Charlotte

Idag jobbade jag på en konferens som handlade om hur man ska motverka brottsligheten i Landskrona.
Jobbade och jobbade.. tog emot deras jackor, satte mig med Jenna Jamesons bok i ungefär 6 timmar framåt innan dem ville ha sina jackor tillbaka. (Har ungefär hundra sidor kvar så jag betygsätter den snart!)
Därimellan garvade jag med Almedina, åt god lunch, goda brownies och snackade skit med den skönaste chefen någonsin, Hinke.

Tillbaka till brottsligheten i Landskrona. Det går utför för denna stan och det har gått otroligt snabbt. Inte ens jag som ändå är ganska ung hänger med i svängarna och känner mig som en gammal kärring när jag kommer på mig själv med att tänka "Dagens ungdomar!!".
Idag stängdes en skola för att dem har kraftiga problem med hemmagjorda smällare. Skolan som jag gick på. Skolan som var bra när jag gick där. Riktigt bra! Vad hände?!

Fem personer flög iväg från konferensen i morse p.g.a det inträffade. Hinke frågade varför dem inte tog med sig några poliser på samma gång, för sakens skull. Ja, varför inte?!

Respekten är borta för längesen och ingen verkar se någon lösning. Folk säger bara att något måste göras men vem ska komma på vad?

Det är lika skoj varje gång man säger att man kommer från Landskrona. Lika skoj varje gång att se blickarna som säger "Jag beklagar!".

Landskrona hamnar i radio. Landskrona hamnar i Aftonbladet. Landskrona hamnar på kartan.

Jag blir inte kvar länge till..

Killen jag träffade på nyårsafton har jag sett varje dag sedan dess.
Jag hade aldrig sett honom förut trots att vi gått på samma skola i tre år.
Nu har jag sett honom varje dag sedan dess utan att han sett mig.
Idag möttes våra blickar i någon kort millisekund.
Å det enda jag tänkte var "Shit, va full han måste varit den kvällen. Han är ju het! "

Hur är det med självkänslan egentligen?!

Nästa bok att läsa: Självkänsla nu! - Mia Törnblom

En annan grej på listan i år är att läsa mycket mer än jag gör för tillfället och varför inte utnyttja biblioteket nu när jag är fattigast någonsin?!
Så jag drog mig minsann ner idag och lånade inte mindre än fyra böcker varav en redan är färdigläst.

"I huvudet på Zlatan Ibrahimovic" (utläst efter bara någon timme) Riktigt rolig bok och diggar man Zlatan innan boken avgudar man honom efteråt.
Den får tre C av fem möjliga endast för jämförelsen med Shakespeare som jag inte förstod någonting av.
I övrigt  bjöd den på 277 härliga citat som jag definitivt kommer använda några av själv i framtiden.

Nu återstår:
"Att älska som en porrstjärna" - Jenna Jameson
"Hur man närmar sig ett träd" - Eva Dahlgren
"En fjärils själ" - Muhammad Ali

Det är inte alltid lätt att inte ha samma drömmar som alla andra. Att helt enkelt acceptera att jag inte vill ut och resa och backpacka och jobba och se världen. Eller, det är nog svårare för alla andra att förstå att jag vill göra massa annat. Skaffa mig ett stabilt liv som andra tycker låter tråkigt.
Jag ser det som min absoluta största dröm just nu att skaffa jobb, lägenhet och en liten mops. Det är min dröm och den är precis lika stor och underbar som alla andras drömmar.. bara inte likadan.

Emilie förverkligar sin dröm imorgon genom att lämna Sverige för att under (om allt går bra) nio månader jobba som au-pair. Hon har velat härifrån länge och jag tycker att hon gör helt rätt i att lämna Landskrona ett tag. Detta stället finns alltid kvar att komma tillbaka till.

Det känns ändå lite surt att stå kvar här och veta att jag och hon inte kommer äga dansgolvet på otroligt lång tid. Vi som ägde till "I've had the time of my life" i lördags. Man hade ju kunnat tro att det var vi som medverkade i filmen.
Det finns nog dessutom inte någon annan som jag kan fula mig så mycket med. Jag kommer sakna asgarvet vi alltid kör vart vi än är, hur folk än reagerar.
Jag avgudar Vänskapsängeln jag fick av henne och den står här brevid från och med nu och framåt.

