Jag är inte kräsen
Det enda han ska kunna göra är att sjunga som Daniel i Idol, vara som Daniel i Idol och äga som Daniel i Idol.
Är det för mycket begärt??
På tal om... hrm hrm
Jag: Varför det då?
Kund: För att jag ringde innan och ingen svarade på det numret ni kopplade mig till
Jag: Oj, förlåt, glömde jag säga att han sitter på toaletten just nu och inte kan ta ditt samtal? Här får du hans mobilnummer istället för jag ser att den ligger i hans jeansficka på golvet inne hos honom. Varsågod!
Stora planer
Om jag bara kan genomlida den här dagen så att det blir helg snart. När var jag ledig fredag,lördag,söndag sist, som jag tänker vara nu?!
Imorgon ska jag gå upp tidigt och få ögonbrynen fixade. Inte så nice med ljusbruna små fjun till knallsvart hår direkt. Resten av dagen har jag annat att fixa, bland annat skulle jag vilja få städat rummen nu när sängkläderna luktar nytvättade.
På lördag är det dags, det jag längtat efter i flera månader. Utgång i min favoritstad med Emilie. Jag byter kläder var femte minut i skallen och kan inte bestämma mig för vilket det blir, vilka skor jag ska ha eller hur jag ska ha håret. Och där snackar vi superviktiga, ytliga grejer. Jag är inte mer än brud..
På söndag tänker jag softa med goda grejer och film i soffan.
Jag längtar..
Men min arbetsdag har inte ens börjat...
Pretty awesome?!
Jag och Emilie tog en grymt skön promenad idag och diskuterade (bland en himla massa annat) varför brudar är så.. brudiga. Vi har hur många bekanta och nära killkompisar som helst som har flickvänner dem borde skämmas över. Tjejer som skriker och är svartsjuka och beter sig som typ.. 14åriga osäkra små flickor. Hur kan man vara så?
Jag ser vissa par, lär känna dem och förstår verkligen inte hur dem står ut med varandra. Det är precis som att vissa bara vill ha hela den där biten med förhållande och gemensamma drömmar och mål så att dem liksom nöjer sig med i stort sett vem som helst, bara för att ha någon att hålla i handen. Bara för att ha någon att visa upp och slippa säga "nej jag är singel" till dem som frågar.
För i vissas ögon anses det vara någonting negativt att inte ha någon. Folk frågar "varför är du singel?" samtidigt som dem nästan klappar en på huvudet och tänker "du hittar nog någon snart du med".
Det är som att vissa är så rädda för ensamheten att dem hellre finner sig i ett olyckligt förhållande än ensam, ensamheten är liksom som att nå botten.
Så ska allting se så bra ut utåt. De går alltid hand i hand och ser sådär puttinuttiga ut så att man mår illa. Vissa ser så obekväma ut med det där, som att de håller hand för att man helst ska göra det, annars ser ju ingen att man inte är ensam.
Jag förstår inte hur folk står ut med bråk och svartsjuka, står ut med att göra slut och bli tillsammans igen om och om igen. Tycker dem verkligen inte att dem förtjänar mer än så?
I don't belong here
Jag tycker det är grymt fult att röka. Alltså, inte bara grejen att det är farligt och sådär men det är grymt fult att stå och suga på en liten vit pinne och blåsa ut rök. Jag fattar inte grejen alls och jag förstår inte hur dem kan stå och suga på någonting som kostar så mycket pengar och inte ens skämmas över det. Stå och se sina pengar brinna upp och sniffa in röken som ingenting, som att det inte betyder någonting. Konstigt beteende det där.
Idag är jag ledig och njuter av att lilla Landskrona fått tre nya klockrena affärer.
Jag är kär!
Idag har jag mått sådär innerligt bra som jag inte har någon rätt att göra egentligen. Jag lät mig själv må löjligt bra för om jag bara får en enda människa att må bättre av det så är jag mer än nöjd.
Jag tycker att något av det viktigaste som finns är att behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad och försöker därför att alltid vara den telefonisten jag själv skulle vilja prata med om jag var kund.
Därför kan det vara tröttsamt med kunder som behandlar en som om man inte vore värd någonting alls.
Jag är tacksam att jag i alla fall har grymt vettiga arbetskamrater och joinade faktiskt två av dem för en fika ikväll.
Sen blev jag blixtförälskad. Vi kom in i Malins lägenhet och innan jag fått av mig stövlarna såg jag honom stå där, stor och ståtlig med vackra mörka ögon och ett helt underbart ansikte. Våra ögon möttes ett kort ögonblick då han kom fram för att hälsa och man märkte direkt att han är den där perfekta blandningen av macho och snäll och go, som dem ska vara.
