Charlotte

Man träffar någon som verkar bra och vettig. Man kan säga att han är trevlig, söt, rolig och charmig och smart. Man kan säga att han är en sån man borde satsa på. En av de snälla killarna.
Man blir polare med dem..

Sen kommer den man avskyr. Den som leker med en och är alldeles för ostabil och konstig och dum och korkad. Man kan säga att man aldrig ens borde titta åt hans håll två gånger. Det skulle inte bli bra.
Man blir helt löjligt förälskad i dem..

Skakningarna. Dessa skakningar som påminner om frossa i husvärmen. En frossa som man inte fryser av men tänderna hackar och man får tunghäfta. Man har ingenting intressant kvar att säga fast man vet att man borde säga någonting. Bara någonting. Det behöver inte vara något roligt, inte ens något intressant. Men öppna munnen och säg någonting bara.. Det blir en omöjlighet och det enda man tänker på är hur gärna man vill ha det man vet att man inte kan få.

När jag var liten blev jag "kär" i alla pojkar som pratade med mig och hatade alla som inte gjorde det. Tänk om det hade varit så enkelt nu. Han är schysst, han tar vi. Men ack nej..