Charlotte

Gick i mina allra snyggaste "jag tvättar så ursäkta klädseln" outfit då det ringde på dörren i eftermiddags. Brydde mig inte ens om att öppna eftersom jag visste att mamma var någonstans i trädgården och det kunde ändå omöjligt vara till mig.
Så hör jag mamma ropa att det är till mig och jag fattar ingenting. Jag har inga kompisar som kan dyka upp utan förvarning och hon kan väl inte va så dum så hon skickar upp en försäljare till mig?
Jag smyger nerför trappan och tittar ut samtidigt som Emilie (bruden till höger ) kliver fram bakom hörnet. Just i det ögonblicket kom jag på hur mycket jag gillar överraskningar.
Att hon har klarat hålla sin tidiga hemkost hemlig för mig som tjatat om exakt antal dagar kvar typ varje dag i några månader är helt otroligt och jag har nog inte fattat att hon är hemma nu.
 Det är nu det börjar, det ljuva livet, den underbara hösten.

Vem kunde tro att vi skulle sitta likadant som på bilden på lördagarna tjugo år efter det att bilden togs?
Välkommen hem!!