Charlotte

Jag kan nästan bli lite arg på mig själv för att jag tillåter mig själv att bli beroende. Jag skulle aldrig bli det, jag skulle aldrig bli så fast att en vecka utan honom vid min sida är ett rent helvete. Jag blir ännu mer arg på mig själv för att jag skriver om det i en blogg jag lovade mig själv aldrig skulle infekteras av.. kärlek.
Samtidigt kan jag tycka att det är på tiden att jag bara släpper taget om allt jag trott på och slänger mig utför stupet. Att jag låter mig själv vara blind och naiv och löjlig, att jag låter mig själv vara lycklig.
Jag slängde mig utför stupet för fem månader sedan och jag faller fortfarande. Speciellt när han skrattar sådär som bara han gör och berättar saker på det sättet som han kan och när han ramlar i trappan inför hela min familj. Då vet jag att han är en snubbe i min smak.
Jag har blivit en sån där som jag spottade på förut. En sån där som tror att hon är så mycket lyckligare än alla andra. En sån där löjligt förälskad tönt som har slutat bry sig om omvärlden. Livsfarligt, dumt och så himla löjligt men oj vad mycket lyckligare jag är nu än när jag gick runt och hatade alla som gick hand i hand och alla som hånglade på tågperrongen.
Jag kommer bli knäckt, förr eller senare. Men inte nu, och det är nuet jag lever i. Smällen jag får ta när jag störtar mot marken får jag ta då, det kanske till och med kan vara värt det..