Charlotte

Jag tänker på det ofta. I alla fall oftare än jag pratar om det. Vad finns det att säga? Jag har ingen rätt att klaga eftersom det slutade så pass bra som det gjorde. Ändå kan jag inte låta bli att tänka hur det kunde bli som det blev, hur jag tog mig därifrån och vilka de var. Träffar jag dem ofta?

För jag minns ingenting. Det sista jag minns är den där drinken jag tog emot. Jag tittade på den när den lämnade bartendern och följde den med blicken för att försäkra mig om att den inte innehöll något annat än alkohol. På något sätt lyckades han ändå lägga i någonting, det blir jag mer och mer säker på eftersom hans sista ord var "du kommer bli helt väck ikväll" innan han gick därifrån.
Efter det är allt svart, i två timmar framåt. Vad gjorde jag? Vilka var jag med och vart var jag? Dem timmarna får jag antaligen aldrig tillbaka.

Medvetandet återkom blixtsnabbt då armarna hölls bakom min rygg av en och den andra höll mig om halsen samtidigt som han kysste mig. Båda två skrattade bara när jag sa att de skulle släppa mig och ingen reagerade när jag skrek. Inte en enda trots att vakterna befann sig fem meter från mig.
Jag är lycklig för att jag lyckades slita mig, lycklig för att jag lyckades klösa honom i ansiktet och slå mig därifrån. Lycklig för att jag har vänner som sprang till mig och följde mig hela vägen hem.
Olycklig för att jag inte minns deras ansikten, olycklig för att det var alldeles för nära att det gick riktigt illa, olycklig för att jag redan innan hade svårt att lita på människor, vad har jag då nu?

Det är verkligen så att man inte tror att det ska hända. Att man är säker, att sånt inte händer där man befinner sig. Mitt råd är att vara grymt uppmärksamma på vad ni dricker och vart det kommer ifrån. Man kan inte lita på någon!
Gör aldrig samma misstag som jag och så många andra har gjort.