Charlotte

Jag har otroligt svårt för att bli kär. Kan inte minnas en enda gång jag bara fallit sådär som andra tycks göra hela tiden. Jag försöker, men det går inte.. Folk faller efter något gulligt sms, ett underbart leende eller en mjuk kram.. men inte jag inte. Jag känner ingenting, jag är bara totalt kylig hela tiden och fattar inte vad folk snackar om när dem nämner illamående och nervositet när dem hör namnet, hör rösten eller får messen.
Nästan alla jag pratat om det med säger att dem blir kära lätt, men att det försvinner snabbt. Varför kan jag inte bara vara som alla andra en enda gång?
Neeeej, jag faller inte.. blir inte kär... och om jag nu skulle bli det så försvinner det inte, inte på länge länge.. Suck!

Skulle inte förvåna mig om jag är totalt misslyckad på den punkten. Det kommer komma dem som vill ses.. jag menar... jag har sett fulare och tråkigare människor än mig själv med ring på fingret... men jag kommer fly, kommer bli äcklad och ana ugglor i mossen.. för vem skulle vilja?

Jag är ful på morgnarna, mitt humör kan förändras på två sekunder, jag tittar på tv med öppen mun, jag kan inte göra två saker samtidigt, jag kan inte laga mat, jag städar aldrig, jag pratar inte om grejer som jag mår dåligt över, jag gråter aldrig, jag är inte det minsta svartsjuk (vissa uppskattar ju lite svartsjuka annars), jag rullar aldrig upp rullgardinerna, jag spyr av vita strumpor, jag snackar helt cp när jag pratar med djur, jag blir deprimerad när jag ser dem överkörda, jag vill aldrig pressa ut någon unge, jag är sämst på att trösta, jag ger aldrig komplimanger, ibland har jag sjukt svårt att formulera mig..

Jag ser absolut ingenting lockande i den förklaringen som stämmer in allra bäst på mig och det gör mig rädd.