Charlotte

Ända sedan jag skaffade mitt första förhållande har bloggen sakta men säkert körts i botten. Jag blir inte riktigt nöjd med någonting jag skriver och ser inte lika bittert på livet som förut. Eftersom vi hållit ihop i över ett halvår nu och jag är lika nyförälskad nu som i början ser det inte ljust ut för mitt skrivande.
Visst skulle jag kunna skriva om hur lycklig jag är, hur gott vi lever och hur mina/våra framtidsplaner ser ut men jag vet själv att sånt inte är lika roligt att läsa om. Jag är dessutom inte alls särskilt duktig på att formulera de ljusa och livsglada tankarna.
Så jag säger härmed på återseende,för jag tänker verkligen inte säga farväl. Skrivandet är min räddning och terapi på många sätt men jag tänker i stället lägga ner energin på att få i ordning den där "romanen" jag så länge filat på. Jag återkommer kanske snarare än jag tror, på bara sekunder kan livet vändas upp och ner och ut och in och då är jag inte sen på att börja skriva igen.
Gott folk, jag tackar så länge och tveka inte att höra av er om det är något ni undrar.
Det är inget sorgset farväl, det är ett "vi ses snart igen och då har jag en massa roligt att skriva om, jag ska bara låta mitt liv bli lite mer intressant först".

Det är inte min dag idag, inte överhuvudtaget. Jag har sovit otroligt dåligt i natt och försökt vila bort förkylningen hela dagen utan att lyckas.
Ibland slängs man dessutom rakt ner i asfalten med huvudet före och jag har oturen att drabbas då jag är som minst lämpad för det, dagar jag inte alls har krafter att bemöta det. Dagar då minsta lilla motgång får en att lägga sig ner på soffan och stirra upp i taket, timme efter timme. Dagar då man då och då drabbas av ångest så man knappt kan andas, dagar då man glömmer bort ljuset som borde finnas någonstans där långt, långt framme.
Jag vill bara ge upp samtidigt som det inte är något alternativ.
Hjälp mig!

Tisdagar måste vara den drygaste dagen under veckan. På måndagen tror man att man har snappat upp nya krafter över helgen, på tisdagen inser man hur fel man hade, på onsdagen tröstar man sig med att det är torsdag i morgon och efter torsdagen kommer fredagen, den allra bästa dagen bortsett från lördagen. Söndagen skulle man haft två eller tre på raken av, nu blir det bara någon sorts nedräkning inför måndagen och där börjar vi om.

På torsdag börjar Landskronakarnevalen. Jag går den till mötes kluven och skeptisk. Jag längtar eftersom jag så fort jag bara kan tänker dra ner och äta langos, jag ser dock inte fram emot alla berusade medelåldersmänniskor som sitter med sina ungar i öltälten och jag idiotförklarar alla som tar med sina hundar.
Jag ska försöka blicka bort, jag ska försöka att inte bry mig. Jag ska försöka göra denna karnevalen till en av de bästa. Om jag inte trivs smiter jag bara upp i lägenheten och gömmer mig. Så enkelt är det!

Ibland, helt utan förvarning, blir jag sådär lycklig som man inte brukar få vara alldeles för länge. Jag är stolt över mig själv att jag trots en ordentlig förkylning med hosta och jättehes röst cyklade iväg till jobbet i morse. Jag är stolt över att jag nästan rusade uppför världens jobbigaste trappor och drog direkt till City Gross och handlade hur mycket mat som helst för 200 spänn. Jag är stolt över att jag orkade bära kassarna hem igen och att jag duschade och gjorde mig så fin som det bara går i väntan på Adam.
När jag sen satte mig här och pustade ut blev jag sådär lycklig som jag är just nu, trots tröttheten i hela kroppen. Trots att det bara är måndag.
Vi får väl helt enkelt se hur länge jag får vara lycklig denna gången.

Ingenting blir någonsin som man tänkt sig. Vem kunde ana att man skulle sitta i en solstol en hel vecka och svettas som en gris bakom ett par solglasögon med vatten, vatten bara vanligt vatten i famnen? Vem kunde ana att jag skulle spilla både blod, svett och massa tårar?

