Charlotte

Jag känner mig falsk då jag ena sekunden känner att allt är helt underbart för att i nästa sekund undra varför ingenting blir som jag vill. Vad känner jag egentligen? Är jag lycklig eller inte?
På ett sätt vill jag gärna tro att jag är lycklig och förbannar mig själv om jag skulle börja tänka något annat. Det känns otroligt bortskämt att inte uppskatta allt jag har och allt jag haft hela livet.
Det är väl den inställningen jag har och den inställningen jag tänker behålla. Jag är lycklig för att jag har ett jobb att gå till, ett hem att komma hem till och vänner som står ut med alla mina konstiga sidor. Punkt slut!

Å andra sidan smyger sig den andra känslan fram så fort jag är ensam eller så fort det blir kväll. Funderingarna kring varför jag sover så dåligt, varför jag känner mig otroligt stressad hela tiden, varför jag är så lättirriterad och varför bara tanken på mat får mig att må illa.
Vi snackar tjejen som aldrig någonsin haft problem med att äta (snarare tvärtom) och jag kan bara inte förstå vad det är.

God natt!