Det gjorde liksom ingenting att han började med att slicka mina händer, han får lov att göra det.
En 11 månader gammal rottweiler, kan man bli annat än kär?
Positivt tänkande
Jag välkomnar lätt Björn Gustafsson till Parlamentet. Så ung, så gullig och så grymt rolig.
Det passar mig alldeles utmärkt att krypa upp i soffan efter en lång arbetsdag en söndag som denna med lite tv innan sängen kallar.
Äntligen börjar det hända grejer, jag har en lyckad helg bakom mig och en vecka som jag verkligen ser fram emot framför mig.
Jag hade velat ha mer förståelse för att alla människor är olika. Jag förstår mig inte på människor överhuvudtaget.
Bara en så simpel grej som att ha fötterna i sätet framför sig med skor på fötterna på tåget. Hur tänker man då? Man tänker i alla fall inte på att nästa person som sätter sig på det sätet blir smutsig. Hur kan man låta bli att tänka så?
Eller hur man tänker när man ringer till Eniro118118 och säger åt en att skynda sig för att det är dyrt. Skulle jag skynda mig i 400 samtal varje dag skulle hälften få rätt nummer och jag skulle dö i förtid. Ingenting blir bättre av stress. Synd inte stockholmarna däruppe kan förstå att det enda som kommer snabbare med stress är döden.
Sen det där med att ge hemlösa pengar. Folk tar upp sina plånböcker och känner sig megastolta när dem säger högt och tydligt "ja men visst, jag ska se om jag har några mynt över". Hur förnedrande är inte det? Att skramla ihop sina femtioöringar till någon och tro att man gjort dagens goda gärning. Suck!
Det är bara så himla tråkigt att leva i ett samhälle som verkar så oerhört ego. Att man kommer längst om man armbågar sig fram utan att ta hänsyn till någon annan.
Om man behandlar alla andra som skit och sig själv som någon himla kunglighet så blir man något.
Aldrig i livet. Jag är bäst i hela världen samtidigt som jag inte är ett dugg bättre än någon annan.
Ett annat ord för godmorgon, tack!
Folk ropar glatt god morgon på jobbet och jag grymtar någonting till svar. Den enda jag glatt hade välkomnat just nu är kudden i min alldeles för sköna säng.
Det är kö, jag ska börja jobba nu och det är kö.. helt jävla otroligt..
Festen är igång
Jag var ute igår, första gången på flera månader och det var.. spännande. Det var inte särskilt svårt, jag trodde nästan att jag inte kunde festa lika bra längre men.. ja.. det kunde jag tydligen.
Jag tycker synd om folk som blir alldeles för fulla. Som snubben som lägger armen runt en, endast för att stödja sig mot någonting medan han flåsar något obegripligt i örat på en.
Jag blir liksom orolig, tänk vilket enkelt byte den killen är när han ska ta sig hem. Enkelt byte för idioter som vill slåss eller bara ha en ny mobil. Stackare..
Sen har vi dem som tror att dem är hetast i hela världen och kan få varenda tjej på fall, killen i rutig skjorta med het dialekt som tafsar på alla och hoppas få till det, med vem som helst, under kvällen. Det finns ju tjejer som går på det.. hrm hrm
Landskrona är ingenting för mig när det gäller killar i alla fall. Det är då jag tar upp mobilen och ringer den vettigaste jag vet..
Världens coolaste 80åring
Där är den alltså, ögat som kommer vaka över mig i all evighet. Det kan jag behöva!
Det har förstört vissa jobbmöjligheter och många tycker säkerligen att det är gräsligt men jag älskar det.
Jag står inte ut med affärsbiträden som nästan tar en under armen så fort man kliver över tröskeln och frågar vad man är ute efter.
Det känns framkrystat och falskt, dem skiter i vad jag är ute efter, dem bara måste göra så. Det kallas service i deras lilla bubbla. Jag kallar det framfusighet och svarar med ett låt mig va för helvete.
Okej, jag är trevligare än så. Jag säger snarare med ett megafalskt leende "nej tack, jag tittar bara" och får ett lika falskt "visst men säg bara till om du vill ha hjälp" tillbaka.
Jag kan shoppa själv, jag behöver ingen hjälp alls och skulle jag mot förmodan behöva så ber jag väl snarare en kompis om hjälp.
Hur många uppskattar egentligen att bli påhoppad och nästan tvingad att köpa "ett par jääättesnygga byxor som passar döööbra till den där tröjan med den där koftan över´"?
Känner du som jag?
Jag har sedan länge uppskattat allt det lilla. Det där lilla som inte alls behöver vara dyrt, svårt eller jobbigt.