Vår vänskap har hållit i över 18 år. Den kommer hålla livet ut. I med och motgång. Det är bara så det är!

Det är inte ofta man lyckas hålla sina nyårslöften och det är inte ofta man är villig att kämpa för att göra det men för mig går det riktigt bra. I och för sig har det inte gått så många veckor men av den oändligt långa listan är nu så gott som ett tiotal avprickade. Det går i alla fall på rätt håll..
Sen blir listan längre och längre eftersom det dyker upp nya saker dagligen som jag borde och måste ta tag i men det ordnar sig. Jag är motiverad!

Denna veckan borde jag:
-Se Star Wars 2
-Se Harry Potter 2
-Läsa ut Harry Potter 6

.. med mera

Jag brukar kunna bjuda på det. Brukar kunna stå ut med att dem tafsar lite sen går jag därifrån för att visa att jag inte är intresserad. Jag är inte intresserad av någon som dansar porrdans med mig i fem minuter (om ens så länge) för att sen börja tafsa och så småningom förvänta sig ett hångel och gemensam hemfärd. Det intresserar mig inte överhuvudtaget!
Igår hjälpte det inte att man vände sig om eller tog några steg åt en annan riktning eftersom där var tafsande händer överallt och folk som flåsade en i öronen hela tiden.
Jag använde knepet! Som faktiskt fungerade. Jag pekade på mitt ringfinger och sa "Sorry, upptagen!". Med ens vände dem sig åt ett annat håll och struntade i mig resten av kvällen. Phew!

Många saker irriterade mig igår. Saker som jag i vanliga fall struntar i. Jag har kanske blivit trött på det? Jag kanske ska börja spela BingoLotto och sällskapsspel på lördagarna.
Njae, riktigt så långt behöver vi inte gå men just idag, just nu, känner jag att jag är vettigare än att stå och låta fulla snubbar ta på mig varje helg.

Jag är precis som alla andra brudar. Jag sitter här helt och alldeles färdig och ska iväg på förfest om en halvtimme. Just nu kan jag inte komma på någonting jag måste göra mer än ta på mig dansbootsen som ska glöda innan jag ger mig iväg men om ungefär 25 minuter kommer jag på trettio saker som måste fixas innan jag åker vilket resulterar i att jag blir sen och svettig.
Vi lär oss aldrig heller, det är bara något vi måste göra.
Brorsan påpekade det förra veckan när han skulle skjutsa mig. "Är alla brudar likadana eller?". Japp, det är vi trots att jag alltid säger att jag aldrig tänker bli brudig.
Det är tyvärr något man föds in i. 

Ikväll är det sista utgången för Emilie hemma i underbara blåsiga Sverige så gissa om det blir röj hela natten lång.

Jag har legat nerbäddad i två dagar utan att ens dra upp rullgardinen.
Har öppnat fönstret lite då och då för att låta vinden storma in och välta ner allt skit i fönsterkarmen som egentligen inte ska ligga där.
Jag har dagdrömt mig bort till hur jag hoppas att mitt liv ser ut om bara något år. Där jag inte vaknar av regnets smattrande och vindens vinande utanför.
Vädret är grått och otroligt tråkigt och jag kan snart ha mina lungor som gosedjur i sängen då det känns som att jag snart hostat upp dem. Vem har tid att ligga sjuk nu?! Varken tid eller lust då jag har massa annat att ta tag i.

En dusch kan verkligen göra underverk så nu känner jag mig så gott som frisk. Det kan även bero på att det är lördag imorgon och utgång som gäller. Jag behöver nya tag och ny utgång för att blåsa bort förra helgen ur minnet.

Nästa vecka lämnar även Emilie landet för att jobba som au-pair i Frankrike. Det är bara jag som står stadigt i Skåne men jag tänkte faktiskt dra mig loss in till Danmark och söka lite jobb. Det sägs vara enkelt där?! Så vi får väl se.. Synd att danskan är som kinesiska i mina öron..

Nästa sak på listan:
Skaffa jobb!

