Charlotte

Någonting hände som sänkte mig till botten och jag avskyr att erkänna att jag mår kasst. Det låter så ömkligt, som att man inte tåler någonting. Vissa tycker att det är helt underbart att släppa ut allting genom att gråta tills ögonen nästan faller ur, jag känner mig bara svag. Svag och löjlig.
Jag försöker in i det sista låtsas som att allt är toppen, för det borde det vara. Jag borde inte beklaga mig när jag har jobb som ger bra pengar, vänner som bryr sig och en pojkvän som förtjänar medalj (att jag har pojkvän kan jag fortfarande inte förstå!) men här sitter jag ändå och känner att allt inte är som det ska.
Jag avskyr att känna mig tråkig och ledsen. Jag brukar se ner på såna människor. Brukar titta snett och tänka för mig själv "ryck upp dig din tönt, du har väl ingenting att må dåligt över, skärp dig!" och det är precis den blicken jag ger mig själv i spegeln. Ryck upp dig Charlotte! Annars tröttnar människor och vänder ryggen till. Det hade jag gjort, jag hade inte pallat med mig själv. Inte just nu.
Det är väl det jag är mest rädd för. Visst kan jag låta mig själv må dåligt för det går ju över, så småningom. Alla går vi igenom olika saker i livet och allt kan inte vara roligt. Jag är bara rädd för att folk ska tröttna, för att folk inte ska acceptera att jag inte alltid kan vara den där glada Charlotte dem är vana vid att se.
Låt mig vara patetisk en liten stund.. Jag reser mig upp snart. Här kan man ju inte ligga..