser åt dem som råkar stänga dörren för hårt. Dem som snackar skit om alla andra och dem som tycker att varje dag är en plåga. Det ser i alla fall ut så..
Jag vill inte heller börja prata med mig själv. Alla där gör det, i alla fall dem som jobbat där länge. Det ser konstigt ut och jag har ingenting att säga mig själv. Det jag vill säga mig själv tänker jag ju istället. Varför låta det gå ut genom munnen och in i öronen när det redan finns därinne?
Jag vill inte bli så där konstig och bitter. Jag vill verkligen inte det!

Idag missar jag en garanterat lyckad utekväll eftersom jag jobbar till 22.30. Jovisst, visst hade det funkat att komma i fatt men då hade jag varit som mest laddad vid två då man ska hem igen och inte riktigt lika laddad klockan åtta imorgon då det är dags att jobba.
Det kommer fler kvällar..

När jag går på zoo i Danmark bland djur jag älskar att betrakta i strålande solsken och med lilla Celias hand i min förstår jag inte varför jag får för mig att klaga och må dåligt ibland.
Vi fick verkligen en kanondag därinne, mina släktingar, min familj och jag och inatt sov jag bättre än någonsin.
Aporna hade jag kunnat titta på i evigheter. Att se dem fungera tillsammans nästan precis som människor ser helskumt men ballt ut.
Jag hade nog kunnat tänka mig att jobba på någon djurpark som apskötare i framtiden. Vet inte om lönen är den bästa men jag är övertygad om att jag hade varit nöjd.

Jag förstår människor allt mindre och mindre och jag skulle så gärna vilja förstå lite mer. Jag skulle inte vilja koka av ilska så fort jag ser en vuxen kvinna sno sittplats från ett litet barn eller irritera mig på folk som klagar i en halvtimme på att tåget är försenat. Jag skulle vilja förstå vad som rör sig i deras huvud, hur de kan se på saker och ting på det sättet för jag orkar liksom inte bry mig, jag orkar inte vara trött på hur människor blivit.

Idag hyllar jag mina största idoler. Jag har inga namn på dem, de är inga kända personer och blir antagligen hyllade väldigt sällan men jag är tacksam för att dem finns. De är de människor som har störst inverkan på mig utan att veta om det. De vet inte ens att jag finns..

Min största idol är en liten kvinna som så länge jag kan minnas jobbat vid lasarettet här i Landskrona. Dag ut och dag in, oavsett väder, oavsett årstid går hon där, sju till fyra, varje dag. Hon plockar skräp, hon klipper gräs, hon rensar bort ogräs och hon skottar snö.
Jag är imponerad över att hon aldrig verkar klaga. Hon ser lika lycklig ut när det är strålande solsken som när det ösregnar och blåser och har nog inte en enda frånvarotimme från sitt jobb.
Hon är grym!

Sen är det städerskorna på Knutpunkten i Helsingborg (stationen). Där har vi ett ställe där folk beter sig som riktiga svin, använder inga papperskorgar, spottar, pissar och är allmänt äckliga utan att tänka på vilka som får städa efter dem. När jag betraktade dem under festivalen hörde jag inte ett enda svärord, inte ett enda klagomål och de tömde papperskorgarna som ingenting, torkade andras piss som ingenting.
Dem är grymma!

Människor med toppjobb och mycket pengar imponerar inte på mig. Det gör däremot sådana människor som gör sådant ingen annan vill göra, utan klagomål, dag ut och dag in låter dem allting rulla på. Det är grymt!

Jag blir knäpp när jag tänker på hur många år jag har kvar att jobba dag ut och dag in. Att alltid behöva stiga upp då jag är som tröttast för att gå dit jag går varenda dag i väntan på nästa lön. Alltid i väntan på nästa lön.
Hur ska man slippa undan? Genom att starta eget så att man bestämmer sina tider själv? Fast oavsett vad man väljer att göra så kräver det att man går upp tidigare än man skulle vilja ibland.
Jag sneglade lite på det grymt dåliga programmet The Bachelor igår och den "snygga" killen sa "Jag letar efter en tjej som vaknar med ett leende på morgonen och är tacksam för ännu en dag". Jag tror inte såna finns?