Är det bara jag som blir hungrig av "Du är vad du äter"? Det är meningen att man ska rynka på näsan och må lite illa när dem visar vad som ätits under en vecka. Grillad kyckling, chips, läsk, pizza, croissanter, pommes frites med mera.
Det är meningen att man ska säga "Örk va äckligt!" men jag tänker för mig själv "Ååh, korv med bröd, det var längesen! Va gott!"
Jag är sugen på allt. På allt ätbart! Är jag gravid? Kan man bli gravid genom att gå på offentlig toalett så tror jag att jag har lyckats.
Allt det nyttiga gör mig däremot megasugen på att bli lite mer hälsosam OM den där Anna själv kommer hit och lagar till alla måltider. Ingredienser som ser jättegoda ut med namn jag aldrig hört och aldrig skulle hitta i en livsmedelsaffär gör det helt enkelt enklare att ta en hamburgare. McDonalds hittar jag till!

Man får ju passa på nu när El Maco är tillbaka i sex veckor. Jag försökte mig på en idag men då jag varken fick kryddan eller påsen som man skakar kändes det helt enkelt meningslöst.
Jag blir som ett monster när jag är hungrig, ingenting stoppar mig från att äta precis vad jag vill och skulle någon försöka blir det krig.

Man borde leva efter:
Lev inte för att äta! Ät för att leva!

Det är vid denna tiden på året som allra flest människor är deprimerade. Pengarna är slut och allt man sett fram emot är över. Det enda man har framför sig är en mörk period med jobb och annat slit i väntan på sommaren som är alldeles för avlägsen.
Jag känner också av det litegrann. Idag i alla fall men tittar man ut så finner man anledningen. Drog mig ner i stan i ösregn med ett paraply som vände sig var femte meter tills jag gav upp, la ner det i väskan (det är nämligen sånt megabra litet paraply som gör sig bäst nerpackat) och lät regndropparna rinna och tränga igenom allt jag hade på mig. Då kan man inte bli annat än lite lack.

Att fika med människor som tog tag i sitt liv direkt efter gymnasiet och varit med om otroligt mycket sen dess är alltid lika skoj. I alla fall tills frågan "så, vad gör du nuförtiden?" dyker upp.
Så himla drygt att dra den korta historien om hur lite jag åstadkommit på två år. Japp, två år börjar det närma sig och visst har jag jobbat men har ungefär ingenting skoj att berätta.

Nää, idag är det minsann inte en av mina bästa dagar..

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vilken drömmare jag är!
Det är inte det att jag drömmer om omöjliga saker som världens snyggaste man med miljarder på kontot, stort vitt slott och femtio miljoner skor (tanken har väl slagit mig va..).
Det är bara det att jag kan spendera timmar om dagen åt att sväva iväg på små rosa moln till en plats jag gärna skulle vilja befinna mig på men när jag sedan vaknar återgår jag till mina dagliga rutiner som rör typ tvätten och annat trams.
Jag GÖR ingenting. Jag tar inte tag i någonting. Jag förverkligar ingenting.
Jag är sämst på det och Matilda är väl den som vet det allra bäst. Det bevisar hennes mess (trots att hon befinner sig i Österrike har hon mest koll) där det står "Hur går det i Danmark?".
Det är ju dit jag vill. Jobb i Helsingör, lägenhet i Helsingborg. Hur svårt kan det va?

Nästa sak på listan: "Ta tag i dig själv Charlotte!"

Ajja, nu är det i alla fall helg först och imorgon firas Emilie. Dansgolvet ska glöda!

Jag har fastnat totalt vid min lista. Skriver upp allt som måste göras, allt från att skaffa körkort till att städa badrummet. Det känns så himla skönt att sätta ett kryss i den lilla rutan jag gjort brevid när det är klart. Nästan så att jag skriver upp "titta på du är vad du äter kl. 20.00" endast för att kunna göra ett kryss efteråt.

Jag vaknade på bättre humör idag än igår. Igår var bara en sån dag där allt såg grått och trist ut, inklusive min spegelbild. Såna dagar har man ibland och jag avskyr dem lika mycket varje gång.
Idag drog jag mig upp ur sängen och började nästan genast städa badrummet och organisera bland alla grejer i skåpet. Jag är nöjd och jag har kryssat av det på listan. Phew!

Ett annat nyårslöfte var att få ordning bland all musik på datorn så jag har spenderat lite tid åt det nu i tre dagar och är långt ifrån klar. Helt otroligt vad mycket musik man har som man aldrig ens lyssnat på.

På måndag fyller Emilie 20 år så imorgon blir det till att fira henne ordentligt. Efter det kan jag ju säga att det inte ser ljust ut för mina älskade lördagar men vi får väl se hur det blir.

