Charlotte

Okej, under julen ska man köpa julklappar som tillfredsställer alla, man ska baka en massa, man ska klä in hela huset i ljusslingor, man ska pynta hela huset med massa smått skit, man ska dra in en gran som så småningom kommer barra ner hela huset, man ska skicka julkort för att visa att man bryr sig och man ska laga massa mat och handla massa godis som ska fram på borden SAMTIDIGT som man ska ha det lugnt och fridfullt.
Det är det julen handlar om. Att umgås med vänner, familj och släkt och ha det helt underbart.

Det ÄR långt ifrån underbart med all julstress som alla känner och allt folk som är ute i sista minuten med julklappsinköpen (jag är inte bättre själv)
Julen har blivit en stressig högtid istället för den fridfulla högtid det ska vara.

Dessutom är det inte lika fantastiskt i alla hus och hem bakom de pyntade fönsterna. Mest synd tycker jag om alla barn som fruktar julen för att det är då deras föräldrar dricker en massa och bråkar med varandra. Eller om alla ensamma människor som under julen verkligen inser hur ensamma dem är.

Jag har alltid haft underbara juldagar och jag skulle aldrig få för mig att klaga över dem men samtidigt tycker jag inte att vi ska glömma bort alla som inte har det lika bra.
Gör en skillnad! Hjälp till att dela ut mat vid något härbärge eller köp julklapparna i världsbutiker där pengarna går till rätt saker.
Skänk i alla fall en tanke till de som fryser, de som svälter eller till de som får ont i magen bara de hör ordet jul.

Jag var i Helsingör idag. Måste säga att dem satsat en hel del på julstämning, vilket man enligt mig ska göra.
Julmarknader med tomtar och hästar och halm och annat juligt. Det enda som fattades egentligen var snön. Det är det enda som fattas nu för att man ska komma in i julstämningen på riktigt.
Även om det kan bli jobbigt med slask och kyla så hör det till. Det hör till att svära över hur jobbigt det är att vandra runt i och det hör till att behöva ta på sig tre tröjor, jacka, mössa, vantar, långkalsonger och vinterskor.
Dessutom är det inte mycket som slår en vinterpromenad en natt då det enda som lyser upp är snön och stjärnorna. Där promenaden slutar i snökrig (jag älskar snökrig!!) Där snackar vi romantiskt. Gratulerar er som har någon att ta den där promenaden med.

Det här är jag och Erik. Han är störd. Jag är störd. Det var stört skoj.
Så é det!

---

I morse vaknade jag alldeles för tidigt av dörrklockan. Jag visste att det var sotaren så jag slängde ju på mig det första jag hittade och öppnade dörren med ena ögat öppet och tycktes mig skymta en man som var lite yngre än jag hade hoppats på. Man vill inte direkt ha en snubbe i 20års åldern hemma hos sig sådär oförberett en tidig morgon.
Han var dessutom riktigt skön och vi snackade på en massa där jag satt vid köksbordet med min müsli som knappt ville slinka ner.
Tur jag inte drog på mig min "Fet å go"-t-hirt!!

Jag köpte mig en krutklubba idag för att jag blev sugen på något salt. Jag förstår verkligen inte grejen med krutklubbor.
Det tog mig en halvtimme (utan överdrift) att komma in till mitten och så blir man alltid besviken för att där inte är så himla mycket krut som man ville ha. Så där sitter man med massa skit i tänderna från smeten utanför krutet och är lika sugen på något salt som när man betalde 3 spänn för skiten man slänger halva av.

Äsch, en bild till från Sthlm iaf. Soft!

Har haft tre supersofta dagar i Stockholm med Erik. Bussen till Jönköping var superbekväm med värsta grejen till fötterna och sånt. Därifrån bilade vi till Stockholm och trots att vi aldrig sett varandra förut kändes han inte det minsta främmande där han stod. Det var liksom Erik, snubben jag känt i två år. Inte snubben jag aldrig träffat förut.