Vissa dagar kan jag längta till jag blir pensionär. Om jag har gubben jag älskar vid min sida och vi båda är friska så att vi kan göra allt vi vill, precis när vi vill.

Jag har en förmåga att dra till mig tanter. Jag vet inte vad det är och om dem kanske börjar prata med alla men jag verkar ha någon extra magnet som drar dem till sig. Idag kom hon fram för att hon tyckte att jag hade så fin väska och jag är inte den som är den, jag kan snacka, så vi småpratade lite på perrongen och sen blev jag inte av med henne.
Himla go tant så det gjorde liksom ingenting men herrejisses, hon skulle låna min mobiltelefon bara för att ringa och höra hur dottern mådde (babblade på rätt bra för mina pengar) och sen skrev hon adress och namn och hela köret på en lapp till mig för att hon så gärna vill bjuda mig och min pojkvän på mat när vi har vägarna förbi henne. (Bara jag ringer dagen innan så hon vet..)
Jag får väl gå hungrig tills jag skaffat den där pojkvännen då...

Ingenting gör mig så förbannad som när djur far illa. Idag när det lät "Bil med reg. nummer XXX 999 var god gå ut till er bil, hunden mår inte bra. Hunden mår inte bra!" ur högtalarna på köpcentrat högg det till i magen på mig och ilskan fick mig att se svart. Vem är så otroligt korkad som tar med sin hund och låter den sitta kvar i bilen utanför ett varuhus? Vart finns glädjen för hunden i det?
Såna sjuka människor borde avlivas och jag håller fortfarande fast vid att det borde finnas gränser och regler för vilka som ska få skaffa barn och djur och vilka som inte ska få göra det.

Sen finns det ingenting som gör mig på bättre humör än ett par nya skor och när det då dessutom blir två par svävar jag på små rosa moln. Dagens inköp ser ni ovan och jag är helnöjd! Än en gång gör jag det dessutom klart för alla att detta inte är någon modeblogg, kommer aldrig bli någon modeblogg.. Detta är bara jag och mitt lilla liv.

Visst, jag kan hålla med om att de är grymt sköna och visst, jag kan dessutom erkänna att småbarn är riktigt söta i den grymt fula Foppatoffeln men att det kunnat bli en sådan modefluga som det blivit det kan jag inte förstå alls. Folk slänger sig över korgar för att rota fram sin egen storlek, helst flera par i så skrikiga färger som möjligt. Mamma, pappa och barn går klädda i dem i trädgården, på stan, på varuhusen, överallt, utan att skämmas.
Alla familjer äger såna och vill äga fler och köper dessutom små ploppar att stoppa i hålen för att pimpa upp dem ännu mer.
Jag äger såna, jag går max ut till postlådan med dem och köpte dessutom svarta, för att vara lite mer diskret. Jag kan därför säga att dem är riktigt sköna men när man inte kan gå ut på stan utan att se minst tretton personer med sådana på sig kan jag bli riktigt spytrött på den grymt fula toffeln som hjärntvättat alla till att köpa.
Hur kunde den bli så populär som den blivit?
Det är liksom hysteri kring Foppatoffeln!

Ni minns kanske min otroligt obäddade säng i ett sovrum jag inte trivdes alls i? Trots festande inatt och lite sömn tog jag de krafter jag hade kvar till att äntligen få lite ordning och reda därinne och här ser ni resultatet. Riktigt tjusigt tycker ju jag men jag är långt ifrån klar med mitt lilla svart och vita projekt.
Motionscykeln åkte ut en gång för alla så nu får jag hitta någonting annat att hänga kläder på.
Nu sitter jag och myser med Ramlösa och majschips och mår sådär riktigt bra som man gör ibland, just idag mår jag toppen för att jag äntligen vaknat upp och insett vad som är viktigt och vad jag bör fokusera på.
Denna inställningen måste jag hålla fast vid.

