Charlotte

Jag sprang in på Kvantum och tog en av Icas egna färdigrätter (helt klart underskattade) och ställde mig sedan i kön som man gör om man är normal.
Jag la märke till en gubbe som hade lika många varor som jag (en alltså) som gick och suckade ovanligt högt fram och tillbaka i de olika köerna och det var så genomskinligt att han ville att någon skulle säga "du har ju bara en grej, gå före mig så slipper du stå och vänta"
Han fick som han ville efter ett tag och spelade jätteförvånad och glad över erbjudandet och tanten som stod framför mig, som släppte fram honom sa glatt "man vet ju själv hur det är när man bara har en vara" sedan tittade hon bakåt, på mig, på min enda färdigrätt och sket i mig.
Visst, jag har inte bråttom men man känner sig rätt utstött på pensionärernas Kvantum med sin alltför unga ålder, sin allför korta kjol och sitt alltför svarta hår.
Aldrig mer Kvantum en förmiddag, det är tydligen pensionärernas tur då och då jävlar går det INTE undan. Då ska mynten läggas ner ordentligt i facket på plånboken och varorna packas i olika kassar.

Dessutom behöver tydligen inte pensionärerna ta nummerlapp som vi vanliga dödliga. Tänk så bra man får det sen när man blir pensionär.

Jag hade aldrig kunnat bli sån som står och säljer för Telenor på olika varuhus och andra ställen. Dels för att jag inte är sån som tvingar mig på folk men den huvudsakliga anledningen är faktiskt att jag inte är snygg tillräckligt.
Det är så fult gjort att anställa snygga människor men det går ju hem, vem kan säga nej till en mörk kille med blå ögon som dessutom spelar världens trevligaste svärmorsdröm?
Idag lämnade min blick inte golvet då jag gick förbi dem på Ica och visst, det såg säkert supertöntigt ut men hade jag bara mött deras blickar hade jag typ skrikit ut "jaaa, jag köper vad det än är ni säljer, jag köper det, vart ska jag skriva på?" (ingår era nummer?)
Efter att jag hämtat kläderna jag betällt som räddar utgångarna i höst lämnade jag bakvägen för att slippa snyggingarna.

Det har varit grymt mycket snack om Facebook på sistone, i tidningar och på stan, positivt och negativt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, visst har jag själv skaffat skiten men bara tanken på att alla kan hitta en och att alla kan lägga in vilka bilder som helst där skrämmer mig lite. Vissa bilder vill man kanske inte att andra ska se samtidigt som man bara borde bjuda på att man ser förjävlig ut ibland (eller alltid...)
Det läskiga är att ens förflutna hinner ikapp en. Jag har sprungit länge och genom bara några tryck på tangentbordet har både den ena och andra jag helst vill slippa lagt till mig som vän på den där sidan.
Superskoj att killen jag knappt minns tagit kontakt igen samtidigt som jag inte riktigt förstår meningen med det. Så han kan titta på massa skabbiga bilder och återfå minnet från den där natten vi sågs i mörkret och både han och jag såg heta ut i dimman?!
Jag har inte riktigt bestämt mig än vad jag tycker om Facebook alltså, det får vi se..

Jag träffade drömkillen och lyckades tappa honom på vägen. Det är inte så himla lätt och absolut ingenting roligt att behöva släppa taget och gå vidare när man va ganska nöjd med hur det var, förut. Det är dessutom extra svårt när han inte var något svin, när han faktiskt var himla rar och fin. När han fortfarande är det fast inte på samma sätt. När man fick smaka på det ljuva livet och snabbt bli ryckt därifrån.
Jag är inte den som kryper ihop i sängen och gråter. Jag är inte den som låter mig själv må dåligt över någon som aldrig skulle må dåligt över mig. Jag är inte den som är den jag är den andra..
Jag är snarare den som ser det som en erfarenhet rikare och kan man hitta en bra så borde det finnas fler därute. Jag är den som inte går tillbaka till det som var, som inte förlåter och tar tillbaka.
Jag är den som går vidare utan att se bakåt och det känns hur bra som helst.

