Charlotte

Jag och Emilie tog en grymt skön promenad idag och diskuterade (bland en himla massa annat) varför brudar är så.. brudiga. Vi har hur många bekanta och nära killkompisar som helst som har flickvänner dem borde skämmas över. Tjejer som skriker och är svartsjuka och beter sig som typ.. 14åriga osäkra små flickor. Hur kan man vara så?
Jag ser vissa par, lär känna dem och förstår verkligen inte hur dem står ut med varandra. Det är precis som att vissa bara vill ha hela den där biten med förhållande och gemensamma drömmar och mål så att dem liksom nöjer sig med i stort sett vem som helst, bara för att ha någon att hålla i handen. Bara för att ha någon att visa upp och slippa säga "nej jag är singel" till dem som frågar.
För i vissas ögon anses det vara någonting negativt att inte ha någon. Folk frågar "varför är du singel?" samtidigt som dem nästan klappar en på huvudet och tänker "du hittar nog någon snart du med".
Det är som att vissa är så rädda för ensamheten att dem hellre finner sig i ett olyckligt förhållande än ensam, ensamheten är liksom som att nå botten.
Så ska allting se så bra ut utåt. De går alltid hand i hand och ser sådär puttinuttiga ut så att man mår illa. Vissa ser så obekväma ut med det där, som att de håller hand för att man helst ska göra det, annars ser ju ingen att man inte är ensam.
Jag förstår inte hur folk står ut med bråk och svartsjuka, står ut med att göra slut och bli tillsammans igen om och om igen. Tycker dem verkligen inte att dem förtjänar mer än så?