Om jag bara kunde
Jag går i stan som på små rosa moln. Märker inte folk runt omkring och i öronen hörs bara musik. Jag skrattar och ler sådär innerligt och äkta som man så sällan får göra och allting känns löjligt bra.
Jag snackar om allt det goda i livet och låter bli att nämna det andra, det andra finns inte en dag som denna. Jag blir inte ens spyfärdig när Almedina kallar sin pojkvän för älskling eller när par står och hånglar onödigt öppet mitt på trottoaren. Eller när jag hör fjortisar snacka om hur kära dem är i någon kille dem träffade igår.
Jag blir inte ens irriterad när det står femtio barnvagnar på fiket varav fyrtioåtta innehåller skrikande och snoriga ungar.
Det spelar liksom ingen roll. Allt det där berör mig inte..
Sen om det beror på att lönen kom idag eller någonting annat, det kvittar..
Garderoben innehåller i alla fall ett antal nya plagg, mycket mer än så behöver jag inte..
(Jo.. den där klänningen jag såg i den där affären också.. om jag bara kan få den också.. så är jag nöjd...jag lovar!)