Charlotte

De flesta dagar om året undrar jag vart alla underbara människor tagit vägen.
Varför folk verkar så egoistiska och hellre stirrar ner i marken än möter blicken från en hemlös.
Eller som tränger sig på tåget före alla andra för att få sittplats.
Eller folk som kan säga att dem inte har några kronor över till killarna som fattas 7 kronor till en tågbiljett.
Eller tanten i kön på apoteket som börjar klaga över att hon faktiskt var först i kön.
Eller kunden som ringer till eniro 118 118 och säger att det ska gå snabbt som fan för att det kostar pengar.

Hade folk bara ändrat sin synpunkt och sina handlingar vid sådana små problem, vid sådana situationer så hade hela världen plötsligt blivit ett roligare ställe att leva på.
Man kan ju börja med det lilla. Till exempel att alltid vara trevlig och lugn mot alla. Vad har man att förlora på det?

En pojke satt i vagn på tåget idag och tittade sig omkring. Både mamman och pojken gäspade trött efter vad som såg ut att ha varit en lång dag.
Plötsligt går en man fram till den lilla pojken, öppnar sin väska och ger pojken ett marabouchoklad. En så liten handling som fick den lilla pojken att skina upp som solen och som fick mig att bli rörd till tårar. Det var fint gjort, det var så enkelt men det händer ändå så oerhört sällan.

Det lilla blir stort.

Min efterlängtade dag påbörjades klockan åtta i morse. Det var då jag vaknade pigg och utvilad med ett leende på läpparna. Synd att tiden gick så oerhört fort idag för nu är dagen helt plötsligt strax över och dags för arbete imorgon igen. Jag hade gärna spenderat lite pengar till från min första lön innan ännu en arbetsdag.

Jag fick fixat mitt hår idag och det känns hur skönt som helst. Nu är det ganska kort och riktigt mörkt, precis som jag ville.
Dessutom firades lönen med mat på restaurang med Emma nu ikväll så denna dagen kunde inte blivit bättre.

Vissa dagar vill ingenting gå som det ska. Jag har haft en usel dag idag men ändå på något vis kunnat skratta bort det eftersom det är lön (och jag är ledig) imorgon. Dessutom var det så uppenbart att någon var emot mig idag så det blev skrattretande.
Morgonen gick bra, jag gjorde till och med i ordning två mackor som jag åt innan jobbet. När jag sen började ta emot kunder hittade jag varken båtfärjor eller brandstationer och fick totala hjärnsläpp ständigt under hela dagen. Dessutom hängde datorn upp sig TVÅ gånger vilket aldrig hänt förut.
Undrar vad jag blev småstraffad för idag då..

Jag kanske hade en usel dag för att få en helt fantastiskt bra dag imorgon? Då är det en heldag alldeles för mig själv som gäller. Håret ska klippas och färgas, jag ska städa och tvätta och ordna upp andra vettigheter och jag vill nästan bara gå och lägga mig så att lönen förs in på kontot och jag kan börja spendera.

Traskade nyss en runda med Rebecca i sommarkvällens värme. Unnade mig en glass (eller två) som det stod nyhet på. Någon Solero med bananglass och björnbärssorbet men den lär det inte bli fler gånger. Besvikelse! Jag tror att Magnun Strawberry White håller i sig även denna sommaren.

Bra start på en ny vecka. Jobbade tre timmar i förmiddags och tre nu ikväll. Under den där sex timmar långa rasten åkte jag hem och gav mig på det jag så länge fruktat. Att borsta håret!
Minns inte senast jag gjorde det och jag är inget annat än människa så håret var fullt av knutor. Jag kan inte svara på varför jag inte borstat igenom det på många,många veckor, jag menar, det är ju inte direkt jobbigt eller så men jag har helt enkelt brytt mig för lite.
Eftersom jag ska till frisören på onsdag och inte vill komma dit och skämmas fick jag ta tag i problemet idag.

Tillbaka på jobb och håret låg tråkigt och platt på skallen, men välkammat. Kan räkna utskällningarna på en hand idag, det går framåt.

