Charlotte

Jag nästan skrek NEJ när läkaren frågade om jag vill vara sjukskriven ett tag. Absolut inte, sa jag. Jag trivs ju som fisken i vattnet där och vill inte göra någonting som kan förstöra mina chanser till fortsatt arbete i höst.
Jag kan se det framför mig redan nu. Min lilla lägenhet med tapeterna jag valt ut och toaletthanddukarna jag själv hängt upp där. Min lilla hund som springer runt mina ben så fort jag kommer hem från en dag på jobbet.
DET är mitt drömliv. Mycket mer än så krävs inte för att jag ska bli lycklig, tror jag..

Vissa man träffar på stan vet man inte om man borde hälsa på. Vi träffades på en fest för flera månader sen och snackade en del men har inte setts sen dess.. borde vi hälsa när vi ses? Varför inte, kan man tycka.. men samtidigt.. varför?
Så blir det nåt sånt pinsamt leende då man är på väg att säga hej, då den ena vänder bort huvudet och så vänder man bort huvudet själv och går förbi, så känner sig båda två lika töntiga efteråt. Varför inte bara säga hej högt och tydligt och få det ur världen? Men jag gör ju inte det först..

Sen finns det dem man alltid träffar ute, vars killpolare man själv dejtat lite smått, som man snackar och dansar hej vilt med varje helg. Klart man ska säga hej! Man ska säga mer än så, man ska säga "läget?" också. Men precis då man är på väg att smälla till honom på axeln låtsas han få syn på någonting I TAKET och går rakt förbi. Han tittar upp i taket för att diskret undvika att hälsa. Megadiskret jobbat grabben!
Det hade varit mer diskret att böja sig ner för att knyta skosnörena (som inte finns) och liksom missa att jag kom gående.
Tönt!