Jag överlevde, hans bil överlevde och Red Hot Chili Peppers i Globen var ballt trots tonårskillars svettiga armhålor och vätskebrist.

Behöver jag skriva mer än så?! Nu är det fika med Emms och Sexophone som gäller så det får bli fler detaljer en annan gång då!

Jag lever för mina lördagar och igår var det dags för ännu en utgång. Ingen utgång liknar den andra så man tröttnar liksom aldrig.
Gårdagens utgång var inte en av de mest lyckade men ändå helt okej och bättre än att sitta hemma.

Idag är det söndag och imorgon bär det alltså av till Stockholm. Bussbiljetten till Jönköping är fixad för längesen och 16.00 beräknas jag vara framme. Ingen av oss har bangat än och jag är ganska säker på att ingen av oss kommer göra det heller så jag ser fram emot tre dagar i storstan med Erik.
Å heey, på tisdag kväll är det Globen som gäller. Jag som bara varit utanför och kikat in ska rocka loss till Red Hot Chili Peppers. Det kan nog bli ballt!

Sen att man kanske känner sig lite nervös och så, det läggs åt sidan. Finns ingen tid till sånt med tanke på så mycket som ska vara fixat innan.

Ja, vi ses om några dagar!

Jag diggar Inga-Lisa. Hon berättar saker öppet som jag inte sprider vidare trots att hon aldrig sagt något om att det är hemligt. Men jag menar, man har väl hyfs.
Tanter i singular funkar.
Men så fort antalet tanter stiger, stiger också den dåliga stämningen. Det var inte dålig stämning igår när jag var på Teatern med mamma och tittade på "blomstershow" men man märker tydligt hur tanter blir när det nalkas konkurrens. När det då sen dessutom nalkas vinster då blir det liv i luckan.
Alla satt lugnt och stilla och klappade lite försiktigt tills det var uppenbart att ett visst antal blomstercheckar skulle delas ut under kvällen.
Helt plötsligt pladdrades det på ordentligt när Lars, som han hette, frågade grejer som "vem härinne är inte skåning?" eller "hur mycket väger jag?".

Efter pausen hade de placerat ut små presentpåsar på alla stolar och eftersom vi inte mer än halvfyllde salen undrar jag vart alla påsar tog vägen? När kvällen var över var där nämligen inte många påsar kvar på stolarna vilket innebär att tanterna genast smusslat åt sig två stycken.

Evenemanget slutade med att man fick gå upp på scenen och titta på allt de gjort under kvällens gång och trots de smala trapporna upp skulle alla tanter upp samtidigt och jag såg onda blickar från alla håll som skrek "träng dig inte unga dam".
Jag hörde en tant bakom mig säga till sin väninna "måste vi verkligen gå upp och trängas" och hennes väninna svarade raskt "man vill ju se på nära håll".
Nej nej, tant lilla, du ville bara åt blomstercheckarna som delades ut däruppe!

Jag är nöjd med EN presentpåse och en trevlig kväll.

Såg The Guardian igår på bio. Inte ofta man är på bio alltså och det är lite underskattat ändå. Det ger en speciell stämning med det höga ljudet och megaskärmen som man inte riktigt får till hemma i soffan.
Stolarna är kanske inte de mest bekväma men efter en halvtimme in i filmen har de ömma lederna domnat av och man befinner sig långt in i filmen.

En riktigt bra film som innehöll allt det goda som en film måste innehålla. Starkt rekommenderad!

Jag tycker det känns konstigt att det är december, första advent är förbi och jag känner inte ens snön i luften. Det känns liksom inte ens som att den är på väg och jag går fortfarande i min höstjacka och svettas när jag går fort och saknar en frusen, röd näsa när jag kliver in genom dörren.
Julskyltningen ger en liksom ingen julstämning utan snö och frusna händer utan vantar och luciakandidaterna tvingades ha stora pälsar på sig trots att svetten pärlade sig i pannan på dem.
Någonting är fel då!
Trots att jag kanske inte diggar snö och jul och allt sånt så hör det ändå till denna månaden.