Timmarna flöt på i rask takt och helt plötsligt satt jag på tåget hem igen. Dagens goda gärning (då inte min favorit bland de hemlösa dök upp) fick bli att hjälpa tre killar som fattades 10 spänn till biljetter på tåget. Jag tänkte mer, ska jag låta dem bli avslängda i Landskrona där dem rånar mig på pengar till Malmö eller ska jag ge tio spänn redan här och nu. Valet blev enkelt, jag pallade inte bli rånad idag, jag var hungrig och ville hem.

Som om jag straffades ramlade jag inför ungefär tio-femton personer på väg uppför trappan efter att ha hoppat av tåget. Skrattet som följde håller nästan fortfarande i sig och det kommer få mig att le många dagar framöver.
"Ursäkta jordbävningen"

Man är inte mer än människa..

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. När jag kliver in genom köpentrats dörrar stannar hela världen och alla problem utanför. Det är bara jag och affärerna.
Eftersom jag får panik av att traska runt här hemma följde jag mer än gärna med mamma och pappa på en liten shoppingtur idag.
Det sa klick mellan en väska och mig! Nu ligger den precis här intill mig och ser klockrent bra ut. Likaså två klänningar, plåster och försvarets hudsalva. Efter en sådan tur kan jag inte annat än andas lugnt, mumsa i mig en snickersglass och ta tag i typiska söndagssysslor.

Låt det bli måndag, sen tisdag, sen kan vi stanna på onsdag ett tag.. (Löööööööööön)

Tänka sig hur lång tid det ska ta att gå på toaletten, att duscha, att öppna ett mjölkpaket och alla andra vardagliga saker endast för att ena handen inte är brukbar.
Det tog emot att ringa jobbet imorse och säga att jag inte kunde komma idag heller. Det var inte det minsta skönt att vakna igen vid elva med hela dagen oplanerad och oförstörd framför sig.

Nu känns det bättre, det bultar inte och tummen och pekfingret börjar fungera normalt igen.

Jag går och inväntar lönen nu. Det första jag ska göra är att göra vid ögonbrynen och fixa håret. Färga och klippa men hur vet jag inte. Har letat igenom varenda tidning jag kunnat hitta men hittar inte den frisyren jag vill ha. Tydligen ingen annan som vill ha den..

Sen ska jag köpa en helt ny outfit till helgens lönefirande.
Å så tänkte jag öppna ett sparkonto..

Jag har i alla fall The Killers- Mr Brightside som ringsignal. Och May it be som alarmsignal. Det är grejer det!

Jag började egentligen jobba 7.30 idag. Tänkte passa på att äta frukost när jag för en gångs skull faktiskt var sugen på en macka med rökt korv.
Kniven slinter, rakt in i handen och blodet forsar. Min första tanke var "nu håller jag tyst om detta, sköljer lite och åker till jobbet" men då det inte slutade forsa fick jag meddela pappa.

Min sjukhusskräck är fruktansvärd och jag brukar säga att jag inte går till någon läkare förrän jag får köras dit. Därför var nog min magont värre än smärtan i handen på väg till sjukhuset imorse.

Jag överlevde, min hand likaså men då jag inte kan använda vänsterhanden alls fick jag stanna hemma från jobbet. Ni som följer min blogg VET att jag inte vill vara hemma. Därför har dagen spenderats i sängen med ångest och rädsla att jag inte kan använda handen imorgon heller.

Dagens ris går till sjuksköterskorna som satt och glodde där jag kom med min lilla hand imorse. Det verkade nästan jobbigt att ta hand om mig i tio sekunder innan jag skickades hem med lite bomull för såret.
Helsingborgs sjuksköterskor behöver kanske lite träning i trevlig och bra service?!

Dagens ros går till sköterskorna i Landskrona som tog hand om mig genast och tejpade ihop såret utan tvekan.
 

Jag känner mig falsk då jag ena sekunden känner att allt är helt underbart för att i nästa sekund undra varför ingenting blir som jag vill. Vad känner jag egentligen? Är jag lycklig eller inte?
På ett sätt vill jag gärna tro att jag är lycklig och förbannar mig själv om jag skulle börja tänka något annat. Det känns otroligt bortskämt att inte uppskatta allt jag har och allt jag haft hela livet.
Det är väl den inställningen jag har och den inställningen jag tänker behålla. Jag är lycklig för att jag har ett jobb att gå till, ett hem att komma hem till och vänner som står ut med alla mina konstiga sidor. Punkt slut!

