Charlotte

Storstäder ger mig huvudvärk och yrsel för att där är så mycket människor som jag vill titta på. Den snyggingen där, de fula byxorna där, det förälskade paret där, den ungen där, den tidningsutdelaren där.
Inte för att jag dömmer, inte för att jag bryr mig, jag tycker bara det är otroligt skoj att se så många olika sorters människor det finns.
Det ger mig hopp om att det finns vänner åt alla, att det finns kärlek åt alla.

Under mellandagsrean måste jag ut trots att jag avskyr personer som armbågar sig fram eller som ska titta på exakt samma tröja som jag just i den sekund står och håller i.
Jag måste ändå vara där så att jag inte missar värsta klippen eller missar något överhuvudtaget. Det hör liksom till mellandagsrean. Att vara där, att svettas, att trängas, att stå i millånga köer och att desperat försöka hitta något att äta efter timmars shopping.
Underbart jobbigt!