Dessutom bor jag enligt Aftonbladet i det nya Chicago där folk inte vågar visa sig ute efter 18 på kvällen. Nu blir man till och med beskjuten när man beträder gatorna. Hur fel är inte det då? Vad har hänt med den staden jag bodde i när jag var liten?
Sånt skedde aldrig då, aldrig! Men nu blir jag inte ens förvånad när någon blir skjuten till döds eller nedslagen eller rånad längre. Det är liksom vardagsmat.
Jag blir snarare förvånad när någon klarar sig undan från allt sånt.

Jag märker skillnaden och det är hemskt att höra att det sker sånt i min lilla hemstad och jag blir grymt irriterad när jag ser gamla människor med rullator ute när mörket fallit sig på. Det är väl till att utmana ödet?

Man tror inte att det ska drabba en själv förrän det gör det. Än så länge har jag klarat mig undan och då är det lätt att säga att folk överdriver och att det inte är så farligt att bo här. Jag skriver något helt annat dagen jag själv blivit slagen eller rånad på vägen hem från stan. Vägen jag gått i 20 år utan att någonsin ha råkat ut för något hemskt.

Det går utför!

Det känns alltid härligt när man ser medelåldersmänniskor som aldrig glömt bort hur det är att vara ungdom. Så var det verkligen hos Millan igår. En släkt som inte liknar någon annan och som inte bangar för att rocka loss till Botten Anna. Underbart!

Utgång sen, såklart. Jag som var rädd att behöva dra vidare ensam blev positivt överraskad när alla hängde med (typ åtta galna brudar som var laddade till tusen). Synd att musiken var fullkomligt värdelös och stämningen helt skum. Vakterna var svårflörtade (MEN vi fick in Emilie ändå) och killarna verkade bara vara där för att slåss.

Det blev en tidig buss hem (03.55, vilket egentligen är lagom) så det känns ju knappt i kroppen att man var ute igår.
 

Det händer mycket i mitt liv för tillfället och folk vet bara hälften. Känns surt att svara "Ingenting speciellt" när folk frågar "Va gör du om dagarna egentligen?" när faktum är att jag har fullt upp.
Det hade varit skönt att spela med öppna kort men det blir bäst såhär.
Aldrig har man så mycket att göra och så lite tid över som när man är arbetslös.

Jag var hos Inga-Lisa idag. Fick uppgiften att gå ut med Frans men han vägrade. Han stod säkert på sina fyra gamla ben på entrétrappan och alla mina försök att få honom att gå med mig till affären avslutades med att han morrade på mig.
Jag gillar hunden men han verkar inte va lika förtjust i mig.

Jag lämnar resten osagt ännu en gång.

Jag lämnade inte London utan ett par nya skor. Välkommen till klungan!

Min gudmor körde en synundersökning på mig idag. Det gick utmärkt förutom att jag kanske egentligen borde ha glasögon. Sålänge jag inte har problem med huvudvärk så är det lugnt sa hon och det kan jag inte påstå att jag har.

Dessutom hittade jag röda stövlar!! Äntligen!!

Nu har jag försökt skriva något vettigt i typ en kvart så jag ger upp och går och lägger mig.

När man sover borta inser man hur skön säng man har hemma.

Curling idag för första gången (förhoppningsvis inte sista). Förutom världens shapoff-fall rakt på rumpan var det riktigt, riktigt roligt och jag var inte jättedålig som jag är på alla andra sporter. Inte bra heller men inte totalt oduglig och det kändes fint.
Synd att kostnaden är alldeles för hög. Jag kan se tjejgänget där och det hade jag gärna upplevt i verkligheten.