Å andra sidan smyger sig den andra känslan fram så fort jag är ensam eller så fort det blir kväll. Funderingarna kring varför jag sover så dåligt, varför jag känner mig otroligt stressad hela tiden, varför jag är så lättirriterad och varför bara tanken på mat får mig att må illa.
Vi snackar tjejen som aldrig någonsin haft problem med att äta (snarare tvärtom) och jag kan bara inte förstå vad det är.

God natt!

Jag är en babblare när jag är på rätt (fel?) humör. På jobbet lyckas jag alltid vara på det humöret och jag undrar hur många som uppskattar det egentligen?!
Idag i köket satt det nya gänget som precis tagit sina första kunder. Dem verkade vara precis lika nervösa som jag var så det var härligt att snacka med dem lite. Jag är inte den som är den (jag är den andra..), är jag nervös så erkänner jag det lika väl som jag erkänner saker jag är dålig på.
Jag tänkte hoppa på den där Peter vars "inloggningsalias" blir PeDu. (De två första bokstäverna i för- och efternamn.. jag blir till exempel ChAn) men jag vågade inte. Han såg ut att inte ens vilja ha mig i närheten (eller så handlade det om blyghet) så jag får skratta med honom åt det en annan gång.

Annars verkar det som att man samlat hur sköna människor som helst på vår arbetsplats och det är ju precis så det ska vara.

Jag har aldrig förstått varför folk inte ler oftare. Varför alla ser så förstörda ut på tåget, på stan, överallt.
I dagarna har jag klurat ut varför. Det bara måste vara så.
Vi får ett enda liv (vad vi vet) och under det livet måste vi kämpa asen av oss för att lyckas bli någonting. Vi måste lyckas bli någonting, annars är det liksom inte lönt.
Jobb, måndag till fredag och en evig väntan på varje lön. När lönen kommer går mer än halva åt till räkningarna som måste betalas och därefter följer en väntan på nästa lön.
Vi längtar oss framåt, hela tiden. Väntar på bättre tider eller i alla fall någonting annat. Ett liv utan alla krav och alla måsten. Det är därför ingen ler, på grund av alla krav och måsten.

Jag tar en dag i taget. Ser också sådär förfärligt olycklig ut på tåget, på stan, överallt. Inte för att jag är olycklig direkt men bara i väntan på lönen och bättre tider.

* Matilda är hemma och nu har jag även fått träffa den omtalade Erik. Underbart att ha henne hemma trots att det bara är för någon vecka och inte visste jag att kubb kan vara så kul en lördagskväll. Det är bara med Matilda en sån grej går hem.
Erik verkar dessutom vara en sån där riktigt skön norrlänning så jag är inte ens lite orolig när dem nu drar till Norge över sommaren.

* Jag irriterar mig på överklasstanter som är rädda för Helsingborgs hemlösa och så gott som börjar skrika när någon närmar sig. Se-ri-öst!

* Just nu jobbar jag bara och den fritid jag får består av att planera hur jag bäst spenderar lönen som nalkas. Jag vill så mycket och det blir ju inte ens en full lön.

Okej okej, riktigt tråkigt inlägg men solen skiner och magen är sugen på glass ute i värmen så.. tjingeling.

Jag mår som bäst på jobbet. Jag plockar av mig skorna, drar till mig en av de bekväma stolarna, sätter fram vattenflaskan och "Wiener Melange" (nåt lyxkaffe från vår kaffemaskin) brevid tangentbordet och sen är jag igång.
Hur många kan säga att man mår som bäst på jobbet? Just nu kan jag det och då kan jag inte vara annat än lycklig över att jag jobbar hela helgen.

Jag sitter på perrongen och betraktar folk. Killen med musik i öronen, kvinnan med alla väskor och det störtkära paret som hånglar mot en av pelarna.
I början tycker jag att det är ganska sött. Han tittar henne löjligt länge i ögonen och hon ler tills hon måste vända bort huvudet en stund. Då tar han henne under hakan och kysser henne. Det är gulligt och dem förtjänar det.
Tåget kommer och han hoppar på. Två sekunder senare tycker jag inte att dem är söta längre. Allt förstörs när han hoppar av tåget för att kyssa henne en sista gång och ännu värre blir det när hon springer efter tåget och vinkar farväl. Seriöst, vi lever i verkligheten, inte i någon One Tree Hill-saga. Tyvärr..

