Charlotte

Jag sitter på perrongen och betraktar folk. Killen med musik i öronen, kvinnan med alla väskor och det störtkära paret som hånglar mot en av pelarna.
I början tycker jag att det är ganska sött. Han tittar henne löjligt länge i ögonen och hon ler tills hon måste vända bort huvudet en stund. Då tar han henne under hakan och kysser henne. Det är gulligt och dem förtjänar det.
Tåget kommer och han hoppar på. Två sekunder senare tycker jag inte att dem är söta längre. Allt förstörs när han hoppar av tåget för att kyssa henne en sista gång och ännu värre blir det när hon springer efter tåget och vinkar farväl. Seriöst, vi lever i verkligheten, inte i någon One Tree Hill-saga. Tyvärr..

Jag gick till biblioteket idag för att komma bort en stund. När jag är ledig hinner tankarna ikapp mig och jag blir knäpp i huvudet.
Som en liten örfil hör jag smackande bakom en av hyllorna. Men jovisst, ännu ett sånt där par som låter vårkänslorna flöda. Dem finns överallt nu, vårkänslorna och de förälskade paren.