I höst fokuserar vi på massa dans, sena nätter och på att glömma det förflutna. Nya människor är välkomna!

Det kokar i kroppen på mig när gubben med blå foppatofflor jublar av glädje då motståndarlaget gör mål. Jag förstår huliganerna som blir så frustrerade att dem slår, jag känner att jag är på god väg dit ibland.
Man sitter på helspänn 45 x2 minuter och håller tummar och ber och hoppas något helt otroligt att Landora ska få ta hem segern.
Jag är ingen fotbollsbrud egentligen, det är mest för brorsans skull jag vill att det ska gå bra. Han förtjänar det, han förtjänar en serieseger och en grymt lyckad kväll, han förtjänar allt egentligen.
Så fort någon knuffar på honom blir jag förbannad, sådär gör man inte. Så fort någon ramlar letar mina ögon automatisk upp min brorsa så att jag vet att han är okej och skulle han ramla vänds alla inälvor upp och ner och in och ut på samma gång tills jag ser att allt är bra.

Helt enkelt för att han världens bästa bror.
Då blir det nästan tårar i ögonen då domaren blåser av och segern är deras. Då brorsan slutkörd ger high five och hela laget stampar och sjunger i omklädningsrummet.
Man skulle vilja vara där, inte så mycket för det faktum att fotbollskillarna snart drar av sig kläderna för att gå in i duschen (jag hade kunnat lämna innan dess..) utan för att dela glädjen och stämningen med killar som verkligen kämpat sig igenom serien.
Grattis! Ha den bästa kvällen någonsin (men ta det lugnt och allt det där...)

Jag längtar mig framåt i tiden alltid. Är aldrig nöjd med nuet utan måste ständigt ha någonting att se fram emot, någonting att kliva upp på morgonen för.
Jag undrar om jag någonsin kommer vara nöjd eller om jag alltid kommer fungera såhär. Det är kanske någonting att jobba på..

Jag hade inte bangat att skruva fram klockan två veckor, då man fått lön och sitter hos frisören och vet att man snart ska tatuera sig och ut och festa en massa. Ångesten smyger sig på när jag tänker på allt jag missat genom att vara hemma alldeles för många helger.
Allt det ska tas igen i höst så när Emilie kommer hem blir det farligt för alla. Skorna är putsade och klara och jag kommer nog aldrig bli så här taggad någonsin igen. Det blir galet!

Det är det enda som rör sig i mitt huvud just nu. Det som ska hända.. sen. Det som händer just nu finns inte. Jag kliver bara upp som i trans på morgonen och räknar dagarna. Försöker göra någonting vettigt som alltid slutar med att jag lägger mig på sängen och drömmer mig iväg.

Så dagens vardagslyx blir att lägga mig på sängen med den bästa låten just nu och drömma mig iväg till dansgolv och glödande boots.

Jag vet inte om det här med långa naglar är min grej. Alla tjejer verkar sträva efter att få det och många lägger pengar på att fixa med förlängningar och grejer.
Jag har testat nu, sitter och försöker knappa på rätt tangenter med mina påbyggda, vita, heta naglar men jag är tveksam om det är någonting för mig.
Att ta på sig strumpbyxor med dessa grejerna till exempel är en ren konst. Det tog hur lång tid som helst och efteråt var jag så svettig så jag nästan fick slita dem av mig igen.
Det var inte ens lönt att fundera på att gå på toaletten under dagen igår, då hade folk börjat tro att jag är rejält dålig i magen med tanke på hur lång tid det hade tagit för mig att bli klar.
Det skulle ta några dagar innan man vänjer sig vid dem men är det värt det? Jag är nog inte den där långa naglar tjejen alltså..

Dagens vardagslyx låter inte alls särskilt lyxigt överhuvudtaget men det är faktiskt att tvätta. Absolut ingenting roligt men det är såå värt det när allt ligger snyggt i garderoben och doftar nytvättat.