Charlotte

Jag är livrädd för att bli som dem. Dem som sitter och muttrar så fort någon skrattar för högt eller fnyser åt dem som råkar stänga dörren för hårt. Dem som snackar skit om alla andra och dem som tycker att varje dag är en plåga. Det ser i alla fall ut så..
Jag vill inte heller börja prata med mig själv. Alla där gör det, i alla fall dem som jobbat där länge. Det ser konstigt ut och jag har ingenting att säga mig själv. Det jag vill säga mig själv tänker jag ju istället. Varför låta det gå ut genom munnen och in i öronen när det redan finns därinne?
Jag vill inte bli så där konstig och bitter. Jag vill verkligen inte det!

Idag missar jag en garanterat lyckad utekväll eftersom jag jobbar till 22.30. Jovisst, visst hade det funkat att komma i fatt men då hade jag varit som mest laddad vid två då man ska hem igen och inte riktigt lika laddad klockan åtta imorgon då det är dags att jobba.
Det kommer fler kvällar..