Charlotte

Gick ut med Simen i lugn och ro, visste att jag hade gott om tid på mig och frukosten var redan uppäten. Våfflade till och med håret litegrann och sjöng upp lite smått inför mitt första möte med sångpedagogen.
Skulle möta Amalia halv ett så jag tänkte att då tar jag tåget tjugo i tolv annars blir jag tio minuter sen och jag avskyr att vara sen. Jag är aldrig sen! Jag minns faktiskt inte senast jag var sen till någonting. Mest för att jag själv avskyr när människor är sena. Väntan är något av det tråkigaste jag vet.
Kliver av tåget i Helsingborg lite smått nervös och förväntansfull och slår en blick på en av de stora klockorna där. Den var fel! Klockan var tio i ett på den, har ingen märkt det? Går vidare och tittar på nästa, tio i ett den med. Börjar bli lite fundersam och tar upp min mobil, den klockan litar jag på. 12.50. Shit, jag är tjugo minuter sen och Amalia är säkerligen redan på väg dit, ensam och förbannad för att jag aldrig dök upp.
Jag kan fortfarande inte komma på vart det gick snett, hur jag kunde vara så otroligt säker på att klockan bara var tio i tolv när den var tio i ett.
Pinsamt, pinsamt Charlotte.