Charlotte

Förra året drömde jag varje helg om att vara en av gästerna som klev in på Flinckmans café istället för en av servitriserna bakom disken. Om att vara en av dem som beställde en rågbulle med ost och skinka och gick ut och njöt av utsikten i väntan på jumbomackan.
När jag satt där som gäst idag kunde jag inte låta bli att sakna serverandet litegrann. I alla fall allt runt omkring, folket, atmosfären och framförallt, arbetskamraterna.
Lasse Flinckman är helt klart den bästa människa man kan träffa på alla sätt. Så otroligt rar och vänlig så att man faktiskt börjar tro på att världen är god trots allt. Henrik kommer inte långt därefter med sin klockrena humor och sina iskalla blickar.
Det var otroligt roligt att få träffa dem igen och det kändes inte som att jag tackade nog för armbandet jag fick (som sitter klockrent som fotlänk på mig)
Det är nästan så att man hoppas på att vara arbetslös nästa år så man hade kunnat återvända dit, men bara nästan.