Charlotte

Jag är en ensamvarg på många sätt. Vissa perioder känner jag inte för att träffa en enda människa på hela jorden. Inte ens mig själv egentligen men det kommer man liksom inte undan.
Jag lider inte av ensamheten och ibland förstår jag faktiskt inte hur jag ska kunna leva i någonting annat. Jag låg i badet idag (oh la la eller?) och funderade på mig som hustru åt någon och insåg att han drar en rejäl nitlott.
Här har vi en blivande hustru som inte kan laga mat och då är jag fullt seriös, jag försöker mixa ihop någonting som ser gott ut, typ pasta med creme fraiche, oliver å fetaost men råkar liksom ta lite för mycket av fel saker så att det mer blir creme fraiche med fetaost, oliver och lite pasta (blä, med andra ord..)
Hur bra hustru är man om man inte ens kan slänga ihop någonting ätbart någon enda gång?!
Sen det där med barn, visst kan jag bli lite sugen men så fort jag ser snor eller kladd runt munnen klöks jag som tusan och att pressa ut flera kilo låter inte direkt megalockande. 
Att tvätta och städa är megatrist (det tycker väl alla?) och så ska man kanske ha ett helt hus att hålla reda på någon gång i framtiden. Hur kommer vårt hus se ut om jag har med saken att göra? Det vill jag inte ens veta själv..

Grejen är att jag skulle vilja vara en lika bra hustru åt någon och en lika bra mamma åt någon som min egen mamma är.
En som kommer direkt från jobbet till heltidsjobbet här hemma utan att beklaga sig. En som gör så fantastiskt god mat att det bara inte går att vara smal i detta huset, en som lyckats fostra två barn till att bli helt okej.

Visst krävs det två för ett lyckat äktenskap och ordentliga barn men man skulle ju ändå vilja vara en bra hustru någon gång, låångt fram i tiden..