Som en promenad i mörkret med massa vettigt och ovettigt sagt, då regnet knappt märks för att allt annat är så bra.
Eller en fika. En varm kopp te, varmt kaffe eller varm choklad i en mysig fåtölj i en mysig kofta.
Kan bara vara något så enkelt som popcorn framför datorn en höstkväll med håret i en knut, benen i kors och musik i öronen.
Det behöver inte vara mycket mer än så.
Jag tänker ofta på det där med livslånga äktenskap. Om folk vet i förväg att dem förmodligen kommer skaffa barn med olika män/kvinnor och testa sig fram så gott som hela livet. Om dem vet i förväg att dem förmodligen aldrig kommer träffa någon som dem vill vakna med varje morgon. Om dem är lyckliga med det, på riktigt eller om dem bara vänjer sig vid det.
Jag skulle inte vilja bli ensam mamma vid fyrtio års ålder. Var träffar man någon då? Det känns på något sätt som att man hellre har ett äktenskap som absolut inte alltid kommer vara enkelt, man kommer få kämpa och vissa gånger kommer det säkert kännas hopplöst men mycket hellre det. Mycket hellre någonting att jobba med, någonting att kämpa för än ingenting alls.
Jag vill inte bli sån där som ser tillbaka på mitt liv och tänker att absolut ingenting blev som jag tänkte, att ingenting blev som jag egentligen så gärna ville.
Mina pengar och jag
En dag kan inte bli bättre än shopping, god mat och härligt sällskap. Jag hade gärna levt sådär varje dag. Man borde bli lyxhustru till någon gammal gubbe som i vilka fall som helst snart försvinner och lämnar en kvar med en förmögenhet. För kärlek kommer man väl ändå aldrig hitta..
Jag kan verkligen inte sluta handla, jag borde spara, jag borde kanske börja tänka på att använda allt jag har istället men just där, i affären, finns det ingenting annat än jag och mina pengar som är gjorda för att spenderas.
Nu blir det till att visa mamma vad jag köpt. Jag är lika stolt varje gång jag kommer hem med nya saker och det finns ingenting roligare än att organisera och hänga in i garderoben.
Klockren dag, tack vare att Emilie är hemma.
Jag fick mitt liv tillbaka
Det var inga problem att gå upp i morse. Jag studsade ur sängen tjugo minuter innan klockan ringde och de tre timmars jobb jag fick utstå gick snabbt.
Klockan två var det dags, en timmes lidande (nej, det gör faktiskt mer ont att plocka ögonbrynen) framför mig men oj så snyggt det blev.
Nu är jag märkt med ett vakande öga livet ut och det känns hur bra som helst. Foton kommer så fort svullnaden gått ner litegrann.
Sen fikade jag med Emilie och det känns lika skönt att skriva den meningen som det gjorde att snacka nonsens i timmar och äta alldeles för mycket gott.
Jag längtar inte längre, jag behöver inte drömma mig framåt i tiden. Tiden är här nu, nu är jag lycklig igen.
Nu jäklar
Gick i mina allra snyggaste "jag tvättar så ursäkta klädseln" outfit då det ringde på dörren i eftermiddags. Brydde mig inte ens om att öppna eftersom jag visste att mamma var någonstans i trädgården och det kunde ändå omöjligt vara till mig.
Så hör jag mamma ropa att det är till mig och jag fattar ingenting. Jag har inga kompisar som kan dyka upp utan förvarning och hon kan väl inte va så dum så hon skickar upp en försäljare till mig?
Jag smyger nerför trappan och tittar ut samtidigt som Emilie (bruden till höger ) kliver fram bakom hörnet. Just i det ögonblicket kom jag på hur mycket jag gillar överraskningar.
Att hon har klarat hålla sin tidiga hemkost hemlig för mig som tjatat om exakt antal dagar kvar typ varje dag i några månader är helt otroligt och jag har nog inte fattat att hon är hemma nu.
Det är nu det börjar, det ljuva livet, den underbara hösten.
Vem kunde tro att vi skulle sitta likadant som på bilden på lördagarna tjugo år efter det att bilden togs?
Välkommen hem!!
Tjockis, ät inte mer
Har ni någonsin känt er tjugo kilo tyngre när ni kliver in på en pizzeria? Som att alla vänder sig om och tänker "ska hon verkligen äta här?" eller typ "hon är nog stammis". Det känns liksom dumt och man försöker intala sig själv att ingen tittar och sneglar efter någon tjockare än sig själv så att man inte är ensam.
Så är pizzabagaren så himla trevlig och får en att känna det som att jag gav honom den roligaste beställningen någonsin, som att han gör min kebabrulle extra bra, som att jag är den bästa kund han haft idag, så man vill dit igen liksom, redan typ.. ikväll..