På festival stöter man på sånt man varken vill eller kan stöta på i verkligheten. Som Camp Nude där allt bara hängde och slängde dagarna i ända. Man vande sig inte riktigt vid paketen i olika färger och storlekar, inte jag i alla fall.. jag är nog alldeles för pryd för sånt.
Jag sitter och funderar på om jag är någon trogen festivalare egentligen. Om jag inte är alldeles för bekväm och för lugn för det där livet. Jag super mig inte så packad så jag inte kan stå på mina egna ben och jag visar inga bröst för lite popcorn.
I och för sig besöker alla möjliga olika typer Roskildefestivalen, jag såg till och med barnfamiljer där mamman såg ut att vara sjuksköterska och pappan advokat med två små blonda flickor i vars en hand. Jag såg brats från Stockholm och knarkare från Danmarks småstäder.
Alla har en sak gemensamt och då utesluter vi musiken. Alla står ut med bajjamajjor, brist på dusch och trivs i tält. Jag orkar inte med någonting av det där.
Man går på toaletten ett visst antal gånger om dagen och jag klöktes ungefär fem till åtta gånger varenda gång. Inte konstigt jag kommer hem hes som tusan. Dessutom vill jag duscha, kunna titta mig i spegeln, föna håret, sova med täcke och kudde i en ordentlig säng.
På många sätt är jag ingen festivalare alls.

Innan jag åkte oroade jag mig allra mest för hur det skulle gå mellan mig och Adam. Ni som är trötta på kärlekssnack behöver inte läsa vidare. Det hade inte jag gjort..
Jag är inte mer än brud. Visst hade jag bestämt mig för att inte bli sur på honom en enda gång under hela veckan och sur kan jag väl inte riktigt säga att jag har blivit. Jag har däremot känt mig otroligt orolig varenda minut för att det skulle hända honom någonting. När man ligger och lyssnar till ambulansernas tjut var femte minut, hör talas om hur många som förts till sjukhustälten för att dem druckit alldeles för lite vatten, blir erbjuden droger minst en gång varje dag och hör om överdoser och andra olyckor kan jag bara inte hjälpa att jag börjar nojja om att den jag tycker om allra mest är en av de drabbade. Jag kan bara inte hjälpa att jag skulle vilja att han hade hört av sig lite då och då och kanske till och med hade velat träffa mig en eller två gånger extra.
I stället var avståndet mellan oss som mellan himmel och helvete och jag har absolut ingen aning om vad han gjort under större delen av veckan.

Förutom allt det negativa, förutom att jag kommer hem med världens förkylning så har vi haft det riktigt bra. Men sånt är så mycket tråkigare att läsa om.
I stället säger jag som såhär.
Radioheadkonserten med Adam och The Streets-konserten med Emilie, solstolar i en ring med riktigt sköna människor, sommarnätter, fest och enkelheten har faktiskt gjort det hela värt mödan.

Var ska jag börja?
Lägger en otroligt lyckat helg bakom mig. Håret blev kanon, utgången som följde igår kväll blev allt annat än misslyckad och trots att jag kanske inte är på festhumör just idag ser jag fram emot veckan som väntar.
Packningslistan är nog så gott som klar och i morgon ska det allra sista fixas. Jag måste till exempel hitta någonting att packa i.. Det kan ju vara en bra början.
Oavsett hur lite jag vill ta med mig så blir det så där överdrivet mycket. Listan har 40 olika punkter på olika grejer jag bara måste ha med mig och det kommer bli kämpigt, det kommer bli tungt och det kommer kanske bli något av det jobbigaste jag har varit med om. Jag kan bara hoppas att det är värt det.

Adam är redan iväg och jag är inte dum. Det är festival och såklart är jag helt nojjig över hur det kommer gå. Hur han kommer va, hur mycket eller lite vi kommer ses och huruvida han gör någonting med andra brudar eller inte. Jag har sett och hört för mycket skit för att kunna lita på honom. Jag antar att oron hör till förhållandet och jag kan inte annat än hoppas att han använder skydd och att jag aldrig får reda på det.