Utgång efter det ja. Riktigt trevlig förfest hos Therese (kan det bli annat med henne och Emma? (och Johan) )
Av olika anledningar var jag den enda som nådde målet som var the Tivoli och där shejkade jag loss ordentligt tillsammans med Emilie och det blev en riktigt lyckad utgång.
Det är för sent att komma hem 06 på morgonen! Hela denna dagen är totalt förstörd.

Ännu en kanonhelg. Livet leker!

Vi tar den korta versionen..

Jag som aldrig varit i London förut var totalt fascinerad av precis ALLT så jag har nog aldrig studsat runt som ett barn med öppen mun så mycket någonsin som dessa dagarna.
Det är verkligen en riktigt cool stad med galen trafik och massa människor överallt dygnet runt och jag trivdes utmärkt.

Vi försökte shoppa en del men det mesta är dyrt alltså. Det kändes som att plånboken tömdes bara man klev in genom tröskeln till vissa affärer. Jag som måste äta var tredje timme (annars blir jag kinkig) betalde aldrig mindre än 130 svenska kronor för en måltid och då snackar vi typ hamburgare med pommes.

Jag fick gjort en massa som jag ville. Jag ville se Big ben- check. Jag ville åka de röda bussarna- check. Jag ville ta kaffe på take-away (det ser så vuxet ut)- check. Fast okej, jag tog varm choklad i min men det vet ju ingen.

Heaven- Ett gayställe som vi besökte en kväll. Jag vet ju att Emma ville det så det var himla synd att inte hon var med.. men alltså.. Visst, jag hade skitskoj. Förutom de gånger någon tog mig på höfterna och jag hoppade fem meter upp i luften och kollade bakåt för att se om det var en tjej eller kille.
Aldrig har jag sett så snygga killar hångla med varandra och dansa bättre än varenda tjej på hela stället (inklusive mig själv).
Det var ballt att se och jag tror att jag skrattade mestadels av tiden åt killar som smekte sig själv, tjejer som såg ut som killar och transor som var typ 2 meter långa och bar mer smink än jag gör under ett helt år.
Dessutom fick vi gå igenom en metalldetektor på vägen in och det gör man inte varje helg på the Tivoli direkt.

Okej, det var den korta versionen av det hela och jag sammanfattar det med att skriva att det var en riktigt lyckad resa som jag gärna gör om många gånger.

Tackar Josefin för allting!

Jag gav utgång i Landskrona en chans med humöret på topp igår. Man får ju ställa upp för laget! Som jag egentligen redan visste är pubar ingenting för mig. Typ sitta och småsnacka och smutta på en öl. Som Emma sa "Vill jag va social och sitta och snacka och sånt så har jag msn". Socialt Emma!
När klockan tickar på letar jag efter dansgolvet och enda alternativet på en pub är typ bardisken och där vill jag helst inte hamna.
Kul att träffa lite folk som man känner men efter "Hallå, läget? Jo här är det också fint" känner jag mig liksom klar.

Sen kan jag inte förstå hur man är sugen på att dra hem och lägga sig när denna stan släcks klockan 01.
Tacka vet jag Matilda som har samma inställning och därför hamnade man ännu en gång i Helsingborg. Efter timmar av dans och en efterfest som jag inte ska nämna mycket om var det skönt att slänga sig i sängen alltså.

Tjejgänget hos Carro på en riktigt lyckad förfest med god mat!!! Trots allt..
Det slår sällan fel!

Nu överlever man ännu en vecka!

Jag ska till Stockholm om tre veckor.
Jag ska se Red hot chili peppers i Globen.
Med Erik..
Jag kommer inte banga.
Inte Erik heller.
Ballt!

Igår dog en supermodell i anorexi. Dog för att hon hade förlorat kontrollen. Dog för att hon bara ville vara smal.
Hon var supermodell, det är så supermodeller ska se ut.

