Charlotte

Jag tycker det känns konstigt att det är december, första advent är förbi och jag känner inte ens snön i luften. Det känns liksom inte ens som att den är på väg och jag går fortfarande i min höstjacka och svettas när jag går fort och saknar en frusen, röd näsa när jag kliver in genom dörren.
Julskyltningen ger en liksom ingen julstämning utan snö och frusna händer utan vantar och luciakandidaterna tvingades ha stora pälsar på sig trots att svetten pärlade sig i pannan på dem.
Någonting är fel då!
Trots att jag kanske inte diggar snö och jul och allt sånt så hör det ändå till denna månaden.

Dessutom bor jag enligt Aftonbladet i det nya Chicago där folk inte vågar visa sig ute efter 18 på kvällen. Nu blir man till och med beskjuten när man beträder gatorna. Hur fel är inte det då? Vad har hänt med den staden jag bodde i när jag var liten?
Sånt skedde aldrig då, aldrig! Men nu blir jag inte ens förvånad när någon blir skjuten till döds eller nedslagen eller rånad längre. Det är liksom vardagsmat.
Jag blir snarare förvånad när någon klarar sig undan från allt sånt.

Jag märker skillnaden och det är hemskt att höra att det sker sånt i min lilla hemstad och jag blir grymt irriterad när jag ser gamla människor med rullator ute när mörket fallit sig på. Det är väl till att utmana ödet?

Man tror inte att det ska drabba en själv förrän det gör det. Än så länge har jag klarat mig undan och då är det lätt att säga att folk överdriver och att det inte är så farligt att bo här. Jag skriver något helt annat dagen jag själv blivit slagen eller rånad på vägen hem från stan. Vägen jag gått i 20 år utan att någonsin ha råkat ut för något hemskt.

Det går utför!