Charlotte

Fastän jag borde vara lyckligast i världen och ser alla anledningar till att må bäst går jag runt med ständig oro i kroppen just nu. Mycket står på spel och jag ser inte en självklar lösning på någonting.
Nu gäller det att kämpa för vad jag vill och det är inte ens säkert att det räcker till. Min anställning tar snart slut och jag bara måste ha ett jobb som överlappar detta, annars kan jag säga hej då till vuxenlivet och flytta hem till mamma igen. Inte för att jag har det världssämst hemma men nu har jag fått prova på att bo ensam, nu har jag fått prova på att kunna göra precis vad jag vill när jag vill och nu ser jag inte hur jag skulle kunna gå tillbaka till någonting annat.

Jag har inga stora karriärsdrömmar, inte just nu i alla fall. Just nu är min största dröm att få jobba i någon klädes- eller skobutik någonstans. Varför är det så svårt? Varför krävs det år av kassavana? Varför har jag inga kontakter inom de områdena? Varför gick jag inte handel på gymnasiet i stället?
Jag grubblar på nätterna, planerar hur jag ska gå till väga och ibland ser jag till och med att det skulle vara möjligt. Sen ramlar jag ner på jorden igen och inser att alla cv.n jag skickar ut läggs i någon hög någonstans, att alla samtal jag ringer rings i onödan. För det tas hellre in folk dem känner eller folk som gjort det förut. Ingen vet hur gärna jag vill det, hur jag hade tagit mig dit varje dag oavsett humör, väder eller hälsa. Ingen vet att det är det enda jag drömmer om.