Å så stod man där vid tolvslaget sprängmätt efter ryggbiff med rödvinssås i kylan i massa krossat glas med en baccardi breezer istället för champagne och försökte stirra på raketerna så mycket som möjligt för att undvika alla par som hånglade och önskade varandra gott nytt år.
Det kändes fint och som att hela jag fylldes med krafter inför ett helt nytt år. Definitivt bara inbillning men ändå, det kändes bra.

För ett års skull blev det hur bra som helst trots att jag vid 23-tiden tänkte att kvällen var dömd till att misslyckas.

Helt plötsligt var klockan fem och trots att man inte ville så började gäspningarna komma allt oftare och man insåg att det var dags ett bege sig hemåt.

Nu är det år 2007. Nyårslöftena börjar, imorgon!

Det känns så himla skönt att lämna ett helt år bakom sig snart och påbörja något nytt. Jag tänker inte se tillbaka på året, tänker inte mäta höjdpunkterna med kaoset, tänker inte gråta över saker jag gjorde eller aldrig tog tag i. Nu ser vi framåt!

Jag har kommit upp i över 20 nyårslöften och de lär bli fler. Löften jag aldrig kommer ta tag i, hälften av dem förde jag bara över från året 2006 eftersom jag inte tagit tag i någonting jag lovade för ett helt år sedan.

Ska jag nämna några?
Jag vill ta körkort (precis som förra året)
Jag vill lära mig spela gitarr (precis som förra året)
Jag vill se Star Wars- filmerna (precis som förra året)
Jag vill äta sushi (precis som förra året)

Några nya då?
Jag vill skaffa jobb i Helsingör

Eeh, ja, det var väl det då..

Jag förstår inte hur så många skadas eller dör av fyrverkerier varje nyårsafton. Dagen man borde vara som mest försiktig eftersom man VET att det händer.
Man går inte fram till en raket för att den inte verkar tändas när man vet att man tänt på. Man håller inte kvar en smällare i handen och man slänger inte på någon annan.
Jag fattar det bara inte!

Storstäder ger mig huvudvärk och yrsel för att där är så mycket människor som jag vill titta på. Den snyggingen där, de fula byxorna där, det förälskade paret där, den ungen där, den tidningsutdelaren där.
Inte för att jag dömmer, inte för att jag bryr mig, jag tycker bara det är otroligt skoj att se så många olika sorters människor det finns.
Det ger mig hopp om att det finns vänner åt alla, att det finns kärlek åt alla.

Under mellandagsrean måste jag ut trots att jag avskyr personer som armbågar sig fram eller som ska titta på exakt samma tröja som jag just i den sekund står och håller i.
Jag måste ändå vara där så att jag inte missar värsta klippen eller missar något överhuvudtaget. Det hör liksom till mellandagsrean. Att vara där, att svettas, att trängas, att stå i millånga köer och att desperat försöka hitta något att äta efter timmars shopping.
Underbart jobbigt!

Jag har kommit på att jag är svår. På många sätt.
Egentligen är det väl ingen nyhet men det är inte förrän nu som det börjar skapa problem.
Som det här med dejting och killar och kärlek och sånt. Det verkar gå så himla lätt och smärtfritt för andra men jag är "den som dissar". Av egentligen inga anledningar alls. Antar väl att det blir enklast så och hittar orsaker som får mig att tänka "det där hade jag aldrig stått ut med i längden". Som vita strumpor eller att han kallar mig gumman eller att han helt enkelt är för snäll och trist.
Eller så har jag helt enkelt inte stött på rätt.

Jag behöver någon som tar mig med storm, visar vad han vill ha utan att mesa. Kanske är jag i den fasen fortfarande där man vill ha den där killen som man aldrig någonsin trodde att man skulle få, den där stentuffa, kyliga och kaxiga typen som man typ ska vända och vrida lite på så att han blir världens goaste.
Den där populära highschoolstypen som faller för skolan nördigaste tjej, som i sååå många filmer.

Jag vill inte leva i verkligheten. Det har jag aldrig velat. Pappa har sagt "kom ner på jorden" vid många tillfällen, som när jag vill ha ett snyggt och prydligt smörpaket.
Det är inte så verkligheten fungerar. I smörpaketet hamnar det smulor och osten blir en skidbacke. That's the way it goes.

