Charlotte

Idag har jag mått sådär innerligt bra som jag inte har någon rätt att göra egentligen. Jag lät mig själv må löjligt bra för om jag bara får en enda människa att må bättre av det så är jag mer än nöjd.
Jag tycker att något av det viktigaste som finns är att behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad och försöker därför att alltid vara den telefonisten jag själv skulle vilja prata med om jag var kund.
Därför kan det vara tröttsamt med kunder som behandlar en som om man inte vore värd någonting alls.

Jag är tacksam att jag i alla fall har grymt vettiga arbetskamrater och joinade faktiskt två av dem för en fika ikväll.

Sen blev jag blixtförälskad. Vi kom in i Malins lägenhet och innan jag fått av mig stövlarna såg jag honom stå där, stor och ståtlig med vackra mörka ögon och ett helt underbart ansikte. Våra ögon möttes ett kort ögonblick då han kom fram för att hälsa och man märkte direkt att han är den där perfekta blandningen av macho och snäll och go, som dem ska vara.
Det gjorde liksom ingenting att han började med att slicka mina händer, han får lov att göra det.
En 11 månader gammal rottweiler, kan man bli annat än kär?