Jag gick till biblioteket idag för att komma bort en stund. När jag är ledig hinner tankarna ikapp mig och jag blir knäpp i huvudet.
Som en liten örfil hör jag smackande bakom en av hyllorna. Men jovisst, ännu ett sånt där par som låter vårkänslorna flöda. Dem finns överallt nu, vårkänslorna och de förälskade paren.

I morse var jag så där innerligt morgonsur som man är vissa dagar. På perrongen störde jag mig på en kvinna som glodde av någon anledning. Sluta stirra liksom. I vanliga fall skulle en sån sak inte störa mig alls men jag var bara inte på humör.
På tåget började det med att jag störde mig på en bruds tonade glasögon. Tycker man att det är snyggt liksom? En tjej i 20års åldern med tonade glasögon och fula röda örhängen.
Jag blundade och försökte förbanna mig själv och tänka att jag inte är någon heting själv och att hon får se ut precis som hon vill.
Då börjar bruden garva högt åt serierna i tidningen. Seriöst, man kan le, men man asgarvar inte åt serier kvart över sju på morgonen, högt, i en tågkupé. Jag trodde att hon drev med mig, att hon fått som uppgift i skolan att ta reda på hur folk runt omkring reagerar men hon såg fullt allvarlig ut. Hon tyckte att det var så kul. Suck!

Fram till 11.30 då jag slutade mitt första pass för dagen höll det där humöret i sig. Stod till och med och spanade efter tjocka människor i McDonaldskön, bara för att få störa mig ännu mer. Så småningom insåg jag att jag nog var den fetaste själv.

Vissa dagar bara är man sådär osocial och arg på alla världens medmänniskor.
Fruktansvärda dagar.

Förlåt!

 
Trots den totalt misslyckade utgången i torsdags vägrar jag vara sådär typiskt brudig och gräva ner mig i sängen för att alla ska tycka synd om mig. Det är bara till att ta sig i kragen, ta på sig partyskorna och göra det bästa av situationen. Med de orden sagda blev det utgång igår.

Vad kan man nämna om kvällen utan att avslöja för mycket?
Jag tappade min mobil på vinylgolvet under en System of a down-låt. Alla headbangade, alla hoppade och jag kravlade runt och kände efter min telefon. Ett under att jag inte fick mina händer krossade och ett ännu större mirakel att jag faktiskt fick tag i min telefon igen.
Repor och en trea som inte fungerar får man liksom ta. Så kommer den där blåsta Charlotte utkrypandes och tänker "om jag stänger av telefonen så kanske den fungerar som den ska igen". Visst, jättebra idé om det inte var så att jag har en trea i PIN-koden.
På något skumt vis lyckades jag i alla fall och nu får jag acceptera att den skriver treor hela tiden på egen hand men inte när jag trycker.
Det var vinylgolvet det.

RnBgolvet då. Det verkade nästan som att DJn gav upp vid tvåtiden för då började musiken suga ordentligt. Den enda som var värd att vara kvar för var killen i rutig skjorta på scenen som dansade så otroligt bra att jag nog aldrig skådat något bättre på Tivolis dansgolv.
Ser mer än gärna hans dansmooves fler gånger.

 

Ha! För bara några dagar sedan sa jag till mamma "Undrar vad som är på gång nu, för så här bra får inte jag ha det!". Innan jag drog ut och festade igår skrev jag ner allt om magkänslan, svart på vitt, inför kvällen.
Det är så grymt komiskt att man kan förutse när allting är på väg att rasa liksom. Som ett liten korthus faller det samman.

Folk säger att jag förlorar otroligt mycket på att vara kylig (spela kylig). Jag vet om det och har vid flera tillfällen försökt att sänka ribban, öppna mig och har förlorat otroligt mycket på det varje gång.
Det är enligt mig inte konstigt att man börjar trivas med likgiltigheten, kylan när det är det enda man alldeles säkert vet kommer finnas kvar.

