Charlotte

Igår var en sådan kväll då det dög alldeles utmärkt att dra hem lagom till alla andra kom och invaderade stället. Det var liksom tillräckligt att vid åttatiden sätta sig ner med lite nachos och en cider, då folk fortfarande satt och åt sina middagar, då samtalsvolymen var normal.
På bara någon timme förändrades stämningen helt och hållet, de middagsätande sällskapen lämnade, musikvolymen höjdes, fjortisarna trädde in och tog över. Man fick stirrande snubbar brevid sig som hjälptes åt med att skriva sms och då musiken stannade kunde man höra dem "kan jag skriva att han är den största (fult ord) jag nånsin träffat? förresten, hur stavas "gilla"? Att gilla någon?"
På bara någon timme då de svenska männen fått i sig tillräckligt många öl började dem sjunga med till musiken, försökte sig på att gunga lite i hopp om att få det att se ut som om de hade någon sorts rytm i kroppen.
Då kände jag att det var dags för mig att gå hem. Jag vill inte tillbringa natten tillsammans med män som sluppit undan fruarna för en kväll, män som passar på att tafsa på yngre (väldigt mycket yngre) tjejer.
Istället tog jag en riktigt skön promenad hemåt och hörde mig själv berätta för Almedina hur jobbigt jag tyckte det var att volymen blev så hög, att musiken kunde ha skruvats ner lite och att jag skulle gå hem och ta på mig mysbyxorna och slänga mig i soffan med lite popcorn.
På bara någon timme blev jag tanten Asta som bara ville hem och igår passade det alldeles utmärkt.