Jag såg ett skelett häromveckan. Sist jag såg henne var hon en av de sötaste rödhåriga jag någonsin sett.
Någonting fick henne att se en tjock person varje gång hon såg sig själv i spegeln. Någonting fick henne att sluta äta. Någonting fick henne att förstöra sin kropp totalt och nu vet jag inte hur länge dem benen kommer bära henne.
Hon var inte söt, hon hade inte det fina röda håret längre och hon hade behövt käpp för att ta sig fram.
Undrar om hon är nöjd nu? Benen bär inte henne som dem ska men hon är ju smal i alla fall.

Jag förstår att man vill se ut på ett visst sätt. Jag hade inte varit nöjd om jag vägde över 100 kilo och har också mitt eget ideal men jag skulle aldrig få för mig att typ peka i en tidning och säga "jag ska svälta mig själv till det där".
Redan när man märker att man är sugen på att sätta fingrarna i halsen eller börjar hoppa över måltider för att gå ner i vikt MÅSTE man reagera och ta sig i kragen. Det är ju så det börjar. Så enkelt är det att hamna där och har du väl gjort det får du kämpa med det hela ditt liv och finns det inte roligare saker att göra?

Jag önskar att det nya idealet skulle bli att se hälsosam ut. Sen om man väger 50 kilo, 80 kilo eller 110, det skulle liksom inte spela någon roll.

I förmiddags drog jag till Inga-Lisa och hjälpte henne att sätta upp lite julgardiner och ljusstakar. Inga-Lisa är en pigg 83åring som jag träffade för ett antal månader sen som behövde hjälp med städning och sånt lite då och då och det var faktiskt första gången som jag var hemma hos henne idag.
Frans och jag blev goda vänner efter att jag gett honom hundgodis och efter det lämnade han inte min sida. Frans är en pigg 11årig hund och Inga-Lisas bästa vän.
Jag tyckte det var underbart gulligt när hon sa att hon varit död två gånger (hjärtstillestånd) men vaknat för Frans skull. Det lät som någonting jag hade kunnat säga.

Det är trevligt att prata med gamla så. Dem lever inte för framtiden utan för den tid dem haft och det är häftigt att lyssna på en livshistoria man inte alls känner igen. Hon berättade gärna om hela sitt liv och om alla sina barn och barnbarn och jag hade kunnat lyssna i flera timmar.

Jag ser fram emot att lära känna henne, att hjälpa henne att handla, att gå ut med Frans och allt hon nu skulle vilja ha hjälp med.

Dessutom avslutade hon med att säga att hon har väninnor som också skulle behöva hjälp så jag är väl snart polare med stadens alla tanter.

Synd att dem inte kan hänga med ut och festa...

Shopping ger mig mer än bara ännu ett plagg i garderoben. Alla problem stannar liksom utanför köpcentrats dörrar och jag kan vandra runt hur länge som helst utan att tröttna det minsta.
När man då satsar på en heldag med Matilda kan det inte bli annat än helt perfa. Klockan tolv begav vi oss mot ett jeansoutlet vi fått nys om.
Jag fann inte riktigt vad jag sökte så färden gick vidare mot köpcentra1. Där blev det mest mat, garv och jobbiga Glocalnetförsäljare.
Jobbiga är dem ju inte egentligen, det är ju deras jobb att "värva" folk men det funkar inte att först dra "heey tjejer, vet ni vart man kan ta en öl här runtomkring ikväll?" (en tisdag!!!) för att sen lägga in "nu när jag ändå snackar med er, vad har ni för mobilabbonnemang?"
Nice try dude! Tchüss! (eller hur det nu stavas, Matilda?!)

I alla fall, största jakten var på baggybyxor idag och heeey, på köpcentra2 nådde lyckan mig. Tackar!

När man sedan avslutar dagen och beträder verkligheten (ja, går ut från köpcentrat igen) kommer alla problem tillbaka som en stormvind flygandes mot en (som till exempel att alla pengar är slut och det är mååånga dagar kvar till nästa lön) men då skyddar jag mig med mina kassar.