Trots extrakilona som kändes extra tydligt när jag klev in på pizzerian unnade jag mig både en rulle och en halsduk från Landskronas nya Gina Tricot. För att jag kan..
I'm sick and tired
Jag har nog aldrig bloggat innan sju på morgonen förut så det är väl på tiden att jag testar.
Fasade inför att gå och lägga mig i går kväll. Ville inte stänga ögonen för att som i nästa sekund vakna av klockan och tvingas upp, alldeles sjukt för tidigt.
På något sätt vaknade jag med inställningen 05.35 att det är jag som bestämmer hur morgonen ska bli. Tänker jag sucka och stöna och tycka synd om mig själv eller tänker jag ta ett djupt andetag och acceptera att jag oavsett vad måste gå upp och iväg till jobbet.
Så nu sitter jag här med en uppäten macka som jag tvingade ner och en mugg kaffe med mjölk (eller ja, mjölk med lite kaffe) brevid mig och myser lite smått, hur nu det ens är möjligt såhär tidigt.
Jag måste väl ändå säga att jag är en rätt lycklig människa en morgon som denna och sängen lockar knappt. Den får vänta tills klockan elva, det är då Charlotte slutar jobba idag. Lyx!
Jag är inte gullig alls
Jag fyller snart år och tänkte ställa till med lite fest. Inte direkt för att få presenter, mest för att det är kul att fira lite med folk man tycker är skönast i hela världen.
Problemet är vilka jag ska bjuda. Visst, de gamla vännerna än givna men listan över dem är inte lång då hälften är utomlands.
Så kom jag på den roliga idén att bjuda några från jobbet, grejen är bara att listan blir vääldigt lång över dem jag så himla gärna skulle vilja bjuda.
Jag har räknat lite på det och inser då att mitt lilla hus skulle invaderats av minst 15 tjejer.. och jag som så gärna skulle vilja bjuda på både mat och gott att dricka.
Lönen som redan är slut..
Det där med håret sprack i morse, jag gick upp okristligt tidigt för att ha tid att tvätta, föna och platta hela eländet.. men snyggt blev det.. (dem fem minuterna till stationen i alla fall)
Jag testar läpparna mot någon annan
Jag tror att de flesta i landet vaknade med ungefär samma humör idag. Det där "åh nej, inte ännu en måndag" humöret som är lika drygt varje gång. Man vänjer sig liksom aldrig vid att gå upp tidigt, det är aldrig skönt. Jag förstår inte vem som var så dum som kom på att man ska gå upp när man är som tröttast och gå och lägga sig när man egentligen inte vill.
Jag är lycklig de dagar jag har sovmorgon men likförbannat grymt olycklig de dagar jag börjar innan 10.
Igår hamnade jag på tåget tillsammans med massa fotbollstöntar som varit och sett Helsingborg spela. Jag antar det eftersom alla förstörde sina outfits totalt med fula halsdukar i galna färger. Jag fick stå upp, som vanligt. Jag letar knappt efter sittplats längre, minns inte sist jag satt ner faktiskt. Jag hör folk beklaga sig över att få stå upp, över att de inte kopplar till en extra vagn. Jag tänker inte ens på det längre, jag har accepterat läget och är glad så länge jag har något att hålla i.
Är det så det ska va?
Det där med att duscha på kvällen och sätta upp håret i små flätor som kändisarna gör för att få det där lagom krusiga, vågiga hollywoodhåret är ingenting för mig det heller. Hela jag ser ut som en naturkatastrof och flätorna är borta för flera timmar sedan när jag vaknar till på morgonen.
Jag får testa alla olika metoder nu för att slippa blöta håret varje dag. I natt funderar jag på mössa med typ band runt hakan så att jag omöjligt får av skiten. Då borde jag inte kunna vakna med en helt sjuk sovnacke som inte försvinner av annat än forsande vatten.
Fler tips sökes!!
Sliten? Nää då
Jag har hört att man inte ska tvätta sitt hår varje dag, det har jag vetat länge men aldrig riktigt gått med på det. Jag står på huvudet och snurrar runt varje natt, så ser håret i alla fall ut när jag vaknar och det går liksom inte att fixa till med några andra medel än forsande vatten.
Nu med hårförlängningen får jag bara inte tvätta det varje dag, då kommer det se sunkigt ut om bara någon månad så i morse hoppade jag in i duschen med en knorr på huvudet.
Alltså, jag har känt mig så grymt sliten hela dagen och tänkte på tåget hem att jag aldrig någonsin låter bli att tvätta det igen. Eller så får jag köpa en mössa!