Förmodligen kommer det en tid då jag inser att jag måste leva med hur verkligheten är. Att man aldrig får precis det man vill ha och att ingenting någonsin blir som man tänkt sig.

Jag tror att jag fortsätter drömma ett tag till..

Dagen efter fest är alltid lite si sådär. "Söndagsångest" fast det är tisdag liksom. Jag är inte den som gör bort mig, jag är som vanligt, fast lite mer.
Det händer inte att jag vinglar, ramlar, skriker och bråkar som man ser andra göra.
Jag träffar folk, snackar skit, skojar, skrattar och har roligt. Det är väl så det ska va?!

Det blev lyckat igår, i alla fall så lyckat som det kunde bli. Jag, Rebecca och Emilie hade en sån förfest som killar skulle blivit överlyckliga om dem fick vara mer på och ganska tidigt bar det av till Helsingborg.
Omöjlig dag att komma in någonstans på. Överfullt med folk överallt och stenhårda kontroller på legitimation. Man har inte mycket att komma med som 20åring även om det är den bästa åldern i övrigt.

Nu ser vi fram emot nyårsafton!

Idag är det julafton och det känns som att det var en vecka sen jag packade upp min gitarr och skrev ner nyårslöften.
Ett helt år har passerat och det har gått snabbt. Det har egentligen inte hunnit ske så mycket.. i alla fall långt ifrån vad jag trodde skulle ha skett.
Ett tag var jag fullständigt säker på att jag vid detta laget skulle ha stadigt jobb, en hund och egen lägenhet men så är inte fallet. Jag sitter fortfarande här, arbetslös och hundlös, men lycklig.
Allting löser sig och en dag som denna är ens största problem hur man ska få i sig all julmat och gröt och godis och hur man ska kunna vänta till KalleAnka innan man får öppna den första paketen.

God Jul!

Jag har inte samma drömmar som alla andra av mina vänner. Dem drömmer om att lämna stan, lämna landet och många av dem förverkligar sina drömmar precis här och nu när jag sitter och knappar på samma ställe som jag spenderat de senaste 20 åren.
Matilda och Millan är i Österrike i fem månader. Lina är också iväg och jag tror inte att det är varken deras första eller sista resa härifrån.
Emma drömmer om att backpacka, Emilie är i Frankrike och jobbar som au-pair.

Jag är kvar. Jag är alltid kvar och det börjar bli tröttsamt. Jag vill också förverkliga mina drömmar och man får väl inget bättre tillfälle än ett helt nytt år att börja på.
2007, det är mitt år.

Stans knarkare gick och spelade lufttrummor i parken idag. The rockstar!
Såg faktiskt riktigt roligt ut.. nästan så man ville vara med. Jag hade kunnat bidra med lite luftgitarr, det är jag grym på.
Bara släppa loss sådär.. bara för att livet äger.

Man ser alldeles för få leenden när man är ute. Jag tror inte att jag såg ett idag. Hur svårt är det? Det är inte många muskler man måste spänna för att få till ett litet leende. Man behöver ju inte visa tänder, men man kan i alla fall få till det där lilla så att det gnistrar till i ögonen litegrann.
Men folk har kanske ingenting att le för.
Eller så är man helt enkelt alldeles för rädd för att folk ska tänka "Vad är det för fel på den där?"

I väntrummet hos veterinären är alla så himla vänliga mot varandra. "Vad heter din söta hund", "Vad har du i din bur?", "Ska din också vaccineras?".
Alla sitter och skryter och tycker att det egna djuret är sötast i hela världen.
Väl inne hos veterinären hör man dem.. "Va duktig du är. Titta, så duktig hon är! Nu ska vi snart hem igen.. Sååå ja!"
Jag är inte mycket bättre själv! Jag kom på mig själv med att småsnacka med katten både på väg dit, i väntrummet, inne hos veterinären och på väg hem berömde jag henne för att hon varit så duktig.
Man blir så, jag blir så! Djur är antagligen det enda som kan göra mig sådär puttinuttig som jag egentligen avskyr att vara och min katt Simen har förmodligen fler smeknamn än vad som borde vara tillåtet.
"Snuffinuff"
"Muffmuff"
"Dullinullis"...

Tass har i alla fall tumörer i brösten och nu är det upp till oss om vi vill operera eller ej.
Det där är ju vårt lilla barn, vår pluttinutt, den sötaste katten i hela världen.