Charlotte

Igår dog en supermodell i anorexi. Dog för att hon hade förlorat kontrollen. Dog för att hon bara ville vara smal.
Hon var supermodell, det är så supermodeller ska se ut.

Jag såg ett skelett häromveckan. Sist jag såg henne var hon en av de sötaste rödhåriga jag någonsin sett.
Någonting fick henne att se en tjock person varje gång hon såg sig själv i spegeln. Någonting fick henne att sluta äta. Någonting fick henne att förstöra sin kropp totalt och nu vet jag inte hur länge dem benen kommer bära henne.
Hon var inte söt, hon hade inte det fina röda håret längre och hon hade behövt käpp för att ta sig fram.
Undrar om hon är nöjd nu? Benen bär inte henne som dem ska men hon är ju smal i alla fall.

Jag förstår att man vill se ut på ett visst sätt. Jag hade inte varit nöjd om jag vägde över 100 kilo och har också mitt eget ideal men jag skulle aldrig få för mig att typ peka i en tidning och säga "jag ska svälta mig själv till det där".
Redan när man märker att man är sugen på att sätta fingrarna i halsen eller börjar hoppa över måltider för att gå ner i vikt MÅSTE man reagera och ta sig i kragen. Det är ju så det börjar. Så enkelt är det att hamna där och har du väl gjort det får du kämpa med det hela ditt liv och finns det inte roligare saker att göra?

Jag önskar att det nya idealet skulle bli att se hälsosam ut. Sen om man väger 50 kilo, 80 kilo eller 110, det skulle liksom inte spela någon roll.