Charlotte

Jag har kommit på att jag är svår. På många sätt.
Egentligen är det väl ingen nyhet men det är inte förrän nu som det börjar skapa problem.
Som det här med dejting och killar och kärlek och sånt. Det verkar gå så himla lätt och smärtfritt för andra men jag är "den som dissar". Av egentligen inga anledningar alls. Antar väl att det blir enklast så och hittar orsaker som får mig att tänka "det där hade jag aldrig stått ut med i längden". Som vita strumpor eller att han kallar mig gumman eller att han helt enkelt är för snäll och trist.
Eller så har jag helt enkelt inte stött på rätt.

Jag behöver någon som tar mig med storm, visar vad han vill ha utan att mesa. Kanske är jag i den fasen fortfarande där man vill ha den där killen som man aldrig någonsin trodde att man skulle få, den där stentuffa, kyliga och kaxiga typen som man typ ska vända och vrida lite på så att han blir världens goaste.
Den där populära highschoolstypen som faller för skolan nördigaste tjej, som i sååå många filmer.

Jag vill inte leva i verkligheten. Det har jag aldrig velat. Pappa har sagt "kom ner på jorden" vid många tillfällen, som när jag vill ha ett snyggt och prydligt smörpaket.
Det är inte så verkligheten fungerar. I smörpaketet hamnar det smulor och osten blir en skidbacke. That's the way it goes.

Förmodligen kommer det en tid då jag inser att jag måste leva med hur verkligheten är. Att man aldrig får precis det man vill ha och att ingenting någonsin blir som man tänkt sig.

Jag tror att jag fortsätter drömma ett tag till..