Lusten att skriva är tillbaka och vad är roligare att läsa än deprimerande inlägg?

Jobbade 8-12.30 idag. Efter det lunchade jag i min ensamhet innan jag tog tåget hem. Snabbt ner i stan och fixade ögonbrynen som såg hemska ut. (Jag är imponerad av tjejer som fixar den grejen själv. Jag klarar det bara inte!)
Hem igen och iväg till Helsingborg för en tur på stan med Rebecca.
Allt detta i vårskor och tjock tröja.
Det är precis så jag vill leva!

Sen kunde man sluppit alla otroligt sura och otrevliga människor som skäller och slänger på luren då man inte hittar allt under minuten. Det är lätt att skrika på någon man inte ser, någon som bara sitter där på andra sidan linjen och försöker suga ur en pengar. Men tjena, jag personligen tjänar ingenting på att hålla kvar er i luren och mitt arbete går knappast fortare efter elaka kommentarer. Jag förstår mig inte på folk!

Jag har alltid haft stora problem med att lita på andra människor. Det tar lång tid och mycket energi att komma mig in på livet och de flesta har inte stannat länge nog för att försöka. Jag skulle vilja kunna lita på folk, på de som kallar sig mina vänner men då det hela tiden bevisas att det inte finns någon tillit blir jag alltmer likgiltig. Jag slutar tro, slutar bry mig.
Det hade varit så mycket bättre att vara kille. En smäll på käften istället för alla dessa spetsiga knivar i ryggen.

Ibland hinner mitt förflutna i fatt mig och jag får alla exempel uppradade framför mig. Allt som hänt genom åren. Jag ser mönstret. Samma, om och om igen. Jag börjar tro och hoppas precis innan allt rasar samman igen. Det är såna dagar jag inte ens tittar mig för innan jag går över vägen.

Jag hoppas att jag kommer kunna skratta åt det någon gång. Se humorn i allt.

Det är härligt att folk börjar dra sig ut i solskenet nu. Att uteserveringarna är fullsmockade med folk i sina nya solglasögon. Man inser liksom att det faktiskt bor lite folk i Landskrona ändå.
Det är dessutom så himla skönt att låta jackan hänga kvar hemma. Att bara slänga på sig en tröja och traska iväg i vårskorna som äntligen plockats fram.

Sen har det tydligen skapats en ny trend i denna stan. Vet inte hur många "coola gäng" (ni vet såna i 17års åldern som går bredbent och vill slå ner alla som råkar komma i deras väg) jag sett som går med små amstaffvalpar. Och alla tjejer vänder sig efter dem och säger "nawww" och killarna ser sådär lagom kaxiga och nöjda ut.
Vi snackar amstaff. Vissa kallar dem mördarhundar. Det är kanske inte den första hund man ska köpa då man inte har någon som helst koll på hur de bör uppfostras.
Visst är de söta som små men det är knappast en hund som folk säger "naww" åt då de växt upp. Dessutom skulle det inte förvåna mig det minsta om snubbarna tycker att det vore lite kul att lära hunden attack och lite andra roliga grejer som lär få den stackars hunden avlivad i slutändan.

Jag önskar att jag hade hittat på mer skit som liten. Att jag varit en riktig liten skitunge som bröt mot alla regler.
Jag hade varit van vid att bli utskälld då. Jag hade inte tagit illa upp av att bli avsnäst av någon 08.a. Nu vet jag liksom inte hur jag ska hantera det.
Folk blir inte arga på mig, jag blir aldrig utskälld, jag är liksom lugn och schysst och oskyldig. Nu ska jag helt plötsligt vänja mig vid att vara något annat. Typ en blåst, okunnig brud som verkligen måste skärpa till sig och sköta mitt jobb. Jag bara måste känna till att Stockholm är det enda som existerar. Stockholm är allt och Skåne borde grävas bort eller?!
Det kniper till litegrann i magen så fort jag ser att det är ett 08.a-nummer som ringer. Varför är dem så otrevliga, stressade och egocentrerade däruppe?

Jag har fått höra att jag så småningom kommer låta det rinna av mig.

Det finns underbara människor också.. någonstans..