Charlotte

Jag får lite panik när jag hör allt fler jag gått i skolan tillsammans med som skaffat barn eller är gravida. Det ligger så långt in i framtiden för mig att jag inte ens kan föreställa mig själv som mamma, någonsin. Jag kan inte ens tro att det kommer hända någon gång, långt, långt fram i tiden.
Jag kan tänka mig att vandra runt med stor mage i nio månader (det har jag ju nästan gjort sen födseln..hrm).
Det ser mysigt ut och det finns grymt fina mammakläder men shit, sen ska bjässen ut på något sätt och det är liksom upp till mig att pressa.
Sen ska man forma varelsen. Göra den till en bra människa och hur gör man det när man inte ens ser sig själv som särskilt god?
Att höra någon säga mamma till mig kommer kännas helskumt, jag som inte ens gillar smeknamn.. Och sen är man ju tvungen att dra på simning, ridning och allt annat skit man alltid vill testa när man är liten. Hur orkar folk?
Sen är man liksom fast, när ungen väl är ute så är det kört, det finns verkligen ingen återvändo. Man är mamma för evigt. Man har någon som man bryr sig om så otroligt mycket mer än sig själv resten av livet. Man har någon att oroa sig för resten av livet. Hur vågar folk?