Charlotte

Ibland får jag för mig att starta om på nytt. Mitt i natten kommer jag på att det får vara nog. Jag kan inte fortsätta vara den schyssta som alltid finns till hands när man inte har något bättre för sig.
Jag vet inte hur många jag har på listan som kommer så fort det är problem med flickvännen. Helt plötsligt är jag den som betyder mest, den som alltid funnits där ungefär tills allt löst sig med flickvännen igen. Det är jag grymt trött på och det får vara slut på det här och nu.

Jag är dessutom trött på tjejer som ringer och ältar så fort något är fel men som aldrig hör av sig annars och som aldrig skulle ringa för att höra hur jag mår. Ringer dem så frågar dem såklart "hur är det?" men det är inte anledningen till att dem ringde, det var det fyrtio minuter långa tjatandet efteråt som var anledningen. Det får vara slut på det här och nu.

Slutligen är jag trött på att alltid lyckas tro att folk är goda innerst inne. Att folk kommer ställa upp för mig om jag ställer upp för dem. Så är det inte! Folk ställer inte upp om de inte får den största kakbiten själv. Finns det ingenting att vinna drar sig folk undan. Jag måste sluta ställa upp, måste sluta tro att jag får någonting tillbaka.
Det har inte hänt hittills.

Nu startar jag om, som jag alltid gör, bryter kontakten med folk som knäcker mig, fokuserar på dem som finns där på riktigt.
Än en gång gör jag ett försök.