Jag gör alltid ordning två glas vatten på natten för att jag vet att man vaknar så törstig dagen efter fest.
Och jag tar en filt över mig för att jag vet att han brukar sno åt sig täcket.
Och jag rullar ner och släcker överallt då han inte orkar.
Och jag frågar om han vill sova och då han svarar "mm" säger jag bara "okej" och blundar fastän jag vet att jag kommer ligga vaken.
Och jag lägger mig så tätt intill väggen som möjligt för att han ska få sova i fred.
Och jag säger ingenting då han sparkas och slåss i sömnen, inte ens då jag får en hand rakt i ansiktet.
Och jag lyssnar till hans snarkningar utan att tycka det är jobbigt.

Idag insåg jag att jag vill ha någon som skulle göra samma sak för mig och det skulle inte han. Är jag då dum som smyger därifrån åtta på morgonen med ett leende på läpparna och fullkomligt övertygad om att jag fanimej är värd bättre än så?!

Jag har alltid gillat människor i alla typer och former, alltid uppskattat att folk är olika och respekterat att vi ser saker och ting på olika sätt.
Sedan jag började jobba på eniro har jag fått en annan syn på allting. Just idag, just här och nu är jag så trött på människor att jag kan kräka. Jag förstår mig bara inte på hur folk kunnat bli som dem är.
Bara en sådan sak som att mannen som hiv-smittar kvinnor med vilje får sju års fängelse i Sverige, kvinnorna får lida något helt otroligt i resten av deras liv, vart finns rättvisan i det?
Eller som att det inte finns några som helt gränser eller regler för vilka som får skaffa barn och djur, hur kan det vara så?
Eller folk som står på Ge-Kås i Ullared och sorterar sina grejer i olika påsar i kassan, kön blir längre och längre men man tänker bara på sig själv. Hur kan man göra så?
Eller som att man ringer in och ber om ICA i stan och då man frågar vilken stad så är man dum i huvudet som inte förstod att det såklart var Stockholm. Hur kan man bli så?
Eller som att det nya just nu är att slå på hemlösa och filma det, för att lägga ut det på internet. Hur kan man bli så sjuk i huvudet så att man anser att man är bättre än någon annan?

Jag förstår inte när världens människor blev så onda som de är, eller har det kanske alltid varit likadant men att jag först nu förstår hur illa det faktiskt är... ?

Jag har inte varit med om alla saker som gör en riktigt lycklig trots att de är ganska få. Jag vet bara att shopping och mat är något av det bästa som finns.
När man shoppar släpper man tankarna på allt annat och lever för stunden och därför fyger fjärilarna runt i magen på en timmarna innan man befinner sig i Ullared.
Där är verkligen all skit samlad på samma ställe och man ser människor som bara måste leva långt in i skogen i vanliga fall med tanke på hur dem ser ut men det ger en ändå någonting att gå runt där. Dessutom hittar man guldklimparna om man har öga för sånt.
Idag är det jag, mamma, pappa och Ge-Kås.

Han som jag kom så bra överens med. Jag spanade väl på honom långt innan vi pratade första gången och när vi äntligen snackade, på riktigt och inte bara "hej", märktes det direkt att han var grymt rolig. Jag beskrev honom som "den roliga", då jag inte visste hans namn (det vet jag fortfarande inte?)
Flera dagar var det så, jag vek mig dubbel varje gång. Så helt plötsligt en kväll när jag sa hej precis som vanligt tittade han på mig som att han inte kände igen mig. Som att vi aldrig snackat förut.
Jag fattade ingenting och blev så förvånad att jag bara gick därifrån och har sedan dess undrat vad som hände.
Veckor senare är allt som vanligt igen. Han sken upp en dag precis sådär som i början och vad mer kan jag göra än att acceptera honom, förlåta trost att det aldrig kom någon ursäkt.

Jag undrar om alla är sådär konstiga. I ena sekunden genomtrevliga för att i nästa stund kolla ner i golvet för att slippa prata med en.
Ser folk mig som sådär konstig? Som att jag ena dagen gärna snackar för att nästa dag vända ryggen till och knappt hälsa?
Jag gör ju inte så.. men det verkar som att det är normalt?
Folk är konstiga bara..

