Charlotte

Jag har sedan länge uppskattat allt det lilla. Det där lilla som inte alls behöver vara dyrt, svårt eller jobbigt.
Som en promenad i mörkret med massa vettigt och ovettigt sagt, då regnet knappt märks för att allt annat är så bra.
Eller en fika. En varm kopp te, varmt kaffe eller varm choklad i en mysig fåtölj i en mysig kofta.
Kan bara vara något så enkelt som popcorn framför datorn en höstkväll med håret i en knut, benen i kors och musik i öronen.
Det behöver inte vara mycket mer än så.

Jag tänker ofta på det där med livslånga äktenskap. Om folk vet i förväg att dem förmodligen kommer skaffa barn med olika män/kvinnor och testa sig fram så gott som hela livet. Om dem vet i förväg att dem förmodligen aldrig kommer träffa någon som dem vill vakna med varje morgon. Om dem är lyckliga med det, på riktigt eller om dem bara vänjer sig vid det.
Jag skulle inte vilja bli ensam mamma vid fyrtio års ålder. Var träffar man någon då? Det känns på något sätt som att man hellre har ett äktenskap som absolut inte alltid kommer vara enkelt, man kommer få kämpa och vissa gånger kommer det säkert kännas hopplöst men mycket hellre det. Mycket hellre någonting att jobba med, någonting att kämpa för än ingenting alls.

Jag vill inte bli sån där som ser tillbaka på mitt liv och tänker att absolut ingenting blev som jag tänkte, att ingenting blev som jag egentligen så gärna ville.