Jag har ungefär trettio sekunders promenad till frisören. Trots det gick jag upp en hel timme innan det är dags vilket känns lite onödigt just nu. Sitter här och gör mig själv nervös i onödan, förklarar om och om igen för mig själv hur jag vill ha håret och det blir inte rätt en enda gång. Jag måste formulera mig rätt denna gången.
Jag har fullt upp idag! Direkt efter klippningen måste jag ta mig till Systembolaget och en runda i stan för att sen sätta mig på tåget till Helsingborg vid tvåtiden. Där ska det fikas och shoppas innan jag måste dra mig hemåt för att göra i ordning inför lite fest.
Det är precis så en lördag ska gå till!

Fjärilarna har växt sig stora som fåglar. Allt inför den kommande veckan. Imorgon ska jag till frisören, ett nöje jag inte tror en enda kille förstår sig på. Det kan bli så rätt och det kan bli så fruktansvärt fel så förväntan blandas med nervositet. 
Imorgon blir det tjejkväll med god mat, dricka och möjligtvis utgång och det ser man alltid fram emot. Kläderna är ordnade och är jag nöjd med håret kan kvällen inte bli misslyckad. 
Har jag riktig tur blir det lite, lite shopping imorgon också.

Mitt liv är inte fy skam alltså

men allt kan förändras på bara sekunder
 

Såg Sex and the City-filmen igår på bio. Enligt mig innehöll den allt en brud behöver. Massa kläder, skor, tårar och kärlek.

Har börjat vänja mig farligt mycket vid att bo ensam. Det finns forfarande en risk att jag får ta mitt pick och pack och lämna det här paradiset och blotta tanken på det gör mig sömnlös om nätterna. Det och alla ljud som jag inte riktigt vant mig vid ännu. Typ grannarnas knarrande säng eller fiskmåsarna som tvunget ska flyga precis utanför fönstret och skrika så fort det börjar ljusna på morgonen.
Jag klarar mig hur fint som helst, enligt mig själv i alla fall. Jag har inte ens bott här i en vecka och badrummet är städat två gånger. Jag diskar all disk med en gång (nästan alltid) och storhandlingen igår gick utmärkt.
Jag klarar detta!

Köpte flera liter tomatsoppa för typ 25 kronor som blev megagod med lite salt och en macka till. Adam gick brevid mig på City Gross och skällde och bad mig tänka mer ekonomiskt och med hans hjälp fick jag hur mycket mat som helst med mig hem för ganska lite pengar. Han frös till och med in köttfärs till mig i små påsar! Ekonomisk hjälp är jag i behov av så det är helt underbart.

Ikväll ska jag försöka njuta av ensamheten i soffan med lite saft från min billiga saftdunk.

När jag längtar efter någonting längtar jag något alldeles otroligt. Ingenting annat spelar någon roll och dagarna får mer än gärna gå mycket snabbare än vad dem gör.
Ingenting som händer varken före eller efter Roskildefestivalen existerar för tillfället. Just nu är det enda som rör sig i mitt huvud sovsäckar, lera och musik.
Det är jobbigt samtidigt som fjärilarna i min mage växer sig större och större. Det är jobbigt för att dagarna tills det är dags går jättelångsamt, dagarna jag är där kommer gå alldeles för snabbt och sen är man hemma igen, redo att börja längta efter någonting annat.
Nuet är jag aldrig riktigt, riktigt nöjd med. Visst är jag lycklig över allting som händer för tillfället, visst är jag lycklig för att jag har ett jobb att gå till, en lägenhet, en pojkvän som för det mesta är rätt okej och vänner som inte är som alla andra trista människor men vad vore livet utan någonting att se fram emot? Utan någonting som gör allting lite, lite bättre.
Man kan längta efter småsaker som att det snart är fredag eller tills nästa lön kommer. Man kan längta efter att skaffa barn och gifta sig. Bara där är någonting där framme. Ditt eget ljus i tunneln som gör att du fortsätter framåt, som gör att du oavsett vad som händer känner att det någon gång kan bli riktigt bra igen.
Det gäller bara att hitta sitt eget ljus i sin egen lilla tunnel.

Mitt ljus är Roskildefestivalen!