Man brukar säga att man känner sig själv bättre än någon annan. Att man vet själv vad som blir bäst och att man kan lita på sig själv.
Jag kan inte säga så! Jag känner inte mig själv alls och litar inte på mig själv det minsta.
Hur många gånger sitter jag inte och planerar på kvällen att jag ska ta en morgonpromenad dagen efter innan en rejäl frukost för att sedan på morgonen vakna och tänka "det trodde du va!" och lägga mig ner igen.
Hur många gånger säger jag att jag ska bli nyttig och leva på sallader och vatten för att sedan låta suget och hungern ta över och vräka i mig allt ätbart.
Det är ju värdelöst! Är det såhär det ska vara?
Jag har förhoppningsvis riktigt många år kvar att leva men ska det vara så hela livet att man aldrig någonsin vill gå upp på morgonen och att man aldrig någonsin bara ska kunna ställa sig framför spegeln och tänka "nu är jag minsann nöjd".
Suck!

Jag nästan skrek NEJ när läkaren frågade om jag vill vara sjukskriven ett tag. Absolut inte, sa jag. Jag trivs ju som fisken i vattnet där och vill inte göra någonting som kan förstöra mina chanser till fortsatt arbete i höst.
Jag kan se det framför mig redan nu. Min lilla lägenhet med tapeterna jag valt ut och toaletthanddukarna jag själv hängt upp där. Min lilla hund som springer runt mina ben så fort jag kommer hem från en dag på jobbet.
DET är mitt drömliv. Mycket mer än så krävs inte för att jag ska bli lycklig, tror jag..

Vissa man träffar på stan vet man inte om man borde hälsa på. Vi träffades på en fest för flera månader sen och snackade en del men har inte setts sen dess.. borde vi hälsa när vi ses? Varför inte, kan man tycka.. men samtidigt.. varför?
Så blir det nåt sånt pinsamt leende då man är på väg att säga hej, då den ena vänder bort huvudet och så vänder man bort huvudet själv och går förbi, så känner sig båda två lika töntiga efteråt. Varför inte bara säga hej högt och tydligt och få det ur världen? Men jag gör ju inte det först..

Sen finns det dem man alltid träffar ute, vars killpolare man själv dejtat lite smått, som man snackar och dansar hej vilt med varje helg. Klart man ska säga hej! Man ska säga mer än så, man ska säga "läget?" också. Men precis då man är på väg att smälla till honom på axeln låtsas han få syn på någonting I TAKET och går rakt förbi. Han tittar upp i taket för att diskret undvika att hälsa. Megadiskret jobbat grabben!
Det hade varit mer diskret att böja sig ner för att knyta skosnörena (som inte finns) och liksom missa att jag kom gående.
Tönt!

Att tvinga en höjdrädd att hoppa bungy jump
eller
att tvinga en med spindelfobi att låta hundratals spindlar klättra över deras kropp
eller
att tvinga en flygrädd att sätta sig på ett flygplan till Australien
eller
att tvinga en med hissfobi in i en hiss som stannar då och då..

.. sådär känns det för mig att beträda sjukhus. Kroppen skakar och andningen känns inte alls som den ska.

Jag minns inte sist jag var på ett sjukhus och har alltid sagt att jag inte drar dit förrän jag får köras dit men när man inte ens kommer ur sängen på morgonen är det kanske dags att inse att någonting är fel.

I väntrummet tittar folk inte på varandra och man vill absolut inte sitta brevid eller nära någon annan. Vad bär den på och kan det smitta mig?
Dessutom har någon dålig inredare gjort allt de kunnat för att få folk att känna sig som hemma med små svamptavlor och obekväma soffor. Det funkar inte på mig!

Att sedan slungas in på en toalett med en mugg att pissa i är en ren konst. Att först tvinga sig själv att bli kissnödig utan att bli helt nojjig över vilka som varit där innan mig och sedan dessutom pricka rätt.
Ingenting slår Emmas "Tänk dig då när dom bara ger dig ett rör att pissa i! Det har jag fått göra!"
Varför inte använda muggen först?

DET är humor på elitnivå!

Det finns väldigt få sköna tjejer! De flesta är allmänt skrikiga, spända och sårbara. Då ska vi inte snacka om hur de blir med sprit i kroppen.
"Jag tänker inte äta någonting för då går jag upp i vikt", så spriten innehöll inga kalorier alls?
"Han har inte ringt än och han skulle ringa, det lovade han", den har jag hört så många gånger så jag blir kräkfärdig.
"Jag är inte sur!"-varianten än nog den vanligaste. Den följs av timmars armar i kors och hopbitna käkar. Men nej, hon är inte sur inte.
Det sorgliga är väl att de kommentarerna hörs lika ofta i nyktert tillstånd..

Det är tröttsamt att personligheterna hos tjejer liksom försvinner så fort de skaffar pojkvänner. De blir genast "flickvännen" med stort F som finns till för att tillfredsställa honom och Gud nej om det inte skulle gå bra.
Jorden går under om han inte ringer då han ska, om han vill vara med polarna en kväll eller släpper din hand en liten stund för att ta upp något ur fickan. Då är alla hans känslor borta så se upp!

Dag två på karnevalen insåg jag att karuseller är det roligaste som finns, speciellt dem man tror att man ska dö i.
Jag fick dessutom en langos även denna kväll och gav mig f*n på att lära mig baka sådana.
Gick in på ICAs hemsida och fann recept med svårighetsgrad: Avancerat! så jag lägger nog ner idén eftersom jag inte ens fixar deras lättlagade omeletter.

What a night!
När man slutar jobba halv nio och förfesten börjar åtta gäller det att hoppa i partyskorna fort som tusan och komma i stämning ungefär lika snabbt. Det blev inga problem!

Väl nere i stan insåg jag en hel del!!

* Langos är OTROLIGT gott!!
* .. och majs fastnar mellan ALLA tänder.
* Att trampa i hästskit känns ungefär som att trampa i hundbajs med enda skillnaden att man får skit ända upp till anklarna!
* Folk bryr sig inte om tjejer som går ensamma hem! Inte ens "bekanta" och absolut inte de man trodde skulle bry sig, nattvandrarna! Sju stycken i flock struntade i mig där jag gick. Kasst, kan ju jag tycka.
* Folk som har med sig hundar och barnvagnar är totalt dumma i huvudet!!
* Man har ändå lärt känna en del folk genom åren men OJ vad mycket "vad gör du nuförtiden?" det blir. Jag som inte pallar sånt på fest..

Ikväll blir det förhoppningsvis minst lika bra, ni finner mig vid langosvagnen!

Det är småsakerna som gör att man fortsätter. Jag försöker alltid glädjas åt det lilla, ett enkelt sms eller ett "ha en fortsatt bra dag" från en kund duger utmärkt för att dagen ska vara värd att leva.
En fika eller en middag med en polare är duktigt underskattat och behövs då och då för att man ska veta vad man är här för.

Jag hittade min iPod igen som tur var. Nu petar jag in lurarna så långt det bara går och höjer volymen så högt jag bara kan (utan att det hörs någonting utåt såklart) på tåget så att jag slipper irritera mig på alla skrikiga ungar och alla högljudda idioter. Jag får nog av såna på jobbet.
Jag förstår inte hur man kan ringa till eniro när man sitter på toaletten, när man badar, när man precis stoppat in mat i munnen.
Människor är totalt dumma i huvudet!

Dagarna blir konstiga när man väntar på att det ska bli dags att jobba. Jag klagar inte, säger bara att allting blir konstigt. Det känns inte som lördag, verkligen inte.
Vädret gör att det inte känns som sommar heller och det är grymt trist. Hade det varit 25 grader ute och strålande solsken hade man legat och pressat vid denna tiden men istället sitter man fullt påklädd, oduschad och äcklig och väntar på att klockan ska gå.

SVT får stå på idag. Live earth medan jag småfixar och donar i min misär.

Musiker är grymt heta. Men de med långa naglar går fett bort. Jag klarar det bara inte.