Charlotte

När jag går på zoo i Danmark bland djur jag älskar att betrakta i strålande solsken och med lilla Celias hand i min förstår jag inte varför jag får för mig att klaga och må dåligt ibland.
Vi fick verkligen en kanondag därinne, mina släktingar, min familj och jag och inatt sov jag bättre än någonsin.
Aporna hade jag kunnat titta på i evigheter. Att se dem fungera tillsammans nästan precis som människor ser helskumt men ballt ut.
Jag hade nog kunnat tänka mig att jobba på någon djurpark som apskötare i framtiden. Vet inte om lönen är den bästa men jag är övertygad om att jag hade varit nöjd.

Jag förstår människor allt mindre och mindre och jag skulle så gärna vilja förstå lite mer. Jag skulle inte vilja koka av ilska så fort jag ser en vuxen kvinna sno sittplats från ett litet barn eller irritera mig på folk som klagar i en halvtimme på att tåget är försenat. Jag skulle vilja förstå vad som rör sig i deras huvud, hur de kan se på saker och ting på det sättet för jag orkar liksom inte bry mig, jag orkar inte vara trött på hur människor blivit.