Charlotte

Jag har aldrig förstått varför folk inte ler oftare. Varför alla ser så förstörda ut på tåget, på stan, överallt.
I dagarna har jag klurat ut varför. Det bara måste vara så.
Vi får ett enda liv (vad vi vet) och under det livet måste vi kämpa asen av oss för att lyckas bli någonting. Vi måste lyckas bli någonting, annars är det liksom inte lönt.
Jobb, måndag till fredag och en evig väntan på varje lön. När lönen kommer går mer än halva åt till räkningarna som måste betalas och därefter följer en väntan på nästa lön.
Vi längtar oss framåt, hela tiden. Väntar på bättre tider eller i alla fall någonting annat. Ett liv utan alla krav och alla måsten. Det är därför ingen ler, på grund av alla krav och måsten.

Jag tar en dag i taget. Ser också sådär förfärligt olycklig ut på tåget, på stan, överallt. Inte för att jag är olycklig direkt men bara i